Singel(liv)

Så här inför stundande singel-liv så är det en del tankar som ploppar upp nu som då. Ja bland annat det där med hur man ser ut och hur gammal  och sliten man blivit. Hur liksom livet är över och man har kastat alla sina B-Ä-S-T-A år åt helvete. 

Man har också omedvetet lagt till en hel massa vanor som bara rullar på, rutiner man nu inte kanske tänkt att man skulle fassna i....än mindre reagera på. Förrän nu.

Man sitter på vessan med dörren öppen. Absolut ingen idé att stänga för både katten, hunden och ungen har något på hjärtat JUST då.

BH:n har för länge sedan mist formen, men om det beror på tusentals tvättar i bykmaskinen eller på att brösten mist sin form FÖRST, det är som att fundera på om ägget eller hönan kom först, ingen idé alltså.

Trosorna har för länge sedan gett upp hoppet om att dra in de allt mer svällande magmusklerna och badrocken har definivt krympt. Använder för övrigt inte badrock längre, utan stora mjuka badlakan man kan sväpa in sej utan att det känns som halva häcken hänger utanför.

Tittar man väldigt noga så har också en del celluliter krupit in under skinnet, emedan benhåren fått för sej att de vill ta sej en titt på världen utanför, längre, grövre och svartare än tidigare.

Men vadå, jag tar en banan och funderar en stund.

Ja ifall jag borde ta tag i saker och ting så vore väl det första att raka benen. Och i den stunden märker jag faktiskt att en del andra hår också fått se världen en god stund där de krullar ut sej utanför troskanten.

Så det blir att investera i en ordentlig karahyvel med utbytbara rakblad för att få bukt på alltihopa. Hittade faktiskt ett Mega-set där man fick två rakblad på köpet. Förutom de fem man då betalade för.

Efter det lyckade inköpet trollar jag mej in i duschskåpet som också tycks ha krympt , eftersom jag på inga vis får mej dubbelvikt i den mån som barberarhyveln hade tänkt sej för att hitta rätt. Men hör och häpnad, efter att ha rumsterat om lite både i skåpet och bland fläsket, så fint blev det ju, singelfint ska vi kanske påstå. Förutom att det gick åt tre av rakbladen, avloppet stockade och lite röda prickar blossade upp.

Och så det där med kondisen. Den ligger väldigt nära noll eller kanske på minus till och med. Men jag investerade i både joggingdräkt och nya tossor. Ja hon där i annonsen, hon såg så belåten ut i sin nya mundering, det liksom LÖPTE bra för henne och jag, jag bara beställde i samma fart.

Sen är det ju en annan femma att få loss tossorna ur asfalten, jag blir helt slut efter bara några hundra meter, joggingdräkten spänner och jag undrar om man kan returnera tossorna pga. dåligt vägunderlag? Lägger förresten staten ny, klibbig asfalt NU, mitt i vintern?

Då jag kommer hem helt slutkörd, med en puls på säkert 300 och med svetten rinnande precis överallt (jaa-aa? Den hittar nog alla skrymslen och vrår skall ni veta ), så sliter jag av mej kläderna som för övrigt inte alls hållit det de lovat, det vill säga att ANDAS, Till och med JAG har problem med andningen. 

På väg till duchen (som fungerar igen) kastar jag en blick på mej själv i spegeln. Hu jeda mej, skrek Krösamaja. Innan hon förstod att det var hon själv som gick förbi. Till och med brösten hade töjt  mer än normalt under den förbannade joggingrundan!

Men då allt det här är klart och man piffat upp sej lite grann, också ögonbrynen, då kommer man ohjälpligt in på singelliv kontra en eventuell ny bekantskap med det motsatta könet. Det är då man borde klä sej snyggt (lite sexigt) och pula in allt fläsk så det inte syns och klämma ut alla pormaskar som lyfter sina svarta huvuden.

Göra en vacker (sensuell) make-up och en rufsig (sexig) frisyr som ser ut att vara naturell, men som man slitit med i över två timmar. 

Man borde verka intressant och också intresserad av vad den andra har att säga. Problem uppstår eventuellt om man inte möts på samma nivå intellektuellt utan plötsligt befinner sej i en situationen där en nutidens Einstein går på högvarv i fysikens dimmor och man själv börjar försynt, men obehjälpligt titta på klockan som tycks ha stannat. Eller en neandertalare som snusar en i armhålorna för att därefter sliter en i håret och försöker dra in en i en grotta någonstans. Jag tror ändå jag satsar på den senast nämnda.

Fast det värsta är väl ändå en date på tumis där man kommit så långt att man bjudit hem den andra, tänt ljus, brasan brinner så där gemytligt i den öppna spisen, man har ätit gott, man sitter och ser varandra djupt i ögonen och funderar på om det kanske ändå skulle kunna vankas någon form av oskyldigt sex. Eller åtminstone tungan-i-halsen-kyssar eller gammaldagshångel. För man håller på att dö av nyfikenhet över om han, den hormonstinna hanen nu alls har något att komma med, så att säga.

Och DÅ, då händer det som absolut INTE får hända i en så känslig situation som denna. Fast efter dagens kål-låda som var så syndigt god att man inte tog till av den bara en, utan TVÅ gånger borde ju alarmklockorna ha ringt och gjort en döv för länge sedan,

För JUST då mullrar osläppt, doftfylld luft ner ur magen, iväg ut i tarmen i berg-och-dalbane-fart. Man glömmer liksom allt utom att fixera tankarna långt bort eller närmare bestämt vid sej själv. Håll-dej-håll-dej-håll-dej-spänn-spänn-mantrat har aldrig haft så stor betydelse som just DÅ. Och man blir liksom så där äckligt svettig igen bara genom att spänna lår-och rumpmusklerna tills de börjar krampa.

