Jag har haft väldigt svårt att ställa in mig på att sälja vårt hem där vi nu bor. Platsen, som är lite avsides, med egen stor gård, gårdsbyggnad, fågelsång, tystheten, den öppna eldens sprakande, mörka kvällar, stjärnhimlen och närheten till naturen och floden som flyter förbi en bit ifrån.
Huset, ett stockhus i två våningar, byggt i början av 1900-talet, med stora luftiga rum, höga fönster som släpper in solskenet och en känsla av svunna tider, en historia som finns präglad i själva huset, ja allt detta ligger mig väldigt varmt om hjärtat.
Jag definierar många gånger mig själv via mitt hem, glädjen över vackra ting, gamla ting som funnits i generationer, gått från ett släkte till ett annat. Vacker inredning med färger som harmoniserar varandra, vackra för ögat, rogivande för själen.
Min mamma har många gånger sagt att jag borde arbeta med inredning och det skulle jag säkert göra om det inte skulle vara så förbaskat svårt att förtjäna sitt levebröd inom den branschen. Lite så där som det är inom många områden där man har att göra med kreativitet och "handarbete" av olika slag. Men visst skulle det vara härligt.
Nu då vi har kollat på hus, både på nätet och live, så måste jag säga att det nog skulle finnas ett klart behov att tex. styla sin bostad, ens lite, då man sätter den till försäljning. Ja och så skulle nog vissa av förmedlarna också behöva få sig lite utbildning och inblick i hur man fotograferar så att man ser någonting annat än wc-byttan, dom skitiga kaklen, duschslangen eller den smutsiga köksfläkten som speglas via den renpolerade keramiska spisplattan nedanför.
Egentligen är det kanska nyttigt att åka och kolla andras hem, för man ser en hel del. Nu menar jag inte att vara nyfiken, men man får en klarare bild av hur andra bor, vilka lösningar man gjort och både bra och dåliga idéer beträffande inredning.
Men med handen på hjärtat, många skratt har vi nog skrattat. Som till exempel det stora fina huset som fanns nära havet. Fast i det här fallet betydde det att man SÅG havet ovanför grannens tak. Om man stod på balkongen på övre våningen vill säga. Samma hus där man egentligen vid första ögonkast trodde att man bodde på en av de andra grannarnas bakgård. Blev liksom lite flummigt beträffande tomtgräns innan man såg tomtkartan. Men visst såg stället BRA ut i annonsen. Men lite av en besvikelse i verkligheten.
Eller huset som visade sig vara byggt rätt nära en minkgård. Okej, den störde inte där den fanns (fast jag måste tillstå att jag inte alls gillar den sorten av verksamhet), men då vi först på ort och ställe blev informerade om att minkgården skall utvidgas och det ännu till mot huset, så var det tack och hej. Inget hus i världen skulle ha fått mig att bosätta mig där.
Jag har ibland, i synnerhet efter ovannämnda upplevelser, funderat på hur det skulle vara att arbeta som fastighetsförmedlare. Att liksom alltid försöka hitta positiva saker att lyfta fram även om det skulle vara frågan om helt hopplösa fall. Jag undrar om man i det skede ens skulle kunna säga att nu måste vi styla till lite? Jag menar, det är ju ändå frågan om andra människors HEM?
Jag hoppas jag själv kan välja de rätta elementen jag vill att blivande köpare skall få se och uppleva då vi sätter vårt hus till försäljning. Och att jag kan förmedla de känslorna jag nämnde här tidigare. Och framför allt att vi säljer ett HEM. Och att hemmet blir sålt till någon som lyssnar, låter huset tala. Jo, för det är det man skall göra, låta huset, med sin, i det här fallet snart 100-åriga historia, göra. Berätta sin historia. Andas.
Så ta dig tid att lyssna till hur vinden susar kring knutarna, hur huset rör sig, trappstegen knarrar och golven knirrar, doften, hemtrevnaden, sitt ner, hör väggklockan ticka, hör regnet smattra mot takplåten, se solskenet leka i fönstren. Ta till dig helheten.
Det är de här jag vill berätta till kommande ägare. Så de vet vilket ansvar de tar, att de köper ett HEM värt mödan och besväret. För det ger mera än det tar.
Kanske vi inte ALLS ska sälja :D
Min mamma har många gånger sagt att jag borde arbeta med inredning och det skulle jag säkert göra om det inte skulle vara så förbaskat svårt att förtjäna sitt levebröd inom den branschen. Lite så där som det är inom många områden där man har att göra med kreativitet och "handarbete" av olika slag. Men visst skulle det vara härligt.
Nu då vi har kollat på hus, både på nätet och live, så måste jag säga att det nog skulle finnas ett klart behov att tex. styla sin bostad, ens lite, då man sätter den till försäljning. Ja och så skulle nog vissa av förmedlarna också behöva få sig lite utbildning och inblick i hur man fotograferar så att man ser någonting annat än wc-byttan, dom skitiga kaklen, duschslangen eller den smutsiga köksfläkten som speglas via den renpolerade keramiska spisplattan nedanför.
Egentligen är det kanska nyttigt att åka och kolla andras hem, för man ser en hel del. Nu menar jag inte att vara nyfiken, men man får en klarare bild av hur andra bor, vilka lösningar man gjort och både bra och dåliga idéer beträffande inredning.
Men med handen på hjärtat, många skratt har vi nog skrattat. Som till exempel det stora fina huset som fanns nära havet. Fast i det här fallet betydde det att man SÅG havet ovanför grannens tak. Om man stod på balkongen på övre våningen vill säga. Samma hus där man egentligen vid första ögonkast trodde att man bodde på en av de andra grannarnas bakgård. Blev liksom lite flummigt beträffande tomtgräns innan man såg tomtkartan. Men visst såg stället BRA ut i annonsen. Men lite av en besvikelse i verkligheten.
Eller huset som visade sig vara byggt rätt nära en minkgård. Okej, den störde inte där den fanns (fast jag måste tillstå att jag inte alls gillar den sorten av verksamhet), men då vi först på ort och ställe blev informerade om att minkgården skall utvidgas och det ännu till mot huset, så var det tack och hej. Inget hus i världen skulle ha fått mig att bosätta mig där.
Jag har ibland, i synnerhet efter ovannämnda upplevelser, funderat på hur det skulle vara att arbeta som fastighetsförmedlare. Att liksom alltid försöka hitta positiva saker att lyfta fram även om det skulle vara frågan om helt hopplösa fall. Jag undrar om man i det skede ens skulle kunna säga att nu måste vi styla till lite? Jag menar, det är ju ändå frågan om andra människors HEM?
Jag hoppas jag själv kan välja de rätta elementen jag vill att blivande köpare skall få se och uppleva då vi sätter vårt hus till försäljning. Och att jag kan förmedla de känslorna jag nämnde här tidigare. Och framför allt att vi säljer ett HEM. Och att hemmet blir sålt till någon som lyssnar, låter huset tala. Jo, för det är det man skall göra, låta huset, med sin, i det här fallet snart 100-åriga historia, göra. Berätta sin historia. Andas.
Så ta dig tid att lyssna till hur vinden susar kring knutarna, hur huset rör sig, trappstegen knarrar och golven knirrar, doften, hemtrevnaden, sitt ner, hör väggklockan ticka, hör regnet smattra mot takplåten, se solskenet leka i fönstren. Ta till dig helheten.
Det är de här jag vill berätta till kommande ägare. Så de vet vilket ansvar de tar, att de köper ett HEM värt mödan och besväret. För det ger mera än det tar.
Kanske vi inte ALLS ska sälja :D
