Min våg

Idag då jag var på väg i duschen så tänkte jag att nu ska jag banne mig ta och väga mig så där på skoj då jag nu har redan ANDRA fastedagen på gång.

Nå, på skoj och skoj. Skoj skulle det inte vara om vågen visade mera än senaste vecka, men i allafall, skam den som ger sig.

Så jag klädde av mig och såg till att inget annat tungt än min egen lekamen skulle höja på siffrorna och gick till hobby-/gästrummet där jag veteligen lämnat vågen vid senaste katastrofala träff. Men hur jag än sökte så hittade jag den inte?! Jag hade över huvudtaget INGET minne av att jag skulle ha flyttat på den, så chockad var jag nog vid det tillfället. Men vågen var och blev försvunnen.

Där stod jag rakt upp och ner, spritt språngande naken och blev så småningom irriterad och till och med svettig då jag började flytta på en massa tunga saker för att se vart den tagit vägen. Okej, okej, inget fel med att svettas, men vad f*n, så där kan väl inte en våg bara försvinna?!

Nå, i något skede tvingade jag mig att stanna upp och faktiskt fundera var den kunde finnas och DÅ, då fick jag syn på ett av de inbyggda skåpen där jag förvarar gardiner och tro mig, då jag slet upp dörren låg vågen där på golvet, halvt om halvt gömd under en gardin som si så där passligt trillat ner från en av hyllorna.

Jag är HELT säker på att den själv tagit sig dit, antagligen helt på det klara med att min tyngd blir dess död. Helt och hållet kan jag inte klandra den, min tyngd höll på att bli min död också.

Sist och slutligen fick vi så mycket samarbete till stånd att vi kom underfund med att min vikt minskat med hela TVÅ kilo!

Inte så illa må jag säga.

Ps. Tur att man inte bor i höghus med grannar på alla sidor.

Första fastedagen undan

Jag var tvungen att gå in på svenska sidor för att se hur man skall böja ordet "fasta" för jag blev inte klok på det då jag försökte hitta rätt ord i samband med ordet "dag". På finska är det väldigt enkelt "paastopäivä", men på svenska kom jag bara på långa och kluriga meningar. Antar att det beror på att ordet "att fasta" verkligen inte hört till mitt vokabulär tidigare :D

Men nu läste jag att de på andra sidan "Potten" använder ordet "fastedag", så jag kör med det också. Meddela mig gärna om det är rakt åt skogen.

Men i alla fall, första dagen, dvs. igår gick nu bara utav farten då jag tillika läste och googlade om 5:2 dieten. På eftermiddagen kände jag att nu börjar jag bli ordentligt hungrig, men tvingade mig att dricka te och saftsoppa så jag klarade mig till ca 19-tiden. Nå den sallad jag sedan åt, med gurka, vattenmelon och rostbiff kändes som megastor, men vad skönt det var efter det, att ta en liten kvällslänk med doggen och sedan att krypa i säng för att läsa godnattsaga för dottern och till sist ännu läsa lite ur Kate Mosses - Krypta - bok.

Nå, någontong hade i allafall hänt för jag vaknade tre gånger under natten till att jag trodde blåsan skulle spricka, så det var bara att ta sig till vessan för att lätta på trycket. Men jag somnade om direkt då jag krypit tillbaka under det varma täcket och sov så djupt då klockan ringde imorse.

Nu funderade jag faktiskt igårkväll om det skulle löna sig att köra 24-timmars eller 36-timmarsrace då man så att säga fastar. Borde man dagen innan äta normalt tex. senast kl.18-19 på kvällen, sedan krypa i säng och fasta följande dag till kl.18-19? Dvs, sova-fasta

Eller

Börja fasta på morgonen då man vaknar tex. kl.07:00 och sluta följande morgon kl.07:00? Dvs. fasta-sova? Saken är ju den att man oberoende inte då heller ätit under föregående natt, så fastetiden skulle bli 36 timmar långt. Jag började denna väg igår morse, men nu funderar jag om jag ändå borde göra tvärtom.......

Jag tror jag måste pröva på lite hur det känns bäst, men egentligen vore det inte så tokigt att ta 36-timmarspasset, eftersom man ändå sover under nätterna.

Det intressanta här är ju det att det var troligen så här våra förfäder, grottmänniskorna levde för länge, länge sedan. Man jagade, åt och sedan var man utan kött igen i några dagar tills fångstlyckan vände. Under de dagarna "fastades" det,man åt säkert bär och annat man hittade, men den "riktiga" fångsten , den kom ju inte precis intravande i lägret så där på beställning. Men så fortsatte livet i en så att säga normal rytm, med mera och mindre kcal.

Vad jag läst på så inverkar även fastedagarna på hur man äter de andra dagarna, då man får äta ungefär vad man vill. Omedvetet tycks människorna (vad de skrivit) minska även på de dagarnas portionsstorlekar, vilket medför positiva resultat. För i sanningens namn, så måste åtminstone jag tillstå att normalt så äter man tills man blir mätt och mättnadskänslan, den infinner sig så småningom alltid först efter en lite större portion, sedan efter en LITE större portion....tills man till slut inte blir mätt förrän man ätit åtminstone för två. Eller så plockar man i sig något längs hela dagen, lite nu och lite då, ja vad som nu råkar komma framför en under vilken tid av dygnet som helst.

Jag måste säga att ju mera jag läser, desto mera får jag kött på benen (ai nej, det är det jag skall minska på) och desto mera, på basen av människors erfarenheter så verkar detta vara ett sunt sätt att leva. Är förrresten bra att skriva i hyperpositiv anda nu så har jag något att gå tillbaka till och preppa mig med sedan då allt håller på att rasa :D

Och NEJ, min blogg skall inte enbart innehålla bantabantababbel :D 

Heimgjorda

Nå jaa, så är första disktrasan gjord och redan andra på gång. Inte är maskorna lika täta, och de bidde nu lite hur som haver och ännu fattas den virkade kanten, men fanken, dom heimgjorda! 

Är STOLT över mig själv! Nog blir det en gungstolssittande gammelmormor av mig ännu, om si så där en femtio år!

Ostbollar

Här kommer ett väldigt lätt recept på ostbollar som ypperligt ersätter smörgåsarna då man håller på med LFHC-diet. Orginalreceptet är skrivet på finska och finns på www.karppaus.info . Sist och slutligen liknar de också semlor, så ordet "bollar" är kanske lite missvisande. 

Men fast man inte håller på med ovannämnda diet så kan man göra dem annars tex.som förrätt med något mumsigt ovanpå eller som tilltugg till en god soppa eller nygrillat.

Ingredienser:

4 dl riven ost (får gärna vara en ost som är lite starkare i smaken)

4 äggvitor

2 tsk vetemjöl (vetekli är bättre om man använder sig av lfhc, men jag tycker inte att de stiger riktigt lika bra)

1 tsk bakpulver

Gör så här:

Sätt ugnen på drygt 200´C.

Sätt bakplåtspapper på en stor ugnsplåt.

