Rea

Att gå på rea är INTE min grej. Speciellt om det gäller klädrea.

För det först gillar jag inte då man får söka med ljus och lykta efter parkeringsplats. Och då du äntligen hittar en ruta så får du hålla på i oändlighet med att få bilen parkerad innanför dom vita linjerna, för inte vet jag vem som räknat ut hur mycket utrymme en bil i dagens läge behöver, men dom är pyttehobbit-små. För att inte tala om att få upp dörrarna utan att smälla in i grannens bil.

För det andra för att det inget värre finns än att trängas bland folk som verkar sjukt hysteriska med att roffa åt sej allt-här-och-nu-med-detsamma-mentalitet (ja för jag kör ju inte med sånt över huvudtaget). Men sen OM man hittat något som SER ut att kunna passa (och som dignar av både -30%, -50% och en sista ta-mej-för-helvete-då-70% lappar) så skall man köa till ett provrum där man knappt ryms in. Där speglarna visar horribla mardrömmar så fort man klär av sej och där storlek L verkar ha krymt till S mellan det att man hittat plagget tills stunden man ska klämma in sej i fanskapet. Svettigt, förbannat stressigt, inte undra på att folk lider av panikångest.

Och sen, till sist och slut om man mot all förmodan hittar nåt som kunde tänkas vara någotlunda, så skall man köa till kassan, där man kämpar både med att hitta bankkortet och kedjans eget kort man inte använt på år och dar, undangömt någonstans där man aldrig brukar titta (som om nu ens plånbok skulle vara så ofantlig stor). Men ett kort som MÅSTE dras genom apparaturen för att man skall få den där ynkliga bonusen som sen aldrig blir använd. Ja, för man kommer ändå aldrig upp till minimi.

Då man åker hem är man så totalt slut att man dyrt och heligt svär för sej själv att nu aldrig mer. Tills följande rea ploppar in i postlådan med -70% lysande imot en så man tror att ögonen skall trilla ut.

Ja då har man glömt alla pytteparkeringar, köer, speglar, panikångest och felmärkta XL-kläder, då är man liksom på G igen.

Ps. Fast det här gäller ju inte rea på inredningsattiraljer, där bara rullar allting på och man är både blind och döv för eventuella störningsmoment.

Pps. Fast jag glömde att pengar kan bli ett problem är, rättare sagt för-lite-pengar.,...

Jag vet nog vad jag vet

För några X-antal år sedan så köpte jag en Soda-stream- maskin till min mamma&Co. De var till en början rätt skeptiska till gåvan för de hade (tror jag) aldrig tänkt tanken till slut, att man kunde göra sitt mineralvatten själv. 

Men gåvan var ingen "jag-köper-den-för-den-är-en-in-nu"gåva utan baserade sej faktiskt på att A) vi använde vår egen rätt flitigt och B) jag visste att de drack en hel del kolsyrat vatten som de köpte och roudade hem från Lidl.

Så här efteråt har mamma sagt att det var en väldans bra gåva, nu använder de nästan enbart den. Ja, jag är inte så dum som jag ser ut.

Nu då mamma var upp hit före julen så hade tanken på en ANNAN nyttig gåva redan grott i mina tankar under en längre tid. Fast jag visste inte om de redan hade en sådan så jag konsulterade min syster som visste berätta att hon inte trodde de hade ifrågavarande underverk. Hon lät nu inte heller i sin tur så där värst hej hoppsan, men skam den som ger sej.

Så då mamma var här så vankades det så klart redan första dagen lax. Och inte hurdann lax som helst utan heimrökt lax. Ok, inte i äkta rökugn, men i allafall. Heimgjord är heimgjord.

Så jag fileade, tog bort benen, skinnade och saltade fisken. Satte spån och sockerbitar på undre plåten och filéerna på gallret ovanför den övre plåten och så in med plåtarna och gallret i "sähkösavustin" (hittade inget passligt ord på svenska) som för övrigt står ute på terassen. I med stöpseln, äggklockan på 30 min. och iväg in för att få potatismosen, skärgårdsgurkan och salladen färdig innan klockan skulle skrälla till.