Kanske jag sen ändå förblir singel i resten av mitt liv, då kan jag faktiskt fisa hur mycket jag vill utan att enervera en eventuell partner med den ständigt återkommande gasmasken. Jag kan låta bli att raka varken ben, armhålor eller könshår, låta tuttarna dingla hur glada som helst och skita i att joggingdräkten inte andas. Och jag kan sitta på toan med dörren öppen bäst fan jag vill.

Fast vi borde faktiskt iväg till simhallen för att simma med dottern i nåt skede.... kan man ha heldräkt där? 

Bibliotek

Jag drömmer om att jag i något skede i mitt liv skall ha ett riktigt eget bibliotek. Men inget vanligt bibliotek...nej, nej, det skulle bli alltför ödsligt och stelt....

Men ett rum fyllt av bokhyllor, som i sin tur är fyllda av en otalig mängd böcker, sprängfyllda av fantasi, science fiction, äventyr och hisnande sagor som för en in i världar man aldrig beskådat, världar som gömmer sej bakom en tunn rökridå och bara väntar på att få öppna sina dörrar. Ett magiskt rum, fyllt av allt där bara den egna fantasin sätter gränser.

Det rummet skall vara mysigt inrett med öppen spis, höga fönster och kanske har det ett gammalt trägolv som knarrar så där hemtrevligt då jag tassar genom rummet i ullstrumporna på en tjock ryamatta. I det rummet kryper jag upp i en stor mjuk soffa fylld med kuddar och filtar där jag bekvämt kan låta mej föras bort dit jag aldrig varit. Eller återvända till ställen jag trivts ofantligt bra.

Och så skall det finnas inredningsböcker, doftande kokböcker, stämningsfulla julböcker, DIY-böcker, snickeriböcker, trägårdsböcker som väntar på att öppnas till våren och kanske några deckaren och rysaren.

Kanske jag nu då jag blir ensam så att säga, gör om matsalen till ett bibliotek och säljer bort matsalsmöblemanget som jag ändå aldrig gillat. 

Flyttar vitrinskåpen som är fyllda till brädden av kärl till sovrummet, släpar bokhyllorna till matsalen i stället och fyller dem med mina älskade böcker, 

Snickrar ihop en divan, klär över en madrass och dynor i passligt naturfärgat material, lägger de mjuka fårskinnen på divanen, söker yllefiltarna och tänder eld i kakelugnen. 

Så värmer jag lite glögg och låter en liten vägglampa lysa upp min värld precis så mycket att jag kan ta en av mina bästa böcker och bara njuta av att ha den i min hand och inte att förglömma att tacka för att jag framför allt är välsignad med en väldans fantasiförmåga.

Leksakskatalogerna julparad

Under de senaste vekcorna har både en och annan leksaksjulkatalog från olika affärskedjor droppat ner i postlådan. Eller man kan kanske säga TRYCKTS ner i postlådan, för i dessa dagar verkar det som om postbäraren går på högvarv, ALLT-SKALL-IN-LÅDJ*VELN, om man så skall strutta ihop både reklam, tidningar och annat oviktigt, som typ räkningar. Men jag tömmer den snällt (så gott som) varje dag och slätar ut det som slätas kan. Fast iband känns det som om postlådan skulle pricka då en trycker den full och man i sin tur drar UT allting därifrån, i ALLT-SKALL-UT-UR-LÅDJ*VELN-anda. Stackars låda, inte undra på att den ser lidande ut varje gång jag närmar mej den.

Men i allafall.

De här leksakskatalogerna, de är överfulla med den finare och dyrare leksaken än den andra, jag blir helt snurrig av att bläddra i dem, Vissa har jag aldrig hört talas om, andra vet jag inte varför de ens blivit uppfunna, för att inte tala om hur man använder dem. 

Börjar jag bli gammal eller håller utbudet på att explodera i såna ofantliga mängder att det absolut inte finns några som helst möjligheter att ha koll på allt fast man skulle vara hur up to date som helst? Svårt att säga, kanske det är frågan om lite både och....men jag blir bara virrigare och virrigare ju mer jag bläddrar i dem. Veta där sen.

Eftersom sonen redan är 20 år så har det gått en lång tid här emellan då man inte behövt fundera på det här leksaksutbudet i så här stor utsträckning. Visst, julen och julklapparna är ju nog på tapeten alla år, men dottern har vart så liten att man som vuxen kunnat avgöra vad som vore roligt att ha. Och vad som är vettigt.

Men nu är hon så stor flicka att hon själv ringar runt vad hon önskar sej och ringarna ökar i takt med antalet leksakskataloger. Sen sitter vi tillsammans och går igenom dem, för jag MÅSTE få veta vad julgubben hämtar. KANSKE hämtar, påminner mamma mellan varven. Fast vissa leksaker ser faktiskt ut som om de skulle gå i bitar efter första leken, andra antagligen redan då man öppnar paketet, tänker mamma, Fast det säger hon inte högt, för nu är det aaaa och åååå som gäller. 