1) Blanda ihop vetemjöl och bakpulver

2) Riv osten om du inte köpt färdig riven

3) Skilj äggvitorna från gulan och vispa dem (vitorna alltså) i keramik- eller metallskål tills skummet är så vitt och hårt att det inte lossnar från bunken

4) Sila mjölblandningen ner i skummet och rör försiktigt runt

5) Rör till sist försiktigt ner 1-2 dl ost åt gången. Smeten sjunker ihop lite då osten är nerrörd, men det gör ingenting. Viktigast är att man inte rör i all världens fart och bara så mycket att osten blir ordentligt nerblandad.

6) Fördela smeten på bakplåtspappret med tex. en matsked så att du får 3x4 st. allt som allt. De sväller till ungenfär dubbel storlek så det är bra att ha lite mellanrum imellan.

7) Grädda i mitten av ugnen tills de blir gyllenbruna. Beroende på ugn så i about 10-15 minuter.

De är allra godast att äta direkt då de svalnat lite, med smör och varför inte lite mera ost :) men själv gör jag alltid dubbelsats och får då två plåtar, dvs. 24 st. som jag förvarar i kylen och äter efterhand. Kalla är dom inte goda, men då jag rostar dem i brödrosten blir de som nya igen.

Sen är det bara att låta fantasin flöda och plocka på lite smått och gott, vad nu var och en gillar. Igår åt jag dem tex, med smör, ost, räkor och majonäs. Tur att man inte svalde tungan i förbifarten, för så gott var det. Låt er väl smakas.

Blickfång

Att gruppera inredningsgrejer är något jag alltid försöker tänka på då jag inreder här hemma. Vilket inte alltid är så lätt då man har "en del" grejer, har svårt all välja och helst skulle ha allting framme. Vilket i värsta fall leder till att man inte "ser" något över huvudtaget av alla härligheter, eftersom hjärnan inte kan registrera dem alla.

Det här lärde jag mig då jag gick till dekoratör för länge, länge sedan. Gruppering används, eller BORDE användas i skyltfönster och också på alla olika försäljningsavdelningar. Vet inget som stör så mycket som ett skyltfönster som är fullproppat med artiklar där man inte orkar ta fast på något över huvudtaget. 

Men som sagt, gruppering är ypperligt att använda även hemma. Fast smaken är delad som baken, det jag tycker ser bra ut kanske ter sig helt fel i någon annas ögon. Här kommer i allafall ett exempel på det jag gjorde senast i vardagsrummet.

Och i köket.

Lampornas nya liv

Jag har alltid gillat mysbelysning och det ser jag till ha både sommar och vinter.

Jo, jag tänder ljus och har mysbelysning också under sommaren, inte för att det har någon betydelse i frågan om att kunna se bättre, men de lyser upp min vardag och är vackra att titta på.

Då jag arbetade på Pentik köpte jag en massa lampskärmar, i alla världens färger och storlekar. Jag har haft väldigt svårt med att göra mig av med dem, så de har fått vara kvar i förrådet i väntan på att bli använda. Jo för det kommer en dag då en skärm som inte tidigare hittat sin plats i hemmet hittar den.

Eftersom jag är intresserad av återanvändning så har jag till största delen "tagit vad man haver" och låtit fantasin flöda fritt. Och alla utom kökslampan är extempore gjorda, för till den var jag tvungen att köpa en del material. Som jag tidigare skrivit: Allt kreativt som vill fram måste få komma fram , helst med detsamma :D

1) Den här taklampan har jag gjort själv av en vit metallskärm som, innan jag hann rädda den, var på väg till avstjälpningsplatsen. Jag spraymålade den med mattsvart, "skrovlig" färg och gjorde upphängningen av rep jag hade hemma. En stor och rund lampa (about 15cm i diameter), samt ledningen köpte jag. Lampan kommer inte riktigt till sin rätta på bilderna men den ger ett härligt varmt sken över köksbordet.

2) En gammal Pentik-skärm blev som ny då jag trädde en av Idas somriga spetsklänning som hon hade som liten över den. Efter det knöt jag en skarf runt övre kanten. Och tadaaa, lampan är precis i min stil.

3) De här lampskärmarna började se eländigt gulfläckiga ut, men stommen var ok så jag nämndes inte slänga bort dem.

Eftersom jag gärna läser på kvällen innan jag somnar så behöver jag ju kunna se vad det är jag läser. Men då uppstår följande problem, kan de andra sova om jag har all världens belysning som i princip lyser upp "hela" rummet.

Så jag löste detta på följande sätt. Jag tog en stickad "tubhalsduk", ni vet en sådan där rund grej som man sätter två varv runt halsen, så har man världens bästa halsduk som inga knutar har och inte löser upp sig titt som tätt. Jag sydde två sömmar rakt över och klippte sedan tuben i två lika stora delar som jag trädde på lapmskärmarna. 

En hel del svordomar kom på köpet för de var verkligen trånga att få på. Men sedan satt de som gjutna. Till sist sydde och snörde jag fast nedre mudden så jag fick en del av ljuset "instängt" i skärmen. Perfekt då jag läser och alla andra vill sova för skenet är mjukt och luddigt, räcker precis fram till mig och min lampa. Nu funderar jag på om jag också skulle göra två likadanna i vitt, tex. av ärmarna till en tunnare ylletröja. Skulle passa perfekt nu till sommaren.

4) Bordslampan på matrumsbordet fick sig också en make-over. Jag virade en härlig rosa scarf i linne runt den, nålade och gömde små nålar i tyget så de inte syns. Tanken var först att jag skulle sy fast halsduken, men blev bra så här. Och lätt att ta bort om man så vill.

Teskedsgumman

Nu undrar ni kanske vad jag riktigt håller på med,då jag just kommit igång och så byter jag blogg redan efter första metrarna?

Jo, det var så att den HÄR bloggen, den skapade jag redan förra våren då jag tänkte jag borde lufta lite på trycket. Jag skrev faktiskt några texter, men vad jag inte visste (men innerst inne kanske anade) var att livet skulle komma att bli sju(hundratusen)dubbelt värre. Så när den mängd volt slog ner i kroppen blev ingenting publicerat av det som redan fanns och inget mera skrivet. Bloggen låg bortglömd, dammig och ensam någonstans ute i cyberrymden, övergiven, kall och tom .

Men så gick tiden och nu då jag äntligen fick inspiration att börja skriva igen, så smällde jag igång med en NY blogg för det skulle smidas då järnet var varmt! PAM, BOM, SMÄLL!

Ja så gick det till.....ni som känner mig vet att då jag planerar något kreativt som jag faktiskt VILL göra så bidde det inga utdragna planeringar och funderingar, varken ro eller hopas, man funderar, planerar och sätter igång! Och så blev det, för jag hade massor jag ville sätta till pappers, med detsamma!

Men varje dag då jag loggade in på bloggspot.com så såg jag "Teskedsgummans liv och leverne" titta tillbaka på mej med fundersamma ögon, för det var ju klart, två bloggar skulle jag inte hinna hålla igång.

