Vintertid

Vintertid passar mig perfekt, jag tycker det är fantastiskt att ha ljusare morgnar och mörkare kvällar eftersom jag under veckorna inte är ute sent om kvällarna och ifall jag vill gå på länk så passar de upplysta gångbanorna mig helt fine. Och nu får man sova en timme längre på morgnarna också, DET är lyx fast jag brukar vara morgonpigg.

Och eftersom jag är en myspysare så tänder jag lite extra ljus i höstmörkret, tar en kopp varmt te och kryper in under en filt, med en lintott bredvid mig på ena sidan och till och från en hel massa djur på den andra.

Inte alls så illa skulle jag vilja påstå.

Vad ska jag skriva om?

Plötsligt fick jag för mig att öppna min bloggsida utan att egentligen ha tänkt på den på väldigt länge. Ja, eller bloggen och tanken om att skriva igen har nog dykt upp, men hastigt flugit förbi i mina tankar utan att jag, av någon anledning har tagit tag i den.

Jag vet inte nu heller vad jag skall göra med min blogg, men att skriva är ett sätt för mig att klä mina känslor i ord, någon form av terapi skulle jag vilja påstå och jag skulle kunna skriva en massa som berör mitt inre. Ja, SKULLE KUNNA.....

Det som dock får mig att bli lite irriterad är att jag egentligen skulle vilja skriva mycket mera än vad jag har mod att göra, gå mera in på djupet om många saker, vara mera personlig i mina texten, blotta mig själv och mina innersta tankar för att själv få mera ut av själva skrivandet. Och för att ge läsarna en inblick i alla de berg- och dalbanor man slungats i. Men.....jag tvekar ändå och vet inte riktigt varför eftersom jag vanligtvis är rätt rakt på sak.

På sociala medierna skriver väldigt få om hur ens liv egentligen ser ut, man sätter ut sin historia, sockersöt och honungslen och jag har egentligen inte aldrig förstått VARFÖR man gör så? Och nu menar jag inte att man borde skriva om hur gubben periodsuper , pengarna är slut eller att man själv mår psykiskt dåligt, men det där att måla upp en fasad som inte motsvarar verkligheten.....gör man det för att man själv mår bättre av det, att man blundar för sanningen eller för att man vill hålla allt innanför lykta dörrar? Vilket man i och för sig har rätt att göra, en privatliv är ens privatliv, men jag har aldrig förstått varför man MÅSTE få allting att se så bra ut? För sanningen är ju nog att ingen av oss går genom livet som i en solskensdans hur än man skulle vilja det.

På facebook ser man för varje dag sina minnen bakåt i tiden och ibland förundrar jag mig över att det finns stora tomrum i min historia. Men då jag ser vilka år som fattas så kan jag direkt relatera till händelser som varit så stora och svåra att jag helt enkelt inte hittat något positivt att skriva om just då. Eller så har jag spytt upp gallan brutalt, kanske inte sagt rent ut vad det varit frågan om, men ändå gett ett intryck av att allt varit åt helvete eller att jag varit riktigt, riktigt trött. Fast jag har inte ens ORKAT hitta på en massa duttedull då den lyst med sin frånvaro och jag skulle aldrig kunna töja på mig själv så mycket att det skulle vara möjligt. 

SÅ

det jag kanske borde göra är att skapa en anonym blogg där jag KAN skriva om allting rakt upp och ner utan att alla vet vem jag är? Fast vem skulle då läsa den bloggen, jag vill ju att mina vänner och bekanta också skulle läsa den.

Och egentligen har det ingen betydelse vad andra skriver och hur de väljer sätta ut sina liv på sociala medier utan frågan om vad jag själv kan tänka mig att skriva om. Ja, så vad ska jag skriva om? 