Under tiden jag fixade fisken berättade jag för mamma vad jag gjorde, varför och hur lätt det var att använda "rökgrillen", att det bara att kasta in delarna i diskmaskinen efteråt och att den rökta fisken smakade helt annorlunda än den man köper från butiken. Ja och grlen kunde man ha stående i garaget, på terassen eller balkongen, men så att röken hitar sin väg ut och upp mot det blå. Att ha den inne i köket är alltså inget allternativ.

Ja, de gillar ju att grilla fisken sa hon. Det där med att röka är kanske inte riktigt deras grej, de äter inte så mycket rökt fisk, nej nästan ingen rökt fisk alls, tillade hon övertygat. Men grillat, DET har dom gjort mest hela sommaren (lät det som) och så lite andra förklaringar som jag inte minns längre. Antagligen för att jag hade ångan uppe med köra mitt eget race om alla fördelar med el-rökgrillen (namnet utökas här efter hand nu märker jag).

Då allt till slut var klappat och klart och vivrålhungrigt satte oss till bords för att äta så blev mamma faktiskt mäkta förvånad. Alltså, det var HUR gott som helst, alltså jättegott. Ja, hon måste nog ta lite till faktiskt. 

JAG såg det här komma som tåget på tågrälsen redan då jag började stympa fisken på skärbrädan. Men jag döljde mitt leende bland alla ja-men-visst-är-det-gott, saftigt-och-mört, ja-kan-du-tänka-dej, ja-bara-på-trettio-minuter, ja-ett-underverk-är-det-här-ju-nog-kommentarerna, Hon gillade det precis lika mycket som vi gör, både barn och vuxna.

Så då mamma&Co öppnade paketen på julafton, så fanns där hör och häpnad en påse al-spån och en elektrisk rökgrill. Som ändå inte var enbart julklapp, utan också det här årets födis- och morsdagspresent.

Ja och detta baserade sej också på att jag A) visste att ma&co gillar att laga mat och B) att de gillar att äta GOD mat.

Din dotter vet nog, älskade mamma <3 

Ps. Rekommenderar varmt den här pömpelin åt alla som gillar fisk. Och åt alla som vill göra god mat, enkelt och simpelt.

Här kommer också ett recept på rökt ytterfilé, själv gned jag in salt och färsk timjam i köttet innan jag rökte det (använde elektrisk mätare för att hålla koll på tempen) och det blev alldeles ljuvligt:

Gräddfudge

Jag bestämde mej redan tidigt för att i år så blir det nog varken storstädning, en massa gåvor eller sju(hundra) sorters julbord. För det första så gjorde flunssan sitt, men inom mej har ett litet frö börjat gro redan för flera år sedan; jag skulle vilja komma bort från allt materialistiskt tänkande vill säga. Ge gåvor som BETYDER något, som jag lagt tid och energi på att göra och som framför allt inte blir ställda på en hylla någonstans i mottagarens hem för att samla damm, utan själ, utan värde. Blir nästan nostalgisk och gråtmild över hur jag växt till mej, hur GIVMILD jag i görandets tecken har blivit.....

Nej, mina gåvor var i år till stor del ätbara, åtminstone har jag inbillat mej det eftersom ingen dött, behövts magpumpas eller klagat. Det blev skärgårdslimpor, lingongelé och gräddfudge i år. Varav gräddfudgen var nykomling i gänget.

(bilden tagen från nätet, men NÄSTAN som mina)

Gräddfudgen ja, fylld till brädden av grädde, sirap och socker, så söt och smetigt kletig att man nästan smälte av att bara smaka på den. Gräddfudgen som enligt The Julgodisboken skulle vara väldigt enkel att göra och det skulle BARA ta mellan 20-40min för att den skulle koka klart. Komma upp till +115'C. Med tredubbel sats kunde jag (på förhand) tänka mej att det nu tar lite längre tid, kanske si så där en timme eller en och en halv, MAX två. PRECIS passligt för att fixa en sats med skärgårdslimpor där vid sidan om.