Med noggrann precision och en tusch som säkert syns har dottern som sagt ringat in allt som är viktigt och behövligt. Hon förklarar varför och mamma försöker hänga med. Prisen är gastronomiska tycker mamma om hon blev tillfrågad (fast det blir hon inte), där ryker julskinkan och där allt i fiskväg, tänker hon. Och skulle plånboken och den "goda" viljan ge efter så skulle vi bestämt få beställa en bulldozer hit för att röja rum bland allt som julgubben skulle släpa hit med långtradare. Fast det säger mamma inte högt, för hon har fullt upp med att säga alla aaaa:n och åååå:n som förväntas av henne.

Då vi läst katalogerna färdigt, säkert en eller två/kväll och dottern gjort eventuella korrigeringar, i praktiken lagt till något hon missat under tredje omgången så sätter vi ut den kvällens katalog på terassen så tomtarna kan ta den under natten. För hur skall julgubben annars veta vad dottern önskat sej om han inte får hennes kataloger vill säga? Julgubben får nog stroke med mindre och med färre kataloger än alla de som barnen returnerar till honom, tänker mamma. Fast det säger hon inte högt, för i samma väva försöker vi komma underfund med var katalogen skall placeras så att den a)inte flyger bort, b)trollen inte tar dem och c)tomtarna säkert hittar den. 

Vi (dottern) bestämmer oss för att det allra, allra bästaste stället, efter att ha flyttat katalogen hit och dit, upp och ner, nog är på den röda gungstolen som står där ute på terassen. Men under stolsdynan så bara en liten del av katalogen syns. Tomtarna har nämligen väldans bra syn vet dottern att berätta. Och hörsel tillägger mamma eftersom det OCKSÅ är BRA att veta att de kollar om det finns några snälla barn. Och vuxna säger dottern, medan hon puffar och vrider dynan i rätt läge. Ja, det hade kanske mamma inte så där AKTIVT tänkt på. Fast en så oväsentligt sak säger hon inte.

Men hör och häpnad, på morgonen HAR tomtarna hämtat katalogen, ja dom har aktivt och utan gnäll besökt vår terass i fem nätter nu, den sjätte är antagligen på kommande. Fast i den här takten skulle nog mamma behöva en ny ryggsäck för snart släpar den i backen av all julgubbspost. Fast det säger hon inte högt för 

det tomtarna tar, 

det till julgubben far.

Dålig dag

Igår hade jag en riktigt förbannat dålig dag. Man hade liksom lust att säga till nästan hela världen:

Det kändes som om hela världens bekymmer låg på mina axlar. Eller åtminstone som om alla mina EGNA bekymmer pratat ihop sej och gemensamt bestäms sej för att grabba tag i mej och retsamt sticka in sina små hårda pekfinger på alla mulliga ställen där de bara kom åt. Och mulligt lull, det finns det gott om på min kropp kan jag säga.

Och farsdag. Så var det ju farsdag också, som bara redan på grund av att den excisterar, direkt på morgonen påminde mej om att jag ingen pappa har att ringa och gratulera. Ingen moffa heller för den delen. Faffa, han kom bort då jag var så liten att jag aldrig haft något minne av honom, men speciellt moffa var väldigt viktig för mej hela mitt liv ända tills år 2005 då det var dags för honom att lämna det jordiska livet. 

Jag har läst någonstans att man så småningom glömmer hur en människa som gått bort tex. såg ut då det runnit tillräckligt med vatten under broarna. Men jag minns ännu min moffa som igår, hur han svarade i telefon då man ringde hem till dem på nummer 61156:

- Hallåååå-ja, hos Rehn.

Eller hur vi skämtade då vi träffades, på födelsedagar, under julhelgen eller annars bara. Och jag minns precis hur han såg ut.  Jag saknas nog honom ännu också alldeles infernaliskt mycket. Min älskade moffa.

Och pappa som jag, efter många herrans om och men, mer eller mindre miste kontakten med under många års tid. Han var länge "pappan som (pga. sina egna problem) nästan inte fanns", men han kom in i mitt liv på nytt då jag redan var vuxen. Min son fick tack vare det uppleva hur det är att ha en moffa och det är jag ännu idag väldigt tacksam över. Jag tror nog att min pappa innerst inne försökte sitt bästa med att gottgöra allt ont som hänt då jag var yngre och i något skede märkte jag, utan att desto mera tänka på saken, att jag hade förlåtit honom. Men då han plötsligt dog 2008 så kändes det ändå som om tiden tagit slut för tidigt, för oss och också för min dotter som föddes först 2010, hon borde också ha haft en riktigt egen moffa. Som jag hade.

Så jag borde nog ha fått en direktlinje till himlen igår. Bara för att få önska dem en bra farsdag, höra deras röster, skratta hjärtligt, men också gråta ut en skvätt och prata en stund för att igen hitta tron på att allt ordnar sej. Ja för den försvinner nu som då, tron, irrar bort och har ibland svårt att hitta hem igen.

För det är det väl det som jag kämpar med allra mest just nu, att hitta tron på att allt ordnar sej. Att den kommade skilsmässan är rätt beslut, att jag på något vänster får min ekonomi på rätt köl, att jag orkar vara en bra mamma och förebild för mina barn, att jag orkar sköta hus och hem och sen få det sålt, slutföra min utbildning och efter det (eller före) hitta ett arbete jag trivs med, som också trivs med mej, börja motionera på nytt, gå ner i vikt, hålla kontakten med min släkt och mina vänner, Och mycket mer.