Kusin vitamin

Jag har, enligt mitt eget mått räknat, rätt många kusiner eftersom min pappa hade 7 syskon och min mamma en bror. Alltsom allt är vi snabbt räknat över 20 kusiner varav kusin Camilla var min absoluta favorit. Hon visste massor redan som liten och kunde en massa, ja eller så kändes det i allafall eftersom hon var två år äldre än mig.

Vi träffades flera gånger om året, om somrarna ute på holmen Hemören eller på Vänö där vår farmor bodde och våra pappor vuxit upp eller så hos oss i Dalsbruk eller hos dem i Hangö. Vi hittade på en massa, minns speciellt då vi stal brännvin från pappas barskåp, blandade ihop lite av allt i en flaska för att det inte skulle synas att det minskat och höll på att spy upp allting då det smakade så förbannat illa. Kanske vi gjorde det också. Spydde. 

I något skede tappade vi kontakten, dels för att mina föräldrar skilde sig och vi inte längre sågs på samma sätt och så blev livet plötsligt mycket mera allvarligt med familj och barn osv.

Nu träffades vi dock via en slump i Jakobstad ifjol eftersom jag höll karriärträningar på samma ställe där hon fungerade som reseledare för en grupp grekiska musikanter som reste runt i Finland och höll turné. Vi träffades i lobbyn och hade typ 15 minuter tid att prata och vi hann med en hel del. Då var det ännu mycket oklart om jag flyttar nertill Södra Finland igen, men klart var att IFALL jag gör det så skall vi sammankomma och göra något unikt tillsammans. Ja, unikt enligt oss i allafall. 

Så sattes grunden till ett framtida samarbete. Trodde vi. Trodde jag. Eld och lågor var vi, fast vi ju inte visste NÄR och HUR det skulle ske. Idag, inte riktigt ett år senare, står en gemensam träff inför dörren, där jag representerar Ungdomsverkstaden och hon Västra Nylands folkhögskola. Visst, det finns också andra människor inkoppplade, väldig viktiga länkar i kedjan, men samtalet i Jakobstad var det som fick fröet att slå rot. 

Nu visade det sig att vi startat upp ett gemensamt projekt redan som 4-6 åringar uten på sommarön Hemören. Detta hade jag helt glömt, men Camilla påminde om detta för någon vecka sedan. Jag minns inte själva processen, men då jag fick bilden så minns jag stället. Vilket fick mig att igen en gång komma ihåg att jag som visualist inte klarar mig utan bilder. Men att hon kommer ihåg hur vi gjorde, tänkte och vad vi hade som mälsättning kan ju nog också ha att göra med att hon trot allt är betydligt äldre än mig 😄. Det brukar väl vara så att då man blir äldre så kommer man bättre ihåg det som skett för länge sedan, vad det verkar så är 40år tillbaka i tiden ännu lite suddigt för mig. Ja, jag är för UNG helt enkelt 😏

I allafall (nu citerar jag en del av det hon skrev), vi hade för avsikt att rada varv på varv med stenar för att få en hög borg vi kunde bo i. Hur vi skulle komma in i borgen var inte i det skede aktuellt, men utsikten var det absolut inget fel på. Den stora stenen  hade också  en funktion (den finns i själva verket närmare ringen än bilden vill låta påskina), den skulle bli övrevåning, så det var inget litet projekt vi hade på gång.

Hur det nu kom sig, så hade jag redan efter första varvet konstaterat typ att "det är tongt, jag orkar int mera". Så jag satte mig på övrevåningen och såg på när Camilla bar. Hon försökte få mig att engagera mig på nytt, men det lyckades tydligen inte. Och hon orkade, med denna bild som bevis, inte heller så länge, vi bar ju stenarna en bit därifrån. Dessutom var det sommar och varmt. Jag var nog latare än henne, eller kanske smartare, eftersom jag nog ville planera, men hon skulle få göra jobbet 😅

Men vilket fantastiskt minne!