Sagt och gjort, efter att alla ingredienser åkt ner i kastrullen (mamma räknade, jag mätte och hällde) så höll tidtabellen, jag rörde och rörde tills hela härligheten kokade och vi kom snabbt upp till 100'C. Men sedan var det stopp vid 105'C. Vid sidan om jäste bröden, åkte in i ugnen, gräddades i ca en timme, blev färdiga, åkte ut, stjälptes ur formarna och svalnade under duk. Allt det här på ungefär två timmar. men fudgen, den puttrade på där på ettan i allsköns ro. Då tempen steg till 107 grader ropade jag till mamma, nu börjar det hända här, nu stiger tempen med EN grad, jiihuuuu. Men då sjönk den ner till 106 igen. Så jag höll käften. Mitt mod sjönk också och nerverna började få fritt spelrum, förbannade fudge, varför tog jag dej alls med på min julklappslista?!

I ett skede ifrågasatte jag faktiskt om mamma räknat rätt, men det tyckte hon var en absurd tanke, hon räknar ALDRIG fel sa hon. Nähhä, nej, nej, stopp och belägg, inga meningsskiljaktigheter så här inför jul, jag viftade med den vita flaggan tillika som jag snabbt räknade i huvudet om hon missat. Ens NÅT. En liten detalj eller så. Men nej, det hade hon inte. Näpp, ingen att skylla på *suck*. Förbannade fudge.

Då den stått på plattan i tre timmar (tacka fan att man skulle sluta röra då den börjat koka) och klockan närmade sej 22:30 sökte mamma sej i säng. Ok, hon var också flunssig, men kan medge att jag avundades henne, så skulle jag också ha gjort, stängt av plattan och låtit allt vara, om inte fudgen vart en del av de julklappar som skulle iväg med mamma på tåget ner till Helsingfors följande morgon.

Så jag satt uppe och svor ve och förbannelse över tempen som tycktes sega sej uppåt med gummiband fastsydd i rövven. Jag gjorde vackra etiketter, med "Gräddfudge" skriven i gammaldags skrivstil, klippte band, satte fast dem på glasburkarna, packade skärgårdslimporna och kollade klockan var och varannan minut. Tempmätaren kollade jag ännu oftare. Där emellan nickade jag till med lite dregel i mungipan.

(bilden tagen från nätet - inte jag eller min)

Men undrens tid är inte över, då klockan visade 23:45 ropade jag nästan Halleluja, för då var vi uppe i 115¨C, jag, mätaren och fudgen. Ja, för alla andra sov.

Upphälld i plåtar, uppsatta på varmvattensberedaren, så katterna inte kom åt dem, fick de kallna och stelna tills följande morgon, då jag pigg som fan hoppade upp i ottan, redo med smält mörkchoklad för att garnera dem. Sen var det bara att skära i små bitar, sätta i formar och i glasburkarna med de fantastiska etiketterna. Alltså VILKA gåvor!

(bilden tagen från nätet, men väldigt likt mina, fast mina hade choklad!)

Innan mamma for informerade jag henne ändå mellan gäspningarna att ifall, IFALL någon inte gillade fudgen, så skulle det sägas ordlöst, egentligen inte ens tänkas, för de var gjorda med kärlek, OFANTLIG, SJÄLVUPPOFFRANDE KÄRLEK (blandat med svordomar)!

Ja, jo, och ingen klagade faktiskt, mamma&Co gillade dem skarpt (sa hon i telefonen eller var det via mess) och systersonen igen åt upp deras fudges i ett nafs så ingen annan hann få mera än en par bitar, (så han gillade dem i allafall). Min arbetskompis har inte nämnt något om hur de smakade, men lever åtminstone för vi messade idag.

Så i nästa år skall jag kanske utvidga repertoaren, men godisfabriken skall nog köra igång dagtid då.

Ja och ingen, absolut INGEN kan påstå att jag INTE satt tid och energi på mina gåvor.

(MIN bild, tagen innan fudgen kokat färdigt)

Long time no seen

Ja, det är snart en månad sedan jag senast skrev. Vi fick en sådan infernalisk förkylning här i tur och ordning för kanske fyra veckor sedan och jag är inte ännu heller helt i skick utan hostar på nu som dåsom en gammal motor som inte vill starta.