Och varje dag funderade jag på om jag nu faktiskt VILL skriva under bloggnamnet "Bergochdalbanor - Rakt Upp och Ner"? Visst, berg- och dalbanor har det varit, mera än hos mången annan, aldrig kan jag hellerglömma känslan av rakt upp och ner, men ju mera jag mumsade på Teskedsgumman desto säkrare blev jag på att det nog är henne jag vill satsa på!

För sagorna om Teskedsgumman känner ni säkert alla till? Ja Göta Petter säger jag, hon som var så liten,men alltid hittade råd att ta sig ur kniviga situationer. Och aldrig gav hon upp, lyckades inte det ena så lyckades nog det andra.

Okej, jag är ju ingen teskedsgumma precis (kanske "snöskuffarstorlek" skulle sitta bättre i folks mun), men jag VET, nog i ett rätt så annorlunda perspektiv, hur liten man är då alla helvetes demoner står för dörren. Man är så rädd och känner sig så ensam att man tror att ingen kan vara så liten och bortglömd som jag.

Ja Göta Petter, säger jag, här står jag ändå idag, med båda fötterna på jorden efter att så länge krypit på knäna i dyngan. Aldrig att jag gett upp, nej det har aldrig varit ett alternativ för mig, men jag har lärt mig att kunna medge att nu klarar jag inte det här längre, nu behöver jag hjälp. Och förutom all hjälp och stöd jag fått av nära släkt och vänner så vet jag att det funnits en skyddsängel som hållit mig uppe och stöttat mig då jag varit som allra tröttast. Gett mig hopp och tro om en bättre morgondag, en bättre framtid.

Så jag känner mig faktiskt lite som Teskedsgumman, jag har hittat vägen igen bland alla faror ochhinder som kommit i min väg,visst är jag liten på världens stora autobahn, men jag tar mig fram med uppkavlade ärmar, starkare än någonsin. 

Göta Petter, säger jag, nu förstår ni säkert varför jag böt till denna blogg?

I det väntrummet

De trapporna, de dörrarna, det väntrummet i vilket jag väntade innan någon kom emot mig för att öppna följande dörr så jag kom in på intensiv-avdelning.....den sträckan, den väntan och de rutinerna, de glömmer jag aldrig.

Väggsummern som väntade på att man skulle trycka till så den kunde vidarebefordra meddelandet att nu är hon här. Igen.

Dörrarna som med ett tyst pysande gick upp så man kom vidare och lika tyst stängdes bakom en. Från en högljudd värld till en betydligt tystare. De dörrarna, stora, tunga med ett fönster högst upp, har nog släppt igenom många människor med lika många historier. 

In....ut.....in.....ut. Pschhhh, pschhhhh....

I det annars så sterila väntrummet fanns det en spegel upphängd ovanför lavoaren där man decinfierade händerna. Så att man kanske kunde fräscha till sig lite innan man gick in för att träffa en människa som troligtvis inte ens visste att man kommit dit. För mig betydde den spegeln ingenting, personen i den var en främling, jag visste inte över huvudtaget vad hon hade där att göra. Inte jag heller för den delen. Men lika troget som jag, dök också hon upp åtminstone en gång per dygn. Främlingen i spegeln, blek med tomma, trötta ögon.

I det väntrummet fanns det också en rad med stoppade stolar, där jag många gånger var tvungen att sitta ner, ibland med en sköterska för att få höra hur han mådde eller bara få ventilera mina känslor. Ibland också ensam, för att bara gråta tyst en stund. Så trött. Så TOM på tankar, vettiga tankar. Så som främlingen SÅG UT i spegeln, så KÄNDE jag mig.

Jag undrar hur många levnadsöden som fanns inskrivna i det väntrummets atmosfär? Glädjetårar, sorgetårar, så-in-i-helvetes-tröttatårar, förtvivlan, uppgivenhet, hopp och förväntan. Ett slut, en början, en evighet. Alltid känslor på ytan. Eller så inga alls.

Det väntrummet var som en sluss, en VIKTIG sluss som skilde två världar från varandra. Än gick man åt det ena hållet till en tyst värld, där maskinerna stod för allt livsviktigt, där tiden stod stilla. Eller så åt det andra hållet till världen utanför, men liv. ljud och rörelse, där allt flöt på som vanligt.

Genom den slussen gick jag varje dag, precis varje dag i en månads tid. Jag minns känslorna som om det var igår, men kommer inte, hur jag än funderar på vilken FÄRG rummet och stolarna hade. Jag som satt där på de stolarna otaliga gånger och gick genom det rummet minst sextio, kanske åttio gånger. Rummet var inte grått, inte stolarna heller, för jag minns precis vad som stod var, men färgen, den är som bortspolad......Konstigt, ju mera jag försöker komma ihåg, desto svårare är det att minnas.

Fast färgen kanske inte har så stor betydelse, inte just där, som inkörsport till just DEN avdelningen. Där kampen om liv eller död är ett dagligt faktum.

Bilden är kopierad från internet

Så jag tror jag döper väggarna till beige och stolarna till sommarängsgröna. Inom färgpsykologi får man lära sig att det i första hand är den gröna färgen som inger lugn och harmoni. DET önskar jag alla som fördas genom dessa dörrar, genom det väntrummet. 

   

Barnbarn

Om jag någongång kommer att bli välsignad med barnbarn så har jag lovat mej själv att jag skall bli en BRA mormor, en så där PASSLIGT bra mormor.

En mormor som finns där för sina barnbarn, leker, berättar sagor, pysslar och kanske också busar lite. Om jag nu inte blir mormor först jag är så gammal att busandet med stor sannolikhet kan förvandlas till brutna ben.

Som mormor skall jag berätta SPÄNNANDE sagor, med prinsessor, drakar och kanske något monster. Jag skall göra det med min alldeles speciella sagoröst som får det att pirra i magen och barnbarnet att darra av förväntan. Jag kommer, om det bara är möjligt, gärna att sova några nätter brevid mina barnbarn då vi träffas, fast då får jag kanske tänka lite om beträffande sagoinnehållet så vi sover över huvudtaget. Vild fantasi är nämligen något som jag haft sedan barnsben och det ser ut att ha blivit överfört åtminstone till yngsta dottern. Så vi får se med innhållet ifall JAG ansvarar för nattsömnen.

Vi skall också baka tillsammans jag och mitt barnbarn. Vi skall göra bulla som vi sedan packar ner i en korg tillsammans med en flaska saft och så går vi på picknick ner till havsstranden. Kanske letar vi lite mask i trädgårdslandet och tar vi med ett metspö ifall vi fick någon fisk Men det där att sätta mask på kroken är inte riktigt min grej, jag tycker SYND om masken så kanske vi sätter bulla som bete. Så skulle vi sitta där brevid varandra på en rutig filt, kisa (t-j-i-s-a) i solen och berätta hemligheter för varandra. Och så släpper vi ut maskarna i trädgårdslandet då vi kommer hem, för vi har hjärtat på rätt ställe och att släppa ut maskar ur fångenskap är något man alltid kan känna sej stolt över. Och så förundrar oss över hur dom snabbt gräver ner sej i myllan. Antagligen i blotta förskräckelsen.