Fast nu får vi ju nog hoppas att vi växt till oss och vårt spirande samarbete idag inte ser ut på det här sättet om 40 år, för då kan vi nog inte längre dra på att vi var små. Eller på att det var för tungt, sommar och varmt. 

.

Men det tror jag inte och nu faller jag tillbaka på diskussionen i Jakobstad där jag åtminstone kunde konstatera att vi har liknande visioner, tankar och brinner för att få till stånd någonting bra. Samarbete förutsätter också ett starkt förtroende och det känns tryggt att veta att det finns någon man känner sedan barnsben, som man kan lita på. Och inte att förglömma att vi har likadan humor, för det har vi.

Så nu skall vi tro att vi inte i nästa höst på varsitt håll, jag i min blogg och hon i sin kolumn, svär ve och förbannelse över den där förbannade kusinen som det inte alls gick att samarbeta med 😆.

Nej, det blir lite av en känsla av dejavú då vi nu efter många, många år sätter oss vid samma bord.

Du och jag, Camilla 💗

Messenger

Tidigare skickade jag alla "viktiga" inlägg på Facebook till min egen sida, så jag skulle komma ihåg att läsa dem senare. Vadå viktiga? Jo allt jag snappade upp som jag kunde ha nytta av senare. Nå, viktiga och viktiga, kanske rätt ord vore intressanta, sådana som kom mig in på hjärtat, humoristiska och helt dorka juttun.

Men läste jag inläggen? Nej, mycket sällan, för de försvann i en rasande fart ner i flödet eftersom jag är rätt aktiv på FB och jag glömde också vad det var som var SÅ viktigt att jag måste posta det till min egen sida så att ingen annan såg det. VERKLIGEN ett enerverande dilemma.

Så jag kom upp med en bra idé som gick ut på att jag i stället skickar allt viktigt till mig själv i messenger, ja för där figurerar ingen annan än jag själv. MED mig själv, inget som försvinner långt ner tack vare min egen aktivitet, en fantastiskt briljant idé måste jag säga. Jaoch ifall de försvinner så är det ända bara jag som samlar ihop ÄNNU mera grejs och mojs.

Nå, nu har jag samlat en hel del; recept, artiklar, sådant som har med återvinning att göra, massor som jag kunde ha nytta av att läsa med tanke på mitt arbete, bilder, aforismer, kost & hälsa, inredning, påminnelser, sex och hårstilar, ja precis allt som man kanske vid urminnes tiden klippte och klistrade in i ett hemligt häfte.

Problemet här är dock att jag inte nu heller hinner läsa allt jag samlar på, allt kommer in via en fyrfilad motorväg i huvudet mitt och så söker jag en parkeringsficka (läs: maximalt stor parkeringsgrotta) där jag bromsar in, parkerar, låser, tittar mig över axlen och rusar iväg mot nya fantastiska inlägg, det finns SÅ mycket intressant.

Men var är bromsen människa? 

Jo, jag drar nog i handbromsen ibland, men det är så mycket jag borde få ta del av, lära mig och sedan förverkliga, jag borde klona mig själv så jag skulle hinna med allt. 

Men messenger skulle nog i det skedet få både stärv och stroke, då hela mitt hemliga häfte skulle  säga *puff*, lösas upp ch försvinna. Nu blir det ingen parkeringsgrotta nå mer, jag skall med jämna mellanrum stanna på en P-plats nära havet och läsa allting. 

Snart är jag SMART!

Fast det kan bli tufft. MYCKET TUFFT 😅

Sänghimmel

Eftersom sovrummet, i väntan på stora, luftiga och ljusa utrymmen och en stor lottovinst, skall omvandlas till hobbyrum, så var det dags för sängen att flytta in i vardagsrummet.

