Jag höll under en lång, lång tid av mitt liv med om ordspråket "ihmisille ei anneta enemmän kuin hän jaksaa kantaa", fritt översatt "man blir inte given mera än man kan bära".
Jag visste inte om ordspråket då min pappa så småningom dök djupare och djupare ner i alkoholismens vågor redan då jag gick i lågstadiet. Inte hade jag koll på det då heller när jag gick i gymnasiet och min mormor plötsligt fick en blodpropp i hjärnan, med den påföljd att hon aldrig mera blev sig själv igen och min morfar skötte henne ända tills han kom bort. Efter det tog min mamma hand om henne, tills mommo slöt sina ögon och följde efter min moffa någonstans långt bort.
Så småningom då jag blev vuxen, bildade eget hem, blev sambo, fick barn och sedanmera gick en mycket svår skiljsmässa tillmötes började jag förstå att vi alla har ett kors att bära. Och ju längre jag levt, desto mera jag sett, hört och upplevt, desto mera finns vetskapen om att det bakom varje dörr, bakom varje ansikte finns en historia, olika livsöden, berg- och dalbanor man allt som oftast inte vet någonting eller mycket lite om.
Jag tror att det som sker, alltsom oftast sker oberoende om vi vill det eller inte, att vår väg är utstakad, skriven i stjärnorna, den har funnits där sedan urminnes tid, vägen du kommer att gå. Så är det bara. Att du sedan kan ta vissa valfria sidospår emellanåt, det är en helt annan sak.
Men ännu tillbaka till hur mycket vi som människor kan bära, i något skede började jag tvivla, fundera om det i allafall finns människor som är tvugna att ta emot mera än de egentligen borde behöva ta emot. Människor som gång på gång fallit djupt och haft alla "förutsättningar" att gå i väggen, sjunka ner i en bottenlös depression och stanna där utan att ens försöka ta sig upp mot kanten. Men som ÄNDÅ hittat krafterna, skakat av sig en del av förtvivlans och smärtans kedjor, för att än en gång resa sig och sakta men säkert ta ett steg efter det andra, i en annan rikting. Jag är ingalunda den enda som gått den vägen, utan en av många, många, som trots allt fortsatt sin färd genom livet.
Men ibland, med ovannämnda facit på hand, funderar jag över varför människorna klagar över småsaker, över bagateller, spyr ut galla om sådant som egentligen hör livet till, som man själv kan ta tag i, som man själv är herre över? Nu påstår jag inte att det som för mig ter sig som en bagatell inte kunde vara en stor sak för någon annan, men gnäll, gnäll och åter GNÄLL, DET gör mig väldigt irriterad. Jag har lärt mig att ifall jag gnäller, har jag också ett ansvar att få till stånd en förändring, åtminstone föreslå en förändring.
Nå, det blir problematiskt åtminstone gällande vädret för det är alltid för kallt, för varmt, för blåsigt, för stillastående luft, för vått eller för torrt. Men som någon sa: vi HAR nu ändå ett väder! För övrigt så slutar jag ofta lyssna då man hör samma visa om och om igen, för gnäll uppstår oftast då man har det för bra. En ordentlig orkan eller svältperiod skulle snabbt få slut på gnället över hur Kalle parkerat Mercan sin vid butiken. Typ. Förstår ni min point?
Det andra jag ALDRIG har godkänt är förtal, att man myglar bakom ryggen på någon och på sätt eller annat vill göra den andra illa, är skadeglad och småfittig mest hela tiden medan man där emellan ler och gör sig till. Jag har aldrig godkänt det i mitt arbetsliv, aldrig heller i mitt privatliv. Det är konstigt, men jag har allt som oftast kunnat läsa mellan raderna, jag har, förutom några få gånger, alltid kunnat förutspå om någon är ute efter någonting, om man har en baktanke. Jag läser också lätt av vibrationer i människan, kroppsspråk och tonfall och vet ofta mycket mera än den andra önskar. Bra eller dåligt? Det beror på utgångsläget.
Men allt det som med årens lopp har skett i mitt eller andras liv runt omkring mig, det har framför allt fått mig ödmjuk inför livet och idag har jag en stor önskan om att kunna hjälpa andra människor att kanske hitta en lite rakare väg att gå. Inte för att min väg skulle bli något som helst rakare, men för att jag kanske har någoning jag kan ge andra. Det får jag göra i mitt arbete, men jag tror också att jag anses vara en god vän, en ok syster, dotter och lite hönsig mamma bland dem som finns runt omkring mig. Ja ibland är jag kanske inte den allra bästaste, men dalbottnar och bergstoppar har vi väl alla.
Jag värdesätter också väldigt högt förmågan att kunna vara ärlig. Ärlig mot andra, men framför allt att kunna vara ärlig mot sig själv. För mig betyder ärlighet i samspråk med andra människor att din handskakning är stadig, att du ser mig i ögonen då vi pratar, att både du och jag talar om saker och ting med dess rätta namn, att vi värderar varandra för dem vi är och för dem vi kan bli. Jag tror att den förmågan sitter i ryggraden. Eller så inte.
Och det där med att kunna lyssna. Lyssna till andra, lyssna till sitt inre, vara genuint närvarande, finnas där för andra, finnas där för sig själv. I dagens samhälle är det inte alltid så lätt att ge sig tid att stanna upp och lyssna, men för mig är det guld värt att kunna det. För mig har det alltid varit lättare att vara en god lyssnare tex. som vän än att lyssna till mig själv och mitt inre. Det jobbar jag på ännu idag och kommer säkert att få göra hela mit liv. Men jag har haft "turen" att ha en kropp som säger stopp på riktigt de gånger huvudet inte gjort det. Då har jag vart tvungen att vika in på en busshållsplats och se mig själv i spegeln, höra vad mitt innersta har att säga ig. Det har minsann inte varit lätt alla gånger.
Och sist men inte minst, jag har genom livets alla svängar fått lära mig styrkan i det lilla ordet "förlåt". Styrkan i att kunna medge då man har fel, att kunna stiga fram och be om förlåtelse, att stå för det man gjort/orsakat omedvetet eller medvetet. Samt förmågan att kunna förlåta. Själv har jag alltid haft lättare att be om förlåtelse än att förlåta om någon gjort mig riktigt,riktigt illa. Och det har hänt några gånger. Inte många, men några. Jag tror i allafall på godheten i människan och jag tror på framtiden, att jag med mina egna val kan påverka åtminstone på en del av vad som sker. Det tror jag alla kan.
Vi är alla människor, på basen av vår omgivning, vår uppfostran och det liv vi levt och lever har vi alla våra egna värderingar. Jag säger absolut inte att mina värderingar är de enda rätta, men jag valde att lyfta fram just dem som är viktiga för mig. Kanske jag någongång får veta också dina värderingar. Tills dess, ha det bra!