Jag ser det som ett previlegium att få berätta för mitt barnbarn om min mormor och morfar. Och farmor. Min farfar kan jag inte berätta så mycket om för jag var så liten då han gick bort att jag aldrig egentligen lärde känna honom. Om min egen mamma behöver jag inte berätta så mycket, för hon skall leva för evigt så hon får själv berätta, om sin barndom och sina mormorar och morfrar.

Så på tal om MIN mamma, Dotterns mormor, då hon kommer hit ställer hon inte igång med att städa eller laga mat (utom ibland) eller göra andra långrandiga vardagssysslor. För övrigt hatar hon att torka damm, ja städa är inte hennes grej. Så vi låter skiten vara. I huset alltså, inte min mamma, för hon är bäst just så där som hon är, ingen hysterika som skall ta tag i allting, putsa och feja. Nej hon leker med flickan, spelar spel, läser godnattsagor och andra sagor och ännu fler sagor och spelar ännu fler spel. Och ritar en massa kor, hus, bilar, cyklar, flickor, grodor och apor, allt mellan himmel och jord som Dottern kommer på. Hon orkar ge ännu mera fart då tösen redan gungar nästan ända upp till grantopparna och tjutande ber om meeeera fart. Hon pratar med Dottern i det oändliga, eller kanske främst lyssnar eftersom Dottern är välsignad med en lika stor talartalang som sin mor. Men i allafall, hon gör det allra viktigaste en mormor kan göra. Hon FINNS där och är närvarande just den stunden, de timmarna och dagarna.

Det är sådant här en mormor och morfar skall finnas till för, att göra det där lilla extra, som man sedan, då man växer upp och blivit väldans vuxen och livet är fyllt av en massa "måsten" och "hinnas", kan minnas med värme. Kanske behöver man krypa in i de minnena någon gång då man har det extra jobbigt eller bara annars drömma sej tillbaka. Och som mormor behöver ju inte jag heller vara så himla förståndig för jag har rätt att vara lite råddig och gammal. Eller kanske heller lite äldre. Inte gammal. Och ännu är jag ju en bra bit ifrån att bli ens lite äldre.

Att en SÅDAN mormor skall jag också bli. Fast jag skall bo lite närmare mina barnbarn än Dotterns mormor gör (eftersom HENNES dotter (viftar med handen och säger hepp!) flyttade så himla långt bort). Så där PASSLIGT nära.

Enkelt recept på fyllda batonger

Ibland då man vill fixa något gott att äta, men kanske tröttnat på varma smörgåsar så är det lätt och behändligt att laga fyllda batonger.

Idén kom jag på då jag köpt frysta baugetter med vitlökssmör, men tyckte dom var för torra och magra att är som sådana. Jovisst, har man även annat tilltugg passar dom bra men som ensamma är dom.....ja för ensamma :D

Så här kommer receptet som från början var en man-tager-vad-man-haver-mix.

- Ett till två paket frysta baugetter med vitlöks- eller kryddsmör.

- Smältost (jag använder oftast vitlöks- eller kantarellsmältost)

- Ketchup

- Skinkskivor (samma som sätts på smörgås)

- Riven ost

1) Låt batongerna tina ordentligt i kylen eller i rumstemperatur, beroende på hur snabbt du vill få dem gjorda. Tinar man inte dem ordentligt är det väldigt jobbigt att få fyllningen satt mellan skivorna då batongen bryts sönder och smöret är hårt som f*n.

2) Sätt ugnen på ca 180 grader

3) Sätt bakplåtspapper på ugnsplåten och batongerna på den.

4) Börja med att breda smältosten mellan varje skiva, dvs. på "väggarna".

5) Spruta därefter ner ketchup mellan alla skivor och bred också ut den på samma sätt som smältosten.

6) Dela skinkskivorna på hälften och vik ner en skivhalva i varje mellanrum så att den blir som ett U med öppningen uup mot kanterna. Man kan göra som man vill men eftersom jag vill att den rivna osten sen hålls I skinkan så brukar jag gåra så här.

7) Riv osten om du inte köpt färdigriven och stick ner en nypa ost i varje mellanrum.

Batongen brukar börja "vrida sej" ju mera fyllning man sätter i så man måste försiktigt "vrida den tillbaka" så att den är så rak som möjligt innan man sätter in den i ugnen så fyllningen hålls där.

Svårt att förklara, men ni märker vad jag menar då ni borjar kocka :)

8) Så in i ugnen på mittersta falsen och gräddas tills brödet är gyllenbrunt och osten smält. Brukar ta ca 10 minuter i min ugn.

Har också gjort samma recept, men bytt ut skinkan mot tonfisk och mögelost. Då måste man bara låta tonfisken rinna av ordentligt innan man sätter den i batongen, annars blir batongen för våt. Tomat gör också batongen för våt, men riktigt tunna paprikaskivor kan man använda om man vill vara lite extra hälsosam i den här fettdrypande historien ;)

Jättegott att äta direkt och sen värma det som blir kvar i mikron nästa dag. OM det blir kvar :)

Men låt dej smakas av en megamängd goda kalorier, den här grejen gillar i allafall VI skarpt.

Vårtecken

Idag var jag bara "tvungen" att stanna upp ute på gården en stund för att lyssna till fåglarnas sång.

De kvittrade på i allt högre toner och speciellt en fågel jag inte först fick syn på eftersom den satt högst uppe i en hög björk, sjöng så otroligt vackert.

Jag stängde ögonen, sållade bort alla onödiga tankar och bara lyssnade.

Så mycket vackert det finns runt om en som man egentligen inte tänker på, som på sätt och vis alltsom oftast blir taget för givet.

Vinden till exempel, först då jag faktiskt stod stilla med slutna ögon så lade jag märke till hur den sakta susade fram mellan trädtopparna, inte ännu så varm, men helt klart bar den med sej en doft av vår. Doften av skog som så småningom håller på att vakna ur sin vintersömn och av floden som flyter förbi en bit härifrån, men ännu bara på några ställen brutit sej genom istäcket.

Först då märkte jag också att snön håller på att smälta uppe på taket, dripp-dropp, dripp-dropp, trillade dropparna ner i snön nedanför. 

Jag kunde ha stannat där hur länge som helst ifall jag hade haft en plats att krypa upp på, invirad i en tjock filt. Men ännu får det vänta till det blir lite varmare.

Arbetslösheten i vårt land

Nu då jag själv, för stunden är arbetslös tycker jag att jag mycket väl kan ta ställning till hur jag personligen tycker att saker och ting borde skötas i vårt lilla land som hela tiden tycks styra alltmer ut på sjufamnars vatten.