På sätt och vis ingen dålig idé, eftersom jag har ett rätt stort vardagsrum och det faktiskt känns lite onödigt att ha sovrummet att bara.....ja sova i, så varför inte? Tankarna rann ut ur munnen innan jag hunnit tänka dem till slut och dottern blev eld och lågor. Sagt och nästan gjort, förra fredagskvällen släpade jag sängen in i vardagsrummet för att få en överblick på hur det sist och slutligen skulle se ut, ja om allt skulle gå att förverkliga över huvudtaget.

Men min "överblick" eller "testing-testing" brukar alltid få lite för mycket fart under vingarna och hur det nu var så fick jag några delar från en gammal vävstol hem hämtade från ortens återvinningsbutik innan den samma fredagen var till ända. Jag hade nog bongat dem redan några dagar innan, men fröet måste först sås och vattnas för att det skulle kunna växa, men med en jäkla fart började idéen sedan växa och knaka i huvvo mitt.

Delarna fanns inte direkt till försäljning där hos dem, utan var inklämda längst bak i i deras produktionsutrymmen, men killarna var snälla och släpade fram dem. De sågade dessutom, enligt givna mått, till några bräder utav gamla rödmylleplankor för att jag skulle kunna förankra delarna med varandra och också fixa en hylla uppe ovanpå. Och så körde dom hem dem. Där stod de så vackert uppradade utanför kyrkans sidodörr då vi kom hem med dottern efter arbetsveckan.

Jag släpade in allting i nedre farstun efter att ha kollat med kyrkvaktmästaren att det nu inte var någon på väg in den vägen samma kväll och så började tömningen av hörnet i vardagsrummet. I nåt skede kom jag underfund med att jag nog inte fixar skruvandet ensam eftersom delarna var något stora, så jag ringde systra mi, som kom för att hjälpa.

Vi bar upp allting och så var det bara att ta fram akkuborrmaskinen och köra igång. Man kommer faktiskt LÅNGT med kvinnokraft, en fantastisk idé 😁 och förbannat mycket jävlar-anamma. Fem fingrar och en knyck så hade vi stommen gjord.

Men vilken briljant idé hade jag kommit på? Jo, ifall jag skall sova i vardagsrummet så skall jag tammetusan ha en sänghimmel. Och det fick jag. Så nu sover jag i vardagsrummet under en helt egen designad sänghimmel, gjord utav återanvändningsmaterial och linnegardiner. Det är bara stjärnorna som fattas.

Ja och hobbyrummet 😏......

Att städa

Jag har aldrig gillat att städa, det liksom inte funkar för mig. Jag tycker nog om då allt är rent, det doftar gott inne och man bara kan njuta av hur fint det är, men att komma igång eller ha rutiner beträffande städandet, jag bara inte lyckas med det.

Då vi var storfamilj i Kokkola hörde vi typ under ett år till en städ-ring, där ett visst antal hushåll hade anställt en städerska som kom hem och städade en gång/två veckor. Det var jätteskönt den dagen att komma hem från jobbet då det var dammsugat, golven var tvättade, dammet torkat och vessorna städade. 

MEN

det var ett jävla pådrag kvällen INNAN att STÄDA undan allting för att städerskan skulle kunna komma och städa......

Den här tanten skulle dessutom gå i pension följande år och då hon sedan en gång vart hem till oss och städat och inte märkt att nu behöver hon byta påse i dammsugaren, med den påföljd att dammsugaren sög in allt som kom i dess väg i maskineriet, så kom vi fram till att nu kanske vi inte skall göra detta längre. Jag ville inte heller göra henne ledsen så jag sade faktiskt ingenting om det som hände. Och hon var nog värd sin pension då den dagen hon fick slänga in städhanskarna.

Men jag lyfter hatten för dem som arbetar som städare eller "laitoshuoltaja" som det heter på finska. De personerna gör till stor del ett osynligt arbete och man tar för givet att roskisen är tömd på jobbet, utrymmena är rena och då vi har läkarbesök, barnen i dagis eller skolan, går till butiken eller banken (nå det är ju ganska omöjligt i dagens läge), åker buss eller tåg, så förväntar vi oss att det är rent och prydligt. Men tänk om ingen skulle sköta de jobben? Om allt skulle vara upp till oss själva, att vi städar efter oss? Vi skulle kanska snabbt vada i skiten.