Igår kändes det ohjälpligt som om jag skulle ha kunnat gått rakt ut i urskogen på den mest ödsliga plats, dragit lungorna fulla med luft och bara skrikit rakt ut till alla gudar, både främmande och kända, alla skyddsänglar som jag ibland känt snudda vid mej och mitt liv, nu ber jag er om hjälp med att hitta gnistan igen, tron, hoppet och glädjen, att hitta mej själv igen. Livet.

Låtit orden eka bland träden, bergen, över åkrarna, upp mot skyn, mot himlen, månen och stjärnorna. Gråtit ut min ilska och frustration över ensamheten och den överkörda kärleken som dött så in i helvetes tragiskt.

Men fast skriet bara växte inne i mitt eget sinne, utom räckhåll för någon annan jordisk varelse, så tror jag de jag kallat på faktiskt hörde min bedjan. 

För just nu känner jag mej alldeles lugn, trött men lugn. Eller så beror lugnet på att jag pratade med mamma idag :)

Hur som helst, det finns nog ingen annan väg än uppåt, för neråt är det stopp. Jag SKA hitta vägen för jag TROR, jag HOPPAS och ännu i något skede kommer jag att ÄLSKA igen.

Men vem det är som faktiskt lyssnar då man behöver det som mest. Säj det du. 

PiuPau

Jag har alltid varit hundmänniska, settermänniska skulle kanske definiera mej till och med  ännu bättre. Jag har aldrig gillat katter, men det har nog berott på att jag ända sen liten varit väldigt allergisk mot dem.

Jag minns speciellt då jag besökte en kompis för länge sedan då vi båda ännu bodde i Kimito (du känner säkert igen dej vännen :) ). I allafall, hon hade tre innekatter, som så klart bodde och rörde sej i hela hennes lägenhet. Jag tänkte inte så mycket på saken då jag kom dit, men jag hann inte sitta länge i hennes soffa innan ögonen började klia och innan allt var färdigt så började jag få väldigt svårt att andas. Ut på backen med mej bara, för annars kunde det ha slutat riktigt illa. Och jag rörde inte ens katterna.

Samma hos lillasyster, det gick en stund, fast kanske ändå bättre, för hennes katter var också ute, men inte att tala om att till exempel bli där övernatt.

Så föddes vår dotter och det visade sej att hon, liksom mamma tycker väldigt mycket om djur. Vi har alltid haft hund och redan som liten fick hon lära sej hur man behandlar dem. Man låter dem äta och sova i fred och man skall inte riva och inte retas. 

Hon var kanske knappt fyra år då hon började prata om att vi nog borde skaffa katt, vi borde HA en katt. För ALLA borde ha katt! Då förstod hon inte riktigt vad allergi betydde, men hon hade klart för sej att mamma inte kan ha katt, för det börjar klia jättemycket.

Men vad hjälpte det då vi borde HA katt? För ALLA borde ha katt. Jag SÄÄÄÄLV skulle nog sköta om den lillalilla pluttiga kissemissen. 

Så nu senaste vår då flickan till min kompis satte ut på Facebook att deras katt skulle få ungar, så gav mamma i ett mycket, mycket svagt ögonblick med sej. Ok, vi skulle skaffa katt. Dottern skulle få en egen katt. Okej, okej. 

Och så började väntandet, och hur vi väntade och väntade och frossade i bilderna vi fick av ägaren. Namn hittade dottern på, det var från det ena till det femte, tills mamma sade att vi kanske skulle vänta tills vi FÅR kissen, så vi ser vilket namn som skulle passa? Jaaa, sa dottern, nå kanske det....men vad tycker du mamma om han hette Hannibal? Punkt, punkt, punkt......

En dag kom dottern ihåg att mamma i nåt skede nu sen ändå kanske nämntatt hon var allergisk och då frågade hon vad vi gör om jag också är algeerisk (hon kunde inte säga allergisk :D ) mot den här katten?

- Ja vad gör vi då, svarade jag. Som ju inte kunde säga att då måste kissen kanske flytta

Dottern svarade efter att ha funderat en god stund på saken:

- Mamma, då måste du nog bo i ett annat rum, mamma, för då kan du inte bo i samma rum som oss. På övre våningen kanske?

Eeeh....okej, var nu kanske inte riktigt det jag tänkt mej.

Men  så åkte vi då, efter en lång, lång, väldigt lång väntan på över 12 veckor för att söka kissen.

Visst, vi hade settt bilder på förhand, men jag hade nog inom mej målat upp en bild på en pytteliten mjuk gosepojk som direkt skulle hitta sin plats i mammas famn och världen skulle vara fylld av en massa *purr-purrrr*.

Men herregud vilket energiknippe. han ville INTE vara i famnen och han ville definitivt INTE  vara still. Full fart var det i deras hus, som om en minitornado var på gång. PAFFLÅDAN jag tagit med så han kunde få ligga och sova i allsköns ro skulle absolut INTE hålla honom på plats under hemfärden. Såg redan framför mej hur han skulle sträcka runt i bilen så att både jag själv, dottern och inredningen skulle vara full av klösmärken. Herregud vilke fart alltså! VAD hade jag gett mej in på?

Men tack och lov fick vi låna deras kattbox (som för övrig finns här ännu), annars vet jag inte vad vi (läs: jag) skulle ha tagit oss till.

Och hem kom vi med ett litet pipande knyte som nog var väldans fundersam då boxlådans dörr öppnades en dryg halvtimme senare och han möttes av våran setter Viivi. Allt var nytt, ALLA var nya, ingenting var som det skulle. Så han försvann och var borta i hela sex timmar. 