Visst, yttrandefrihet angående detta har man även då man arbetar, men då står man de facto ofta i den situationen där de som inget arbete har, bestämt anser att du skall inte ha en åsikt för du har ett arbete, du vet absolut ingenting om hur det är att vara arbetslös eller att vara fattig så HÅLL KÄFTEN! Det är bara att följa med olika diskussioner på nätet så är man på rade med den saken. Men jag kan inte klandra dem, i en desperat stund eller på kanten till ett ofantligt djup där följande steg obönhörligt bär utför eller om man kanske redan står där nere i mörkret på bottet utan att hitta en väg upp, då skulle jag också tänka så.

Då känner man sej faktiskt lite skyldig. Att jag har det så bra att jag har ett arbete att gå till och kanske någon gång en extra euro jag kan använda till något helt oväsentligt eller kanske överraska någon med en oväntad gåva.

Men det har nog varit mera undantag än regel om jag kunnat göra det, alltsom oftast har pengarna gått till lån, räkningar, mat och andra nödvändiga utgifter. På tal om detta så ser vår Paris-kassa fortfarande oroväckande skral ut, en tionde del av småpengsflaskan är fylld och så som läget är nu, lär den inte fyllas heller. Oberoende så anser jag redan det att man kunnat betala räkningarna, att man haft mat på bordet och en renbäddad säng i ett någolunda varmt hus har varit en stor lyx. Jag vet inte om jag ens behöver  nåt mer........

Men för att återgå till saken:
Rätt snabbt kollade jag upp på nätet, tex. i Nyland kan EN TE-byråtjänsteman HA UPP TILL 600 ARBETSLÖSA ARBETSSÖKANDE! ( http://www.mtv.fi/uutiset/kotimaa/artikkeli/te-toimiston-virkailijalla-jopa-600-asiakasta-ministeri-en-voi-taikoa-rahaa/5216302 ) vilket betyder att om man spetsar till det (vilket inte alls är så värst tillspetsat med tanke på omständigheterna):
Om denna tjänsteman skulle träffa 5 kunder/dag så skulle det gå åt 120 dagar för att ha gått igenom alla kunder. Eftersom vi har ca.220 arbetsdagar/år så skulle hon kanske just och just hinna träffa samma person TVÅ gånger/år! TE-byrån om någon instans borde vara den som stöder då man faller utanför arbetsmarknaden., alltså åt helvete är det!

Personligen tror och vet jag att största delen som arbetar inom denna sektor skulle vilja hjälpa den arbetssökande, alla arbetssökande, men så som det ser ut idag dras det hela tiden in på TE-byråns personliga serviceutbud, dvs. allt sköts mer eller mindre via telefon eller nätet och resurerna stramas åt så det finns det helt enkelt inte TID eller möjlighet att ge personlig service hur mycket än viljan finns. Vilket betyder att en stor del av förändringsförslagen här nedan som jag själv tror skulle ge resultat är VÄLDIGT beroende av att ovannämnda ofattbara realitet borde ändras på! Men nu går jag inte in på den förändringen utan koncentrerar mej på de arbetslösa:

Det som många arbetslösa verkar förbi ser eller inte bryr sej om är att pengarna man lyfter inte är inkomster, utan stöd som skattebetalarna på sätt eller annat står för. Man tycker kanske att det inte lönar sej att arbeta om inte lönen är minst XXXX euro/månad, men tänker inte på att det finns massor av människor som inte förtjänar mycket mer efter kostnader för arbetsresor, dagvårdsavgifter med mera. Man orkar kanske inte heller bry sej om långtida konsekvenser, att man tex. i något skede står med en evinnerligt liten pension då man inte införtjänat någon. Vilket betyder att man får traggla på minsta minimi till dödedag. Vilket hemskt scenario!

Så småningom börjar den här "trenden" också utvidgas över generationsskiften; där mamma och pappa varit arbetslösa och inte haft så värst panik med att bryta situationens gång är det lättare för barn att anamma samma livsstil dvs. leva på samhället. Och kompisarna, det är helt okej att sitta utan utbildning, utan jobb, spela eller jamma nätterna igenom och sova om dagarna......det är dagens melodi, YO MAN, vi lever bara EN gång!  Inte okej för alla, men många.

Så var står jag i denna dystra melodi som bör ändras från moll till dur?

För det första anser jag att långtidsarbetslöshet är något som borde avskaffas. Systemet borde vara uppbyggt så att då en person blir arbetslös får han/hon direkt en personlig kontakt på TE-byrån som hjälper och stöder personen i fråga att hitta en hållbar och långsiktig lösning beträffande hans/hennes framtida planer. Med personlig menar jag face-to-face-kontakt, ett bekant ansikte, någon man så småningom får förtroende för.

Jag förstår att alla inte hittar lösningar direkt, men under första året som arbetslös borde man få hjälp av myndigheterna eller annan organisation som faktiskt är specialiserad inom detta få klargjort vart man tänker styra kosan, exempelvis:
1. Ut på arbetsmarknaden och inom vilken bransch samt kontinuerlig hjälp med ansökningar och med att skapa kontakter till företag.
2. Man borde få eventuella hälsoundersökningar och diagnoser gjorda som kanske inverkar på hurdanna jobb man kan utföra eller om man över huvudtaget är arbetsför.
3. Man borde få vetskap om eventuella omskolnings- eller andra utbilningsmöjligheter som passar en tex på basen av yrkesvalstester och via arbetsprövning testat på olika branscher
4. Kanske är det pension som gäller
eller
5. en lång sjukledighet som måste tas i beaktande
eller
6. varför inte rehabiliterande verksam för att åter igen få vardagen på rätt spår, fördjupa sina arbetskunskaper och hitta glädjen i att ha sociala kontakter?

Möjligheterna är många, men till stor del genomförbara enbart om det tas tag i saker och ting inom en snar framtid efter att man blivit arbetslös. Det värsta som kan hända är att man blir lämnad ensam, man vänjer sej vid att leva utanför arbetssamhället, man klarar sej ekonomiskt (nippanappa och kanske med hjälp av socialens utkomststöd), men i allafall. Och på ett snedvridet sätt blir många bekväma med att leva så här, men tillika faller man obönhörligt bara mer och mer utanför.

För många medför detta tyvärr även andra problem, problem som bara växer då den egna orken och tron på framtiden tryter och då ingen kanske ger sej tid att lyssna. Mentala, fysiska, ekonomiska problem, missbruk och familjetragedier bara för att lista upp de främsta jag kom att tänka på. Tills slut ids man inte ens försöka få saker och ting på rätt köl. Tyvärr är man många gånger väldigt, väldigt ensam.

Men sen då?

Då den arbetslösa personen ifråga faktiskt fått det personliga stöd han/hon behöver och lyft arbetslöshetsunderstöd i ett år, men kanske inte ändå hittat en lösning som bär långsiktigt eller int går att förverkliga just då, men hoppeligen undgått alla helvetiska scenarion jag just nämnde, då skulle han/hon börja lyfta så att säga en medborgarlön som samtidigt medför en skydighet att på sätt eller annat delta i att upprätthålla vissa funktioner i samhället.

