Vitrinskåp

Jag har funderat på att sälja en hel del av mina möbler så man inte ska behöva släpa dem den från lägenheten då vi flyttar. Nå inte nu alla, men de som behöver få ett nytt hem 😀. Idas soffsäng, ladugårdsdörrarna, vitrinskåpet, dubbelgungstolen och eventuellt ett av skåpen i köket. 

Men utan vitrinskåp kan jag inte vara för har en hel del porslin som jag inte nämns sälja, bla. sådant som jag ärvt eller som annars är i användning, om inte annat så vid födisar och högtider. 

Så.

Jag hittade ett förmånligt skåp på nätet som tidigare funnits i en skola och efter att ha pratat med gubben som sålde det så köpte jag skåpet. Nu står det där i huset och väntar på att bli putsad och fylld med alla mina attiraljer. 

Jag blev direkt förälskat i skåpet. Det är inte för stort, inte för klumpigt, har rätt färg och doftar gott. Eventuellt sätter jag en tapet på bakväggen, men det kan jag bestämma mig för först då det står på sin plats i köket.

F*n, jag är VERKLIGEN på G 😂.

Ytremont

Ungdomsföreningen gav klartecken till att lägga laminat i nedre våningen. Och jag får själv, inom en viss budgetram, välja hurdant golv jag vill ha. Så nu har jag surfat runt en del och kommit fram till att det skulle passa bra med ett golv som påminner om riktigt trägolv.

Imorgon bär det i väg upp till Varutjänst för att se hur dant urval de har. 

Bilderna tagna från www.taloon.com 

      

Jag gjorde dessutom själv ett inköp, hittade en tapet som jag tänkte skulle passa på en av väggarna i köket. Så nu är det bara att vänta på att den anländer och sedan börja tapetsera. 

Köpt från www.karkkainen.com 

Och så ska jag måla trappan upp till övre våningen med en färg i ljusgrått hade jag tänkt.

Gardiner

I dryga två års tid har jag inte haft behov av att fundera på gardiner. Fönstren i kyrkan medförde att jag borde ha sytt om gardinerna så de skulle passa och det tänkte jag inte ge mig in på.

Men i de vackra fönster har man inte heller behövt gardiner och vi har bott högt upp där det inte finns någon insyn.

Nu fann jag mig ändå plötsligt sittande i vardagsrummet med gardinerna, som varit nerpackade i rottingkistan i över två år, i mina händer. Jag kände glädjen bubbla i mig då jag hiplade på de tjocka linnetygen och så hittade jag julgardinerna som jag alltid tyckt så mycket om. De kommer att bli perfekta i köket då vi flyttar in.

"Anna talon puhua"

Jag lärde mig för länge sedan detta talesätt gällande gamla hus. 

Ett gammalt hus har funnits länge. Längre än du och de dina. Sett höstar, sett vårar. Lyssnat till skratt, till sorg och förtvivlan. Skyddat dem som bott där mot regn och hårda vindar, värmt dem under köldkalla vintrar, svalkat dem under heta somrar. 

Ett sånt hus förtjänar enligt mig både respekt, kärlek och tillsyn. Och framför allt borde man stanna upp och lyssna vad hon har att säga. Ni vet den där känslan då man för första gången stiger in i ett hus, då man tar till sig de första intrycken, ljuden, dofterna och harmonin. De finns där, lever mer eller mindre i bakgrunden och får en att slappna av, att vilja stanna längre eller så blir man obekväm och får en att vilja svänga om redan innanför dörren.

Då jag för första gången steg in i Furustugan (jo, vi skall flytta till den lilla vaktmästarstugan vid Furulund) hann jag inte tänka så mycket annat än att detta kunde vara något för oss. Men eftersom jag fick nyckeln direkt för att i lugn och ro kunna mäta och fundera så åkte jag tillbaka dit senare samma dag och satte jag mig på golvet i vardagsrummet för att bara lyssna.

Regnet smattrade mot fönstren, vinden blåste kring knutarna, det knäppte i väggarna, men omkring mig kände jag. Tystnad.

En avslappnande tystnad där själen vilar, där man egentligen inte tänker på något utan känner frid och ro. Där man får känslan av att här kunde man krypa upp i soffan under en varm filt, med en bra bok och en kopp hett te, blicka ut över sjön och glömma all världens sorger och bekymmer.

Fast golvmattan borde bytas.

Och hur skulle jag kunna övertyga min närmaste släkt och vänner att jag behöver hjälp med att flytta  mina grejer 😅?

Men huset sade jag behöver dej och jag tror du behöver mej. 

På den vägen är vi.

Vi ska flytta

Vi har trivts väldans bra här på kyrkvinden, med skolan, naturen och bya-centrum på gångavstånd. Inga stormar ha kunnat orsaka sömnlösa nätter innanför de tjocka stenväggarna och det har alltid varit glädjande att se de stora kyrkfönstren upplysta och lyssnat till mjuka toner av musik och sång som sökt sig upp till vårt hem.

Men allt har sin tid och saknaden till att ha en egen liten gårdsplan att greja på, att inte behöva trampa upp och ner i höga trappor 😅 och att få känna huset leva med årstiderna har så småningom växt fram. Att dessutom doggen har väldigt svårt att gå ner i trapporna och fallit flera gånger gör inte saken bättre.

Det kom ändå liksom lite puskista, möjligheten att flytta in i en liten stuga med utsikt över Dragsfjärden där simstranden är typ 100 m bort. Flera av mina vänner har redan sagt att de gärna kommer och "istuu iltaa" på sommaren, vi kan gå ner till stranden i bara simpparen och handuk för att ta oss ett kvällsdopp och varför inte också ett morgondopp :). Det känns också bra att ge Ida möjlighet att bo på cykelavstånd till flera av sina kompisar som blivit jätteglada att vi flyttar till Kärra. 

Att vägen till jobbet och till Idas skola blir lite längre är heller inget problem. Vi bodde ca. 9 km från stan i Kokkola och det var helt naturligt att ungarna tog bussen till skolan och att man själv körde in till stan på jobb. Ja och under de senaste åren där så var min arbetsväg ca.100 km/dag, så den här sträckan är betydligt kortare 😂.

Att sånt. Vi lever i spännande inredningstider hör ni 😂 så ni vet vad ni har att vänta i alla mina inlägg.