(alla bilder hittills är tagna av Sanna, där han bodde under sina 12 första levnadsveckor - https://frubanan.wordpress.com/ )

Och som vi sökte och sökte. Och lockade och lockade. Men hur skulle han kunna lystra till ett namn, han som i de skedet inte ens hade ett namn. Och jag gick ute på backen och kissssskissss:ade för allt vad jag var värd, för tänk om han hade smitit ut? Och jag ringde djurskyddet, som lugnade ner mej och sade att IFALL han hade smitit ut så skulle han nog inte försvinna från backen för han var ändå så liten. Ja, DET lugnade mej nog inte så där värst mycket. Och plötsligt kom jag på att jag ju för helvete hade satt bykmaskinen på, tänk om han var där inne???? In med himla fart så sandalerna flög all världens väg, stanna programmet, ut med all det våta byket. Tacka Gud, han var inte där i allafall.

I nåt skede, då jag satt helt slut i soffan bland alla katastrofscenarion som rusade runt i mitt huvud, kom han sen ändå, ÄNTLIGEN försiktigt pipande, för då hade han blivit hungrig. Och jag som nästan begravt honom redan (hemska saker) kunde äntligen pusta ut.

Och så har det rullat på, han har växt till en ung, ståtlig kille, han är Viivis bästa vän, smyger och attakerar henne och är nog så självständig som någon kan bli. Det där med att ha en gosig famnkatt kan man glömma, han bestämmer SJÄLV om han vill vara nära eller inte. Fast sitter jag på vessan och har dörren stängd, då kan jag vara säker på att det blir ett himla liv ifall han inte får komma in, för då ska det gosas i famnen som bara den :D.

Och så namnet, vi funderade och funderade, det var Pippuri, Knappen, Misse, ja jag minns inte ens alla namnförslag. Utom Hannibal då. Men så kom vi på PiuPau som egentligen figurerar i Nina Pirhonens barnbok "Kumpulaakson PomPom ja iloinen vuosi". Fast våran PiuPau fick nog namnet för att han alltid ropar piiiiiiuuuu då man lockar på honom :D.

Beslutet att han blir en innekatt var klart från första början, jag hade och har inte en tanke på att stå och locka sena kvällar eller tidiga morgnar på honom. Vilket i och för sej inte är så jobbigt, men den oro jag skulle känna ifall han inte dök upp och vad som KUNDE häna....nej, det är inget alternativ. Har aldrig varit och kommer aldrig att bli.

Så nu då vi går ut med Viivi på länk så sitter han i fönstret och tittar ut och väntar på att vi kommer in tillbaka. Men det bästa är nog ändå att då Viivi efter det sätter sej i tamburen och väntar på att få godis ur sin burk så sitter PiuPau på tambursbordet och väntar på att han också ska få godis. Från sin burk.

Och det allra, allra bästa är att jag inte känt någonting av allergin över huvudtaget. Konstigt, men alldeles härligt konstigt :D . Så jag har fått bo på samma våning som alla dom andra :D. Lyckliga mej.

DIY del 1

Det där med att återanvända, det är något jag brinner för. Skulle jag ha möjlighet skulle jag kunna göra sådant på heltid, skapa nytt av gammalt, hitta nya användningsmöjligheter och områden. Ja ge nytt liv till saker som glömts bort, kanske i en garderob eller på en vind någonstans.

Jag har länge haft i tankarna att jag borde måla den gamla byrån jag köpte på loppis för flera år sedan. Den fungerar för tillfället som tv-bord i vardagsrummet från att tidigare stått i dotterns rum, där den var proppfull med kläder. Men eftersom lådorna i helträ var tunga hade hon svårt att få upp dem, därför fick den flytta in i vardagsrummet. Vilket betyder att jag medverkat till att nu öppnas och stängs Ikeabyråns lådor i hennes rum i samma raska takt som hon provar och byter kläder. Och det är minsann inte en gång/dag må jag säga.

I allafall. Tillbaka till den gamla byrån.

Någon hade redan tidigare börjat målningsprojektet, men antagligen tröttnat på alltihopa efter att ha målat (endast) en låda vit och donerat den till loppis. Där hittade jag den, ensam och övergiven, tung som synden, men perfekt i mina ögon. Minns inte ens hur jag fick den hemsläpad, men hem kom den, inburen blev den och här bor den ännu idag.

Jag planerade redan då att måla den med kalkfärg, men eftersom åtmistone Annie Sloans färger är rätt dyra så blev det inte av (och jag har ju haft en hel del annat som snurrat i huvudet så......) Men nu råkade jag av en slump hitta en annan tillverkares kalkfärg i en av de lokala affärskedjorna och då bestämde jag mej för att nu, nu SKA jag måla den.

Sagt och gjort, jag köpte färg, sandpapper samt vax och beställde väldigt förmånliga penslar på nätet. Då de dök upp ungefär en vecka senare så kavlade jag på momanget upp ärmarna och satte igång en regning fredagseftermiddag. Ja, man bör ju smida medan järnet är varmt.

Färgen torkade snabbt och hela tre varv hann jag med den kvällen, men jag tyckte ändå att den bruna färgen sken igenom alltför mycket så på lördagen målade jag den två gånger till, sen vaxade jag den och fixade till den lite så den ser så där passligt gammal och sliten ut. Tadaaa, vad tycker ni? Fin inte sant?

 

Men

...........då passade inte högtalarna längre, de såg alltför moderna ut och de var bruna, inte min favoritfärg precis. Då bestämde jag mej för att måla dem också eftersom jag nu en gång för alla inhandlat flera färger än bara den vita. Så på med tidningspapper på vardagsrumsbordet, upp med högtalarna och så satte jag igång igen.