Tex. genom att hjälpa inom de områden där man nu med ljus och lykta söker frivilla som vill hjälpa till då det dras in på resurser. Som exempel inom väntjänsten, som stödperson för unga, som tillfällig bärplockare om man njuter i skog och natur, som extrahjälp att skuffa snö eller klippa gräs, göra naturstigar, gallra skog mm. som hjälp vid en Arbiskurs eller som gesäll inom en branch man vill utbilda sej inom osv. osv. Viktigt vore att man samtidigt parallellt med detta hela tiden gör uppföljning och tar i beaktande vart personen i fråga är på väg, vilka målsättningar han/hon har och att arbetserfarenheten ses som en merit, inte som belastning. 

Personligen tror jag att man på så vis skulle minska på alla de problem som följer långtidsarbetslösheten i spåret, människan skulle som helhet vara friskare, man skulle inte isolera sej eller ha dygsrytmen åt helvete, inte dricka varje dag, inte på samma sätt belasta sjukhälsovården vilket, om det tex. blir frågan om svåra och djupa depressioner är mycket kostsamma för samhället, ekonomin skulle småningom stabiliseras och även inom den sektorn skulle man få stöd för att få pengpungen på rätt köl.  Ja exemplen är många men sanningen är att långtidsarbetslösheten  nästan alltid går hand i hand med andra problem. Vilket som sen kom först, ägget eller hönan?

Nu har ju jag inte gjort någon som helst beräkning på hur mycket detta skulle inverka rent ekonomiskt dvs. i euron euron och euron, men så här med vanligt sunt förnuft så har jag dragit vissa slutsatser:

Medborgarlönen skulle medföra mindre skatteprocent, man skulle införtjäna pension mm. Man skulle inte göra fulla dagar, utan ett visst timantal, beroende på bransch och aldrig under minimilön. Tex inom väntjänsten om normal minimilön är 10€/h så skulle man jobba ca 3h/dag dvs. om arbetsmarknadsstödet skulle vara som idag, ungefär 32€/dag. Vilket betyder att det inte skulle vara frågan om slavgöra utan man skulle behandlas som alla andra, men också ta sitt ansvar och göra skäl för pengarna man får!

Eftersom man skulle betala mindre skatt skulle också köpkraften öka. Och eftersom det är BRUTTO-inkomsterna som räknas vid både dagvårdsavgifter och bostadsbidrag så skulle de inte ändra eftersom inkomsterna inte just i det här skedet av livet skulle vara större -> bidragen skulle få vara kvar. Å andra sidan, beträffande utkomststöd så skulle man kanske inte ha rätt till det, men själv anser jag att den förmånen skall nyttjas då man faktiskt behöver pengarna, inte för att man kan.

Till sist i min lista, men inte minst finns de som om och om igen försöker ta sej ur detta, sätter on arbetsansökningar om och om igen, deltar i kurser och utbildningar, aktiverar sej genom hobbyn, faktiskt ger ALLT för att komma (upp och) vidare. Man kan inte annat än lyfta på hatten, jag TROR och VET att de till slut lyckas. Bara man orkar tro på sej själv och framtiden, på en bättre framtid. Men också de skulle säkert ibland behöva det stöd jag nämnde om här uppe, om inte annat än då man satt in 40 arbetsansökan och fått 40 "Tack för visat intresse, men tyvärr......." Men som sagt, man kan inte annat än lyfta på hatten!

Jag tror i alla fulla fall att människan skulle MÅ bättre att ha någonting att göra, familjen skulle må bättre, man skulle ha en plats i samhället, vidga sina kunskaper, sina sociala kontakter, öka möjligheterna att hitta lösningar som baserar sej på försök (ibland kanske också misstag) och erfarenheter, man skulle ha någon med yrkesmässig kompetens som stöder och som opartiskt kan hjälpa en att hitta en bra lösning.

SÅ
detta är mina tankar kring ämnet ifråga, säkert finns det många om och men och undantag, men likväl min åsikt.

Sillsalladernas sillsallad

Fast jag här tidigare förutspådde att mina disktrasor kanske inte kommer att bli PRECIS som jag planerat så kan jag  stolt, med  magen in och bysten ut säga att jag lagar GOD mat! 

Okkej, okkej, visst har magen växt och bysten med, men åtminstone det senare nämnda håller sträck . Hade inte alls tänkt nämna att baken också brett ut sej, för "finns det hjärterum finns det stjärterum". Och ett stor hjärta har jag, helt logiskt att även baken tar sin beskärda del. För det är väl det ordpråket gäller :)

Men vi ska inte gå in på mera detaljer med bla. selluliter och för tillfället oputsade ögonbryn så nu återgår vi till mat.

Redan som yngre minns jag att jag tyckte om att hjälpa till hemma, jag precierar: i köket, för att släpa sej ur sängen varje lördagsmorgon för att städa var en himla plåga som antagligen satt sina spår eftersom jag ALDRIG infört den rutinen.

Men för att inte gå in på detaljer innehållande bla.  en massa strid och lip då lillasyster lämnade odammsugat under sängarna och jag kom efter med våt golvmopp och allt damm fastnade i den, herregud har förträngt hur allt slutade. Så vi återgår till mat.

Min mamma gjorde god mat. Det hon bakade var också jättegott. Inte för att hon kanske var så förtjust i att laga mat eller att baka (har hon nu på senare år sagt), men konsten hade hon definitivt lärt sej av sin mamma, min mommo som skötte både mat och bak i min mors barndomshem. Man använde grädde och smör, inga lättans lightprodukter med E-det-ena-E-det-andra-förteckningar långa som synden.

Pappa åter gjorde guddomliga fiskrätter, allt från gravad forell eller sik, vassbuk, inlagd sill, fiskrom till stekt, kokt, rökt eller fisk gjord i ugn. Pappas pappa, min farfar var fiskare i den Östra Åboländska yttre skärgården, där man i karga förhållanden kämpade för att varje dag ha mat på bordet. runt vilket det förutom mina farföräldrar, satt åtta syskon. Det var många munnar att mätta och pappa var redan från unga år van vid att varje dag åka ut till havs med sin far för att lägga otaliga nät samt stiga upp i ottan för att åka och vittja dem.

Redan som ung lärde också jag mej ro, lägga nät, ta upp dem, vittja näten och i ett senare skede rensa fisken. Eftersom vår familj inte bodde ute i skärgården, gjorde vi detta då familjen under sommaren åkte ut till farmor eller ifall vi semestrade lite längre in i skärgården där min mormors barndomshem finns. Jag har alltid varit stolt över ha den här kunskapen och att fiska är något jag gärna skulle göra ännu i den dag om tillfället gavs. Dottern har ända från liten lulltått gärna ätit fisk, egentligen allt som satts på bordet och redan som 4-åring lärt sej slanta. Så småningom kommer hon nog också att få lära sej det jag kan, en sådan kunskap kan man inte låta gå förlorad.

Vi har länge drömt om att kunna köpa en sådan där puttputtare som vi kunde åka ut till havs med. Där man kunde sola på däck och där det vid relingen fanns en liten stege från vilken man kunde ta sej ett dopp. Med kajuta, en liten kyl och kokmöjligheter samt med värmesystem, så då man till kvällen stänger pressun så skulle det bli så där mysigt varmt och man skulle så småningom vaggas till sömns av vågorna. Man skulle vakna till ljudet av sjöfåglar, havets vindar och solens strålar. Och man skulle inte över huvudtaget ha brått någonstans. Vem vet, kanske i nåt skede, det skadar inte att ha drömmar.