En av mina goda vänner (hej hej, du känner nog igen dig 😄) var med och hjälpte till då vi skulle hålla Idas dop i Kokkola, hon fixade t.o.m. kryddpåsarna i alfabetisk ordning och det anmärkte hon på också nu, 7 år senare, då hon var och hjälpte till inför inredningstidningens besök, men hon hann inte (tror jag) gå igenom dem då för de är uppslängda på hyllan hur som helst.

Henne lyfter jag också hatten för, tänk att ha en sådan självdisiplin och faktiskt tycka om att ha ordning och reda, det är avundsvärda egenskaper. Då jag var hem till henne för en liten tid sedan så kunde jag bara gapa, grön av avund, det var så fantastiskt fint OCH städigt! Jag skulle också vilja ha det så, men plötsligt märker jag att allting bara flyter igen.

Jag tror ändå att det är BRA att man inte gör det till ett monsterproblem, det där med att städa hemma, det GÖR inget fast dammtussarna tar sig en dans genom rummen eller om det ligger lite kläder och leksaker här och där eller om böckerna i bokhyllan samlat på sig lite damm eller finns staplade överallt. Själv orkar jag åtminstone inte få världens utbrott ifall det ser ut som det gör. För det gör det ändå. Nu då jag skrivit det här stycket så känner jag obönhörligt att jag sist och slut ligen försöker övertyga enbart mig själv att det är hej hoppsan med "lite" skit i knutarna 😄.

Torka golven VARJE DAG???

Joni åk 4 :)

Den här texten plockade jag från min tidigare blogg, den bara måste få följa med också hit, min son skrev den då han gick på fyran, dvs. ca.2005 om jag inte riktigt missminner mig. Min bästaste son <3 

Hösten

Hösten regnar blött.

Jag är ute.

Löven faller kallt.

Jag går i skogen.

Glädjen värmer sakta.

Skogen är våt.

Hösten mörknar vackert.

Sommaren faller sakta.

Det är kallt ute.

Glädjen dansar svagt.

Jag känner det.

Doften av förmultna löv.

Havet lyser.

Jag går hem.

Värmen värmer sakta.

Storm

Det stormar där ute så man trodde att man skulle blåsa bort då vi var ut med doggen. Och den känslan kommer inte i första taget för en mastodont som jag.

Här inne i kyrkan känner man inte av blåsten så mycket, det känns som att sitta i en varm, skyddad koja någonstans, det är endast då kvistarna från träden eller regnet slår mot fönstren som man reagerar över att det är rätt vilt väder där ute.

Men mig passar det bra, jag kryper ner med en riktigt bra bok på 900 sidor under täcket och då försvinner omvärlden i ett huj när jag stiger in i följande värld.

En riktigt bra inkommande vecka önskar jag er alla!

Me and myself

Ibland blir jag riktigt, riktigt trött på omvärlden med alla dess påhitt och förväntningar.

Jag blir trött på att nyppa mina ögonbryn och att klämma finnar or whatever. Nu fick jag faktiskt Brynfix-presentkort till julklapp, sannerligen har någon annan också blivit trött på mina onyppade ögonbryn. Fast det är ju nog fint med snygga ögonbryn.

Jag blir trött på känslan att jag borde sätta makeup alla dagar. Jag absolut INGEN koll på hurdan makeup som är kvalitativ och som skulle vara enkel att få till, nu köper jag den makeup jag använder till nedsatt pris på Citymarket och vägrar använda mascara, utom i nödfall för jag hatar att tvätta av den på kvällen innan jag skall lägga mig. Det som inte redan trillat nedanför ögonen vill säga. Men vad FINT det är då någon har en välgjord makeup som får ens ögon att se större ut, kinderna att se högre och smalare ut och med en hy som får Snövit att gråta blod .

