Kusin vitamin

Jag har, enligt mitt eget mått räknat, rätt många kusiner eftersom min pappa hade 7 syskon och min mamma en bror. Alltsom allt är vi snabbt räknat över 20 kusiner varav kusin Camilla var min absoluta favorit. Hon visste massor redan som liten och kunde en massa, ja eller så kändes det i allafall eftersom hon var två år äldre än mig.

Vi träffades flera gånger om året, om somrarna ute på holmen Hemören eller på Vänö där vår farmor bodde och våra pappor vuxit upp eller så hos oss i Dalsbruk eller hos dem i Hangö. Vi hittade på en massa, minns speciellt då vi stal brännvin från pappas barskåp, blandade ihop lite av allt i en flaska för att det inte skulle synas att det minskat och höll på att spy upp allting då det smakade så förbannat illa. Kanske vi gjorde det också. Spydde. 

I något skede tappade vi kontakten, dels för att mina föräldrar skilde sig och vi inte längre sågs på samma sätt och så blev livet plötsligt mycket mera allvarligt med familj och barn osv.

Nu träffades vi dock via en slump i Jakobstad ifjol eftersom jag höll karriärträningar på samma ställe där hon fungerade som reseledare för en grupp grekiska musikanter som reste runt i Finland och höll turné. Vi träffades i lobbyn och hade typ 15 minuter tid att prata och vi hann med en hel del. Då var det ännu mycket oklart om jag flyttar nertill Södra Finland igen, men klart var att IFALL jag gör det så skall vi sammankomma och göra något unikt tillsammans. Ja, unikt enligt oss i allafall. 

Så sattes grunden till ett framtida samarbete. Trodde vi. Trodde jag. Eld och lågor var vi, fast vi ju inte visste NÄR och HUR det skulle ske. Idag, inte riktigt ett år senare, står en gemensam träff inför dörren, där jag representerar Ungdomsverkstaden och hon Västra Nylands folkhögskola. Visst, det finns också andra människor inkoppplade, väldig viktiga länkar i kedjan, men samtalet i Jakobstad var det som fick fröet att slå rot. 

Nu visade det sig att vi startat upp ett gemensamt projekt redan som 4-6 åringar uten på sommarön Hemören. Detta hade jag helt glömt, men Camilla påminde om detta för någon vecka sedan. Jag minns inte själva processen, men då jag fick bilden så minns jag stället. Vilket fick mig att igen en gång komma ihåg att jag som visualist inte klarar mig utan bilder. Men att hon kommer ihåg hur vi gjorde, tänkte och vad vi hade som mälsättning kan ju nog också ha att göra med att hon trot allt är betydligt äldre än mig 😄. Det brukar väl vara så att då man blir äldre så kommer man bättre ihåg det som skett för länge sedan, vad det verkar så är 40år tillbaka i tiden ännu lite suddigt för mig. Ja, jag är för UNG helt enkelt 😏

I allafall (nu citerar jag en del av det hon skrev), vi hade för avsikt att rada varv på varv med stenar för att få en hög borg vi kunde bo i. Hur vi skulle komma in i borgen var inte i det skede aktuellt, men utsikten var det absolut inget fel på. Den stora stenen  hade också  en funktion (den finns i själva verket närmare ringen än bilden vill låta påskina), den skulle bli övrevåning, så det var inget litet projekt vi hade på gång.

Hur det nu kom sig, så hade jag redan efter första varvet konstaterat typ att "det är tongt, jag orkar int mera". Så jag satte mig på övrevåningen och såg på när Camilla bar. Hon försökte få mig att engagera mig på nytt, men det lyckades tydligen inte. Och hon orkade, med denna bild som bevis, inte heller så länge, vi bar ju stenarna en bit därifrån. Dessutom var det sommar och varmt. Jag var nog latare än henne, eller kanske smartare, eftersom jag nog ville planera, men hon skulle få göra jobbet 😅

Men vilket fantastiskt minne!

Fast nu får vi ju nog hoppas att vi växt till oss och vårt spirande samarbete idag inte ser ut på det här sättet om 40 år, för då kan vi nog inte längre dra på att vi var små. Eller på att det var för tungt, sommar och varmt. 

.

Men det tror jag inte och nu faller jag tillbaka på diskussionen i Jakobstad där jag åtminstone kunde konstatera att vi har liknande visioner, tankar och brinner för att få till stånd någonting bra. Samarbete förutsätter också ett starkt förtroende och det känns tryggt att veta att det finns någon man känner sedan barnsben, som man kan lita på. Och inte att förglömma att vi har likadan humor, för det har vi.

Så nu skall vi tro att vi inte i nästa höst på varsitt håll, jag i min blogg och hon i sin kolumn, svär ve och förbannelse över den där förbannade kusinen som det inte alls gick att samarbeta med 😆.

Nej, det blir lite av en känsla av dejavú då vi nu efter många, många år sätter oss vid samma bord.

Du och jag, Camilla 💗