Gråa skulle dom bli och det blev dom också, FINT gråa. Men högtalarsyddena, de kunde absolut inte längre vara svarta, de var också för moderna, så jag grävde fram en gammal ylletröja, klippte och sprättade och sen klädde jag skyddena med tröjärmarna, måttade, vek och stansade. Och jag blev SÅ nöjd, de passade precis brevid den nymålade byrån.

Men

..........inte kunde jag kasta bort resten av tröjan heller, så jag klädde om en gammal lampskärm som legat inne i förrådet i flera år, eftersom den inte riktigt passat in. Och vips hade jag en jäkligt fin vinterlampa som nu står på pianot och lyser upp vardagsrummet med sitt milda sken.

Så här går det allt som oftast för mej då jag börjar med någonting, Jag börjar med en "liten snöboll" som sen snurrar snabbare och snabbare tills jag har en hel jäkla snögubbe stående i hallen. Men det är så jag funkar, idéerna bara rullar in och då får man endera grabba tag i saker och ting eller kasta ut dem (idéerna) i kylan igen. En fördel är ju förstås att man inte på förhand vet hur mycket man så småningom har på gång. Men bra blev det!

Terapi till 100%.

Vinter

Nu har vi ÄNTLIGEN fått snö hit till Kokkola också och vi har -6 grader ute. i förrgår om natten hade det snöat och marken var vit imorse då vi steg upp och nu sitter jag vid köksbordet och tittar ut då stora flingor dalar ner från himlen och täcker sakta men säkert marken, trädens kronor och kvistar. Och buskarna och gräsmattan. Ja precis på allt där snöflingorna bara har möjligheten att sätta sej så stannar de upp.

Det är på något sätt så rogivande att bara låta tankarna vila en stund, dricka en stor, varm mugg av mitt favorit-te och tänka, ja på precis ingenting. I dessa dagar och under flera års tid så är det faktiskt väldigt, väldigt sällan som jag har stannat upp och bara njutit av tystnaden och av låta bli att tänka.

Jovisst har jag medvetet försökt banka in i skallen att "nu slutar du för f*n av att fundera", men det känns liksom annorlunda då du märker att du gjort det spontant och det känns bra på något vis, att känna glädje över en så liten sak.

Härligan vinter just nu.

Facebook

Jag använder Facebook rätt så mycket. Är helt out beträffande andra kommunikationskanaler, borde eventuellt lära mej ###Instagram, men det har bara inte blivit av.

Jag gillar Facebook, det är kul att följa med vad människor håller på med, vilket humör de är på, hur det går för barnen, var man varit osv. Och jag gillar grupperna man kan bli medlem i, där man kan köpa och sälja, få tips och idéer på allt mellan himmel och jord och jag gillar stans lokala sida där det diskuteras så gott som allt tills administratören börjar tjabbla om regler och annat onödigt ;-) . Där kan man med "gott samvete" plocka fram popcornsskålen och sitta framför datorn en hel lördagskväll då det börjar gå hett till.Fast inpå natten blir det ännu intressantare, då har folk tagit sej en hutt eller (tjugo)två och ska få till det lite, man ska liksom delta i diskussionen. Det gäller att läsa deras skriverier på direkten, för följande dag har de av någon underlig anledning försvunnit.

Men det jag gillar väldans mycket mera är då man märker att folk brer på på så att säga, det är så förbannat mycket duttidutt och gullegullbilder, den ena sötasötaresötast än den andra. Candlelight-supper eller hur var det nu Hyacint lade fram det, fisförnäm som bara den, med alla benrangel inknuffade i residensens garderober :D 

Nej, inget fel på det, inte alls, men absolut INGEN jag känner är funtad så att precis ALLA dagar är fyllda av sol och fågelsång *kvivitt-kvivitt*. Eller kanske någon har det så bra i allafall, då kan jag med handen på hjärtat säga att jag är avundsjuk, VÄLDIGT avundsjuk!

Jag fick en utmaning av en god vän *sju dagar - sju vardagsbilder*, tack för det älskade vän <3 . Men jag har faktiskt inte ens kommit igång ännu, för jag funderar hur jag ska få mina vardagar att se annorlunda ut än den verkligen gör. 

Ja för min vardag är fylld av spretigt hår, någon som bott i mina armhålor i veckor utan att ha putsa dunen, ett matrumsbord som just seglar iväg med last och allt. Eller kapsejsar av tyngden. Sängen som blev bäddad senast då det var visning av huset, fast efter det har doggen bäddat den flera gånger om. Smutsbyket som stiger likt Atlantis ur havet (fast där var det tvärtom, Atlantis sjönk), vessapappersrullen som katten fick tag på och i ett nafs var den sönderflisad och kringströdd i hela huset. Ja, exemplen är många, si så där *365 dagar - 365 vardagsbilder*.

Jag borde liksom GÖRA nåt åt saken så jag kan ta de där förbannade vardagsbilderna, styla till det lite, jag vill se BRA ut på Facebook, jag vill att hela mitt LIV ser bra ut på facebook, så när dom där förbenade minnena (som dyker upp alla dagar) ploppar upp i nästa år eller därpå följande år så kan jag lyckligt sitta ner och glädja mej över hur bra allting var. Ja och det kan alla andra också, i realtid så klart.