Jag blir ännu tröttare på att jag borde fixa håret alla dagar. Jag ser ut som Ronja Rövardotter i huvudet då jag stiger upp på morgnarna, alla morgnar! Jag har löst detta genom att använda mössa, lippis eller duk, så hejhej till alla er som funderar varför jag har mössa både inne och ute. Bad-hair-day. Håller i sig både sommar och vinter. Och samma här, jättefint då någon har håret lagat, jag vill OCKSÅ ha!

Jag blir väldigt trött om jag behöver göra nåt mera åt mina naglar än klippa dem. Att fila, måla och på nåt annat sätt underhålla dem skulle var fullständigt övermäktigt för mig. Mina intressen skulle bara förvärra situationen eftersom de ingalunda förebygger möjligheterna till fina naglar. Men snyggt är det med välvårdade naglar, inte kan jag annat säga.

Men jag blir riktigt förbannat, fruktansvärt trött på att raka mina ben och trött på att raka mig under armarna. Nej, jag gillar inte ALLS att håret växer, så jag gör det nog, men att komma igång, det är DÄR skon klämmer. Jag önskar ALLA skulle skita i att göra det, jag tycker vi kunde bli inbitna feminister allihopa, GRÖNA feminister, det är väl dom som har rätten att låta bli? Eller?

Fast....jag kom just på att jag kanske borde ha blivit MAN?! 

Jag har det ganska BRA faktiskt och jag bryr mig egentligen inte alls om vad som växer var eller om håret ligger intryckt platt som en pannkaka i en mössa tio dagar i rad, men ni vet, ingen rök utan eld 😅 Och jag ville ju inte ta storyn om bilen som läcker, baken och magen som växer, åldern som ökar och hemoroiderna och inkontinensen som tackgodegud inte ännu hittar hem till mej!

Godnatt hörni, imorgon är det fredag.

Hobby"rum"

Jag behöver ett hobbyrum. Ett stort hobbyrum där jag kan bre ut mig med allt mellan himmel och jord som behövs för att kunna förverkliga alla större och mindre projekt som väntar på att se dagens ljus ännu under min livstid.

Jag måste få utrymme för att påbörja ett projekt, lämna det i mitten och slutföra ett annat. Allt eftersom idéerna ploppar fram, material finns tillgängligt samt beroende på humör och olika känslor som bubblar upp till ytan.

Det finns faktiskt en STOR kyrkvind här ovanför lägenheten, jag kunde kanske komma överens med Gud om att få låna den. Jag undrar vad jag kunde erbjuda i utbyte? Sång? Musik? Skratt och glädje? En jämn ström med människor som vill titta in för Åååååa sig och Oooooooh:a sig över mina mästerverk? Jag vet inte riktigt, det finns inga fönster där och Gud han har en massa grejs och mojs där som måste få vara kvar. Han kanske inte ALLS vill att jag kommer och börjar rumstera i hans hus?

Men hur som helst, nu slog det mig, jag känner några som är funtade precis som jag. Ja eller ditåt, jag får nog börja förbereda dem på att vi borde få igång någonting liknande som på bilderna här. De vet kanske inte om ännu att de är intresserade, men allt har sin tid.

Det här var en riktigt bra idé, om man får skryta på sig själv (jo det får man), nu skall jag bara sova på saken. Fast jag brukar få problem med att sova då jag riktigt kommer upp i varv. Men det är en BRA sömnlöshet. Ja eller nog sover jag, men sedan vaknar jag mitt i natten, skriver ner ideérna i ett block jag har liggande brevid sängen och så somnar jag om. Ojoj, nu blev jag riktigt eld och lågor 😅

Gott Nytt År

År 2017 kom och gick, innehållande både berg- och dalbanor, branta kurvor, uppförsbackar, nerförsbackar, men mycket lite tuffas längs raka sträckor.