Som ni märker, jag började vid byst och bak, nu slutar jag vid båt med tak. Sköt om er allihopa.

  

Disktrasor

Eftersom jag mer och mer gått inför återanvändning så kom jag, efter att sett mej led på våra disktrasor som efter fem fingrar och en knyck, varit färdiga att slängas, att NU, nu har jag TID att börja sticka/virka ekologiska disktrasor som jag efter bykmaskinstvätt kan använda om och om igen.

Sagt och gjort, jag satt förra söndagseftermiddagen och googlade främst bloggar där stick- och virkfantaster gjort och använt disktrasor i minut och parti av olika slags garntyper och sedan jämfört kvalitén, listat upp allt i plus och minusstaplar. På basen av detta kom jag fram till att Blend Bambo-garnet skall jag pröva, namnet var till och med lätt att komma ihåg :)

Så jag satte in beställningen redan samma kväll; rosa, turkos, limegröna och vita nystan. Härliga färger nu inför våren.

MEN

sedan började jag kolla beskrivningar på hurdana det lönar sej att göra för att trasorna främst skall torka så fort som möjligt mellan varven. 

I det skede slog det mej att detta projekt kanske inte ALLS blir färdigt så snabbt som jag tänkt mej, för JAG hade ju tänkt mej att sticka rätt och avigt eller virka nåt väldigt enkelt. Men inga hål, luftmaskor, överslag (eller vad det nu heter) eller mönster över huvudtaget.

Plötsligt ploppade ett gammalt minne upp från tiden då jag gick i högstadiet och vi hade textilslöjdstimme. Jag var tvungen att virka något (det var alla) för att vår fem-före-pensions-lärarinna skulle kunna betygsätta mina kunskaper också inom det området. För mej, som alltid varit syfantast, dvs. gillat att fräsa på med symaskinen så man snabbt får saker och ting gjort, var utmaningen nästan oöverkomlig. 

MEN

jag hittade en beskrivning på en pytteliten duk (stor som ett glasunderlag) som jag sedan knåpade ihop tillika som jag jämt och ständigt stod vid katedern för att få hjälp. Till sist skulle den lilla, lilla duken ångpressas med strykjärn innan den betygsattes och då lyckades jag få en röd tuschfläck på den som ju inte gick bort. Lärarinnan, med sitt fint uppsatta, tuperade hår och läppstift, snörpte på munnen och konstaterade att jag nog inte hittat virkarglädjen precis.Vi var väldigt ense om den saken.

MEN

jag bestämde mej för att denna söndagskväll, eftersom garnen redan var beställda, att åtminstone läsa igenom beskrivningarna som både författaren/bloggaren och läsarna nämnde som "väldigt enkla". Kom till första raden, som var satt inom *text*, så mycket förstod jag att denna livsviktiga rad (med tanke på om denna luftiga disktrasan över huvudtaget skulle födas), den skall man göra om och om igen tills trasan är färdig.

OKEJ, det här fixar jag nog tänkte jag för mej själv och småmyste, jag såg redan framför mej hur både släkt och vänner fick ekologiska disktrasor, FINA ekologiska disktrasor i FINA färger och hur de ÅÅÅÅ:ade och OIOIOIOI:jade över den fantastisk idén,den fina gåvanoch mina talanger. DET ni!

....tills jag läste vad man skulle göra:

*kolme pylvästä ja yksi ketjusilmukka*

*tre staplar och en kedjeögla* eller något ditåt....

Alltså VADÅ, hur GÖR man? Blev liksom stopp direkt och jag fick sätta mej att googla steg-för-steg-beskrivningar (förbannat med "steg" fanns det ju inbäddat i denna lilla oskuldsfulla rad, det var redan konstaterat), men herregud jag blev ju inte klokare för det???? Jag som tituleraar mej som HÄNDIG, satt absolut handfallen!

Men vilka FINA bilder, kolla här:

http://prinsessajuttu.blogspot.fi/2013/03/uusia-tiskiratteja-eiku-liinoja-siis.html

Visst skulle det vara härligt att kunna göra dessa.

HUR SOM HAVER,

Kom fram till att mina vänner och bekanta får lov att torka sina trasor tex. med hårfön så de hålls "luftiga", för om jag ingen hjälp får, blir nog mina FINA disktrasor något HELT annan än de på bilderna. Kanske, bör nämnas med tanke på att jag vill försöka avsluta alla mina blogginlägg i positiv stämning, blir mina trasor nog mera PERSONLIGA till och med.

Och det är ju DET och TANKEN då jag ger gåvan som räknas.

Eller hur? :D

Nu är paketet för övrigt redan på posten, klar att avhämtas, så vi återkommer. Eventuellt. Man kan väl inte skicka TILLBAKA garnen efter att man prövat på att sticka/virka......?

(bilden kopierad från nätet: kotimannikossa.blogspot.com)

Arbete eller arbetslös

Mitt arbete tog slut vid årsskiftet. Jag som länge arbetat inom samma organisation vaknade upp till realiteten där jag inte längre behövde stiga upp 05:15 på morgonen för att hinna med allt från att ta ut hunden, göra en slarvig make-up, få till håret och fixa ätbart att ta med på arbetet, medan klockan obönhörligt tickar iväg *tick-tack*.

Väcka dottern (vilket inte alla gånger visat sej vara så lätt), ha ett jättebra tålamod medan hon klär på sej, gäspar, blir sittande utan att riktigt komma igång, kolla att hon har allting med till dagis; utekläder, extrakläder, mjukisdjur osv. hjälpa att bylta på ytterkläderna, vilket många gånger orsakade svett och svordomar, herregud vilken mängd *tick-tack*

Starta bilen, på med värmen, skrapa rutorna, kolla att inte snön hittar in under byxbuntarna, kolla en extra gång att man fått allting utsläpat, lamporna släckta, ytterdörren låst och att dottern sitter bekvämt på baksätet med säkerhetsbältet fastknäppt *tick-tack*

Så iväg ut till riksväg 8 för att iband ha tur med att kunna svänga ut direkt utan att stanna, medan vi andra gånger fått sitta där i 10-15 minuter innan det öppnat sej en lucka i trafiken. Så gasen i botten, in till stan, hitta parkeringsplats vid dagis, ta flickan i ena handen och grejerna i den andra, ut i kylan och in i värmen - godmorgon, godmorgon, här kommer en trött flicka som behöver en famn att morgna sej i - av med ytterkläderna, på med innetossorna - mamma älskar dej, ha en bra dag vännen, vi syns på eftermiddagen - tack och hej, ut i bilen, dra andan, kolla klockan, starta bilen och iväg mot arbetet som fanns 46km hemifrån  *tick-tack*

Full rulle hela dagen, i ungefär 8,5 timmar: klienter, möten, dokumentering, telefonsamtal, besök hos företag och olika myndigheter, diskussioner, skloningar mm. och javisst mat och en massa skratt *tick-tack*.