Ja, vad vore livet utan facebook? Tack och lov har man bloggen dit man kan dumpa allt det andra :D 

Skam den som ger sej

Socialen är på så vis bekant för mej att jag har haft en hel del klienter som behövt hjälp med att ta tag och reda ut sin ekonomiska situation. Ekonomin har allt som oftast varit katastrofal och personerna ifråga har sjunkit så djupt att de inte längre orkar öppna alla räkningskuvert och kravbrev som dimper ner i brevlådan. Eller inte ens vetat om att de KAN ha möjlighet att få utkomststöd. Så jag har bokat tider till socialen, hjälpt personerna att samla ihop alla räkningar, funderat på argument som kan hjälpa dem att få ett positivt utlåtande och gått med som stödperson då de känt sej otrygga att möta socialtanten ensam.

Ja, så rätt bekant har rumban varit.

Förutom att nu tog jag kontakt med socialen i förebyggande syfte för att reda ut min EGEN situation. Ja, har jag möjlighet att tillfälligt få utkomststöd då mannen flyttar och jag står här med alla räkningar och ett hus som banken i praktiken äger, men som ännu är osålt och som slukar en massa i drift så att säga.

Ja den där känslan då du skall be om pengar till dej SJÄLV, ett förnedrande tilltag, att BE, att tillstå att nu klarar jag inte av det här ensam. Usch, verkligen inget jag rekommenderar. Men lik väl det jag var tvungen att göra.

Men skam den som ger sej, jag tog kontakt, fick en tid och skickade på förhand en uträkning på hur stora mina inkomster och utgifter kommer att vara från och med januari då jag också borde börja betala mera på huslånet. En snabb blick berättade det jag redan visste, det här skulle bära iväg mot en personlig konkurs med buller och bång. Om jag inte fick hjälp vill säga.

Sosstanten kände jag sedan tidigare så det var inte så där hiskeligt pirrigt, men inte satt jag bekvämt på stolen i aulan, det kan jag absolut inte påstå. Inget trevligt ställe alls. Ströläste lite lippor och lappar som uppsatta på en grå anslagstavla. Har inget minne av vad de handlade om.

Men skam den som ger sej, in gick jag och tanten, hon öppnade någon form av program där hon knäppte in siffror med rykande fart. Tills vi kom till bostadskostnaderna som översteg deras gränser flera gånger om.

- Ojoj, det här ser verkligen omöjligt ut, sa hon

- Ja det gör det, svarade jag, därför kom jag hit, för att få tillfällig hjälp.

- Problemet här är att vi bara kan ta i beaktande 600€/månad i bostadskostnader allt som allt, inklusive bostadsräntor, el, vatten osv. sa hon.

- Okej, men ni har väl möjlighet att bevilja förebyggande utkomststöd ifall det finns risk för att man hamnar i en ekonomisk kris, sade jag. Det hade jag nämligen kollat upp på social- och hälsovårdsministeriets sidor:

"Ehkäisevä toimeentulotuki               
Kunnat myöntävät lisäksi ehkäisevää toimeentulotukea, jonka perusteista ne päättävät itse. Sen tarkoituksena on edistää henkilön ja perheen omatoimista suoriutumista ja ehkäistä syrjäytymistä.
Ehkäisevää toimeentulotukea voidaan myöntää esimerkiksi ylivelkaantumisesta tai taloudellisen tilanteen äkillisestä heikentymisestä aiheutuvien vaikeuksien lieventämiseksi"

- Ja, jo svarade hon, men nu är det frågan om så stora utgifter och familjen är så liten att nej, tyvärr, hon hittar inga kryphål hon kunde nyttja för att kunna betala ut så mycket stöd och enligt deras beräkning så var jag faktiskt 200€ på plus, för största delen av utgifterna spjälktes ner i små summor varav enten-tenten, den föll bort och DEN, den fick bli kvar. De andra kom inte ens med i utlottningen, racet var kört, noll poäng och INTE godtagbara.

Det vore också en annan sak om jag hade flera underåriga barn. 

Ja herregud, tänkte jag, det skulle nu bara fattas.

Då satte jag mej faktiskt och storgrät i stolen, som var lika förbannat obekväm som den i aulan och kände hur katastrofen igen puffade mej lite närmare avgrundens brant.

Fast jag såg ju ändå att hon verkligen mådde dåligt av det här, att ha händerna så hårt bundna att svängrummet där hon rörde sej inte räckte till att sträcka ut en hjälpande hand, åtminstone en så stor hand som jag skulle behöva.

Fast egentligen försvann ju alla problemen tack vare den här katastrofala träffen, nu fick jag svart på vitt att jag var hela 200€ på plus. Och nu skall jag skaffa barn. MÅNGA barn.

Skam den som ger sej.

Verkligheten

Tack snälla ni som på sätt eller annat tagit kontakt med mej efter gårdagens återuppstartande av bloggen. Och tack till alla er andra också, vad glad jag blev över att ni gett er tid att gå in och läsa, fast ämnet inte är det allra mest hej-hoppsan just nu. 

Hoppas ändå ni orkar följa med genom kanske en av mina svåraste resor här i livet så här långt, att ge upp något man trodde skulle vara för evigt och säga farväl till den person man var säker på att skulle finnas här åtminstone lika länge.

Tähdenlento

Tähdenlento säger mycket mer än vårt motsvariga ord på svenska. Eller så påstår jag så här, för att jag just nu är för lat för att söka upp ett passligt ord på svenska, 

Tähdenlennot, man ser dem nu som då, om man råkar titta upp då de flyger en sista gång över en nattsvart himmel. Och enligt sägnerna eller var det kanske mommos påfund, har man under den lilla stunden en möjlighet att ÖNSKA sej någonting, som man sedan ska hålla hemligt, för berättar du det du önskat, då går önskan inte i uppfyllelse. 