Det är kanske så mitt liv alltid kommer att vara, jag kommer kanske aldrig att kunna leva utan vurpor, blåmärken och (bildligt talat) brutna ben för myntet har två sidor, jag får också uppleva mycket skratt och knasiga situationer, helgalna hopp och fantastiska upplevelser. Och om jag lärt mig något så är det att glädjas över alla små ting i livet, vara tacksam för en helt vanlig vardag och njuta av att göra precis ingenting.

Och i år.

I år skall jag satsa på mitt eget välmående. Jag skall ge mig tid att njuta av naturen och jag skall banne mig se till att någon vill ta mej med ut på havet. Jag menar, SÅ dåligt sällskap är jag väl ändå inte.... 😄 Jag vill börja äta mera rätt och röra mera på mig. Ja nu är ju redan hälften vunnet då jag skrev ner det hit i min lilla kristallkulsberättelse.

Jag vill satsa på mina barn, göra mera saker tillsammans med min dotter och hålla mycket kontakt med min son. Fast han är inte ALLS så uppåt om man ringer stup i kvarten, han blir mest irriterad 😏. Han har aldrig vart den som tyckt om dest vidare smalltalk, utan man pratar då det finns någonting att prata om. Aito suomalainen mies! Ja, men jag ska försöka i allafall. Och de skall alltid veta att jag älskar dem över allt på jorden.

Jag tänker också vistas med min syster och min mamma, med mina vänner och redan nu har jag knutit nya bekantskaper via tex.arbetet som kanske kan leda till vänskap i nåt skede, vem vet? Åtminstone vill jag vara en god arbetskollega, anställd och samarbetspartner. Jag vill också träffa mina kusiner och gamla skolkompisar, det är många jag inte sett på länge, annat än här på facebook då. Jag vill hålla kvar alla andra viktiga människor, se till att det finns tid även för dem. Fan hur många som kommer att känna sig antastade 😆

Jag känner att det pirrar i fingrarna över att få ta tag i någonting, göra något med händerna. Tidigare hade jag fullt upp i Kokkola med vårt egnahemshus, men utöver alla vardagssysslor så målade och tapetserade jag, restaurera möbler och använde mig av naturmaterial både inne och ute då jag inredde. Här i lägenheten blir det inte på samma vis att göra sådant, så det måste det bli en ändring på.

Jag brinner också för att få vara med och utveckla sysselsättningen på ön, mitt huvud är fullt av idéer, det känns som om det skulle behövas två av mig för att jag skall hinna med allt 😜fast jag ju nog innerst inne förstår vikten av att ta det lugnt och göra en sak i taget även på den fronten.

Sist men inte minst, jag skulle vilja skaffa mig en motorcykel och lära mig köra med den (låter väl rätt så naturligt), men det kommer jag nog inte att ha råd med. Så vi får skuffa fram den drömmen några år till.

Nej, NU sist och inte minst, jag skall börja teckna igen, läsa mera, använda gammalt och uppfinna nytt. Öppna fönstret och ta till mig doften av naturen, lyssna då vinden vyschar oss till sömns. Sitta ute på trappan och räkna stjärnorna, myggor kommer jag inte att behöva jaga för det finns inte i världen så mycket myggor här som uppe i norr. 

Jag skall finnas här för mina djur, skämma bort dem och ge ännu mera plats till dem i soffan, krama och "rapsuttaa" och tillsammans fundera över hur bra vi har det. Jag ska lära mig att dricka gott vin och ta en skaplig fest med mina vänner, skratta och uppleva gamla minnen, hitta på nåt idiotiskt som man bara gör med de bästaste av vänner eftersom man sist och slutligen behöver bli påmind att man lever bara en gång.

År 2018 skall bli ett BRA år!