Sedan samma rutt som ovan fast i omvänd ordning, snabb butiksrunda, hemma vid 17:00, ut med doggen, eld i spisen, mat och annat som hör vardagen till samt umgänge med familjen *tick-tack*

Till slut i säng, godnattsaga, puss, puss, puss och kram och så småningom iväg på äventyr med John Blund.

Inget märkligt med detta, så gott som varje småbarnsfamilj känner igen vardagslunken.

Men ÄNDÅ

Känslan var tudelad; eftersom jag arbetat med långtidsarbetslösa människor som även haft mycket andra problem (psykiska, fysiska, problem inom familjen, alkohol- och/eller drogmissbruk, ekonomiska problem mm.) så kändes det väldigt skönt att för stunden få stänga dörren och enbart tänka på sej själv.

Men å andra sidan, jag har arbetat sedan jag var 14 somrar gammal och har bara varit hemma då jag varit mammaledig eller under väldigt korta perioder (några månader) innan följande arbete dykt upp, så det kändes konstigt att inte längre ha ovannämnda, rutinerade vardag att snurra. Ja känslan var lite som att bli stående på land och se båten puttra förbi utan att, som vanligt plocka upp mej. Bortglömd, ensam.

Allra mest saknade och saknar jag nog arbetsgemenskapen, kollegorna, alla tokroliga situationer, skratt och minnen, men även känslan då man verkligen kunnat hjälpa och hittat hållbara lösningar tillsammans med klienter som redan, åtminstone delvis gett upp hoppet om en bättre framtid. Också friheten att utveckla sej själv och olika arbetsmetoder, det hade inte lyckats utan en bra arbetsgivare. Samt ett bra förtroende där man öppet kunnat prata om egentligen allt. Visst saknar jag dem också. Ja allihopa.

Men ÄNDÅ

ändå tror jag att allt har sin tid, tid att hjälpa andra och tid att stanna upp och hjälpa sej själv, så man åter igen blir hel och stark. Överlåta båten till någon som just nu hittar de rätta vindarna och vågorna, tankar båten då det behövs, putsar och fejar. Medan jag själv, osminkad, med rufsigt hår, sätter mej ner på stranden och vinkar leende mot båten som varje dag kör förbi. 

Utan klocka.

(bilden tagit från nätet).

Reflektioner

Så mycket har hänt, både på gott och ont, sedan jag senast har bloggat.
Händelser jag ännu processar, men som kanske, hoppeligen, så småningom hittar sin väg till pappers, endera rakt ner i skrivbordslådan eller till världens kännedom. Det här är ändå en början. Att jag igen hittat skrivarglädjen.

Jag har varit välsignad med mycket lycka och glädje under mitt liv, barn, familj, hus och hem, släkt och vänner, arbeten jag trivts med, kreativitet och en humor jag aldrig skulle byta bort. Visst har det funnits större och mindre motgångar, men nu under de här senaste åren har både min själ, mitt hjärta och mitt förstånd gjort kullerbyttor jag aldrig, aldrig velat göra, där jag gång på gång slagits till marken utan skyddsutrustning över huvudtaget.

Mitt äktenskap var så gott som över fast jag kämpade på som en galning för att hålla ihop allting, ekonomin var spänd, huset behövde en ordentlig remont på grund av förra ägarens klåperi och arbetet jag gör krävde en insats på 100%. Allt det där höll jag på något konstigt sätt ihop och kämpade på, men då jag såg döden i vitögat på ett alltför jävligt sätt och på alltför nära håll, utan att kunna göra något åt saken, då stannade världen.

Jag har gråtit, känt både sorg, hopplöshet och ilska, bett alla högre makter om hjälp, varit ångestfylld och rädd men tack och lov ibland också fylld av jävlar anamma. MYCKET jävlar anamma! Annars skulle jag inte stå här idag utan säkert slå huvudet i väggen i ett dårhus nånstans.

Jag har tvingats ner på knä, mina drömmar har spräckts, mörka, tunga moln har dragit fram över min och mina käraste himmel, där ingen vetat vilken dörr som kommer att öppnas här näst. Jag har ibland krypit ner under täcket om kvällarna med en önskan om att jag skulle vakna på nytt om, typ ett år, då allt vore bra och livet lekte, men sedan återigen vaknat till en vardag jag aldrig velat ha.

Jag såg människan med glimten i ögat titta tillbaka på mej i spegeln var eviga morgon. Glimten försvann så småningom, leendet dog ut och ersattes med något jag aldrig vill se igen, ett skal med lite pusselbitar på bottnet som förtvivlat försökte hitta sina platser igen. Jag såg en människa så trött att jag så här efteråt, då trycket lättat lite, inte fattar att jag ens orkade borsta tänderna eller kamma håret. Ja, det gjorde jag väl inte heller.

Inom mej visste jag redan långt tidigare att tåget startat sin spiralfärd ner mot helvetet. Det tuffade på hur mycket jag än drog i nödbromsen och brydde sej inte ett skit i att fler och fler så småningom spydde galla. Vissa saker kan vi styra, andra tågrutter halkar vi in på oberoende av vilken biljett i livet vi trott att vi köpt. Där hjälper det inte om vi sitter fisförnäma i första klass eller instänga på den stinkande, skitiga toaletten. I nedförsbacken halkar alla ohjälpligt ifall det är för halt.

Men för att inte göra detta till en oändlig klagovisa så vill jag ändå berätta att för första gången på mycket, mycket länge känner jag hopp och glädje. Hopp om en ljusare framtid, där jag och de jag älskar allra mest kan andas igen och njuta av livet. Glädje över att värmen kanske ändå är på väg, trots en kylig sommar. Att jag dyrkat upp låset till toaletten och tagit mej ut därifrån.

Att sitta på tåget på väg upp från mörkret är faktiskt som att en tidig sommarmorgon sätta sej vid havet insvept i en varm ylletröja med en kopp hett te värmande i händerna. Dra in den salta havsdoften, höra vågorna klucka mot stranden och sjöfåglarna vakna till liv efter en lång natt. Med en vetskap om att dimman så småningom släpper sitt tag om världen. Att jag ändå till sist och slut LEVER och solens strålar värmer upp min frusna värld .

Jag är klokare och väldigt mycket mera ödmjuk inför livet än tidigare. Jag vet att varje dag är en gåva där små ting och handlingar betyder så oändligt mycket, både för mej och för andra. Jag kan inte ändra på någon annan än mej själv, men nu är jag medveten om hur mycket det betyder och stannar upp och tänker efter innan jag tutar och kör.

Nu tuffar tåget på mot rätt håll, det känner jag. Som Skorpan sa till Jonatan då de var på väg till Nangilima; "Jag ser ljuset Jonatan, jag ser ljuset".

Fast jag är inte på väg varken till Nangilaja eller Nangilima, min värld finns här och nu, men ljuset, jag ser ljuset.