Ja,jag har följt detta till punkt och pricka och tro mej, jag har under de senaste fyra, fem åren ALLTID önskat att jag och min familj skulle få vara lycklig. Inget mer, inget mindre. Jag har väldans länge önskat att vi kunde få vara så där vardagslyckliga, med allt vad det innebär och kanske med lite festkänsla emellan åt. För det är ju det livet till det mesta består av, vardagar. Och min mun har varit förseglad. För det mesta.

Alltför mycket tid sätter man på att VÄNTA på det som komma skall, väntar på veckoslutet, väntar på semestern, väntar på pensionen (nå det är nu inte aktuellt för min del för jag är ännu SÅ UNG!), väntar på att lånet skall bli betalt, väntar, väntar, en evig väntan. Och sen och sen, SEN skall vi göra det och det....

Men IDAG då? Hur ser den HÄR dagen ut, den här torsdagen den 10.11.2016, en unik dag som aldrig kommer åter, finns det alls något gott i den eller är det bättre ju snabbare den är över? För IMORGON, imorgon har vi FREDAG och NÄSTAN veckoslut!

Denna torsdag, en dag bland många andra, den skulle så gärna ha fått börjat med att någon sade godmorgon, har du sovit gott? Någon skulle sedan, efter att sträckt på sej, stigit upp, pysslat i köket, kanske inte pratat så mycket, men en kram, kör försiktigt och vi ses ikväll och sedan åkt iväg på jobbet. Jag skulle så småningom vakna på riktigt, tassa på i yllestrumpor och tovade tofflor, njuta av tystnaden och nu som då titta till en liten sovande flicka vars ljusa hårslingor söker sej fram under ett varmt täcke. Jag vore helt säker på att hon ännu virvlar fram med John Blund högt där uppe på varma sommarvindar. Ta en kopp hett te, smeka den kelsjuka kissen och krafsa hunden bakom öronen, småprata om allting, men egentligen om ingenting. Fast det gillar dom, när dom tittar på mej med sina kloka ögon, att veta att just nu är allt okej.

Jag skulle klä mig varmt och tillika som hunden gör alla världens språng och krumbukter ute på gården, kissar och snusar, skulle jag söka in ved och tända en brasa i den öppna spisen. Den brasan skulle redan värma gemytligt då en sömndrucken lintott kröp upp i min famn för att morgna sej. Och jag skulle fråga henne samma som någon frågade mej några timmar tidigare, godmorgon, har du sovit gott? Krama henne, dra in hennes härliga doft. Min älskade dotter.

Sen skulle vi krypa in under en varm filt och titta på barnprogrammen tillsammans, för idag blir de ingen förskola då hon dras med en eländig förkylning.

Dagen skulle gå sin vanliga lunk, en del skolarbeten mellan varven, lite pyssel och spel eller bara-vara-tillsammans-tid. Sonen som kommer nerfarande från övre våningen, full fart, ropar hej och iväg till bilhallen för att skruva på en av sina otaliga bilprojekt. Duktig är han, mammas bästaste pojke.

Ja och så matlagning, ugnsfilén tinar som bäst på diskbänken, sen in i bakugnen i flera timmar, med en doft som så småningom söker sej till husets alla skrymslen och vrår. Jag tror vi dreglar allihopa, jag och djuren. Hemgjord potatismos, sallad och härligaste lingon-gelén,

Det mörknar ute, snart kommer någon hem och vi bänkar oss runt matbordet i kökslampans sken. Hur har dagen gått? Hur har du haft det på jobbet? Smalltalk, en känsla av samhörighet, en gammal väggklocka som tickar sitt tick-tack, lugnt och fridfullt i bakgrunden. Lite snö som börjar dala ner och lägger sej som ett mjukt skyddande täcke över gården, träden och buskarna. Jag stänger spjället till den öppna spisen, nu är den så het att man inte kan röra vid den längre och värmen, den brer ut sej, mjuk, skön, sövande. Vi kryper ner under varma täcken, småfnittrar åt något som bara vi förstår, efter att jag krupit in i en varm famn, hittar just MIN plats och innan jag somnar känner jag en oändlig lycka över att den här vardagen varit....JUST så här vardaglig.

Ja så här har det en gång i tiden varit, kanske oförskämt att säga men vi har haft världens bästaste vardagslunk, men på grund av slumpen, otaliga, fatala fel och trötta ben som för länge sprungit runt,runt i ett krympande ekorrhjul, försvann lyckan så småningom. Hon blev bara mindre och mindre tills hon en vacker natt bara blåste förbi tillsammans med den fallande stjärnan, utan att över huvudtaget se att jag stod där nere i mörknet och följde deras vackra men ack så ensliga färd. Stjärnan hade kanske större problem än att ta till sej alla små önskningar som steg mot skyn, hon gick ju faktiskt sin död till mötes.

DET har jag inte tänkt på, lilla olyckliga jag.

Nej, för fan, nu plockar jag bort allt jag skrev med grön text och läser texten på nytt, så är inte den här tordagen kanske ändå så pjåkig, lite sorglig, vemodig, men en vardag jag inte skulle byta bort. En vardag där lyckans låga ändå, trots allt brinner liten och klar. Kanske den fallande stjärnan ändå lyssnat till min önskan?