För det är just DET jag tampats med under den här inget-bloggas-tiden. Har legat i sängen, legat på soffan, hängt vid matbordet, vid diskbänken, på vessan. Energinivån har tidvis på NOLL, minus noll, minus hundra, minus hundratusen.

Dottern var också hemma i två hela veckor före jul, just på grund av samma båbba. Så vi missade bla. lucialussandet i skolan, sångstunden vid ett av de svenska åldringshemmet, revy, biblioteksbesök och så klart julfesten där hon skulle vara Maria.

Men det hjälper inte att klaga, tror ändå vi kom lindrigt undan, utan följdsjukdomar eller alltför hög och långvarig feber *pepparpeppar*. Förutom hostan. Och energibrist. Fast energibrist har det ju varit mer eller mindre under en lång tid redan. Kommit och gått i vågor.

Men skam den som ger sej, nog skall vi gå i land med det här också *host-host*

För det andra

Nu hittade och köpte jag äntligen en ny soffa till vardagsrummet. Jo, träsoffan jag ärvt av min mommo, den som hennes moffa hade byggt, den är världens finaste både inrednings- och utseendemässigt, som kökssoffa eller sovsoffa ifall man är under 155 cm lång, men att ha den som myspys-filmtittar-soffa....nej, den klarade inte det kriteriet så där värst bra. I synnerhet då det är flera som vill krypa upp där, min dotter, doggen, katterna och jag själv (som för övrigt tar mest rum), den liksom krymper och man domnar bort och blir irriterad.

Så jag har länge sökt efter en passlig soffa, men endera så har inte modellen passat eller så har inte priset passat min plånbok eller så har den vart så långt borta att jag inte haft en tanke på att sätta mej i bilen för att söka den med släpvagn. Och den borde absolut vara i storlek större, rymma alla ovannämnda + några till, stå ut med all slitage och vara så bekväm att man kunde se en spännande långfilm eller somna där, bland alla kuddar, fårfällar och varma djur. Men som sagt allt klaffar ju inte alltid, så vi trängdes i träsoffan under en lång tid.

Men nu dök det upp en grå divansoffa, med divan i båda ändarna, som verkade rätt hygglig, både med tanke på storlek och avstånd. Men priset, det skulle tyvärr tömma min börs så att inte ens dragkjedjan, fodret eller skalet blivit kvar.

Jag bad nu ändå om tilläggsbilder för de urprungliga var rätt suddiga och då jag fick dem så verkade färgen vara riktigt hyfsad vill jag påstå. Men priset....näe, 490€ för en begagnad soffa, det gick liksom inte ihop. Ja och kanske den nu sen ändå var för stor, över 3 meter lång, med två divaner som var 2 repektive 1,6 meter långa. Jag mätte och måttade, men med priset i bakhuvudet så verkade varken det ena eller det andra "passa".

Så jag glömde bort hela soffan tills hon som sålde den frågade via privat meddelande om jag ännu var intresserad. Jo svarade jag, men priset passar inte min plånbok. Då meddelade hon att jag kunde ge ett bud och att eftersom den nu stod i garaget och tog upp utrymmet så gott som helt och hållet så skulle hon sälja den billigt.

Då bjöd jag 200€ och några dagar senare sökte jag hem den. Körde ca 100 km söderut med släpvagn en halkig vintermorgon, men det var den värd och den var i snyggt skick. Visst var jag tvungen att både tvätta (i maskin) och dammsuga överdragen eftersom de hade haft hundar som rumsterat om i soffan, men annars var den som ny.

Så för det andra, nu har jag en SOFFA där hela, halva släkten och vänner kan bre ut sej så mycket de vill, jag med för den delen :D 

För det första

För det första, jag har liksom inte hunnit uppdatera alls nu, för tiden bara rinner iväg. Men en del saker kan jag kanske ändå få nerplitat nu den här fredagskvällen.

Allra först så skriver jag åter igen om hur jag funderat kors och tvärs på det här med min ekonomi. Hur jag ska få det att gå ihop utan att allt, både hus, hem och även jag själv rinner ner i kvicksanden. Egentligen hade jag ingen hum om hur detta skulle undvikas i verkligheten, för allt verkade så infernaliskt hopplöst.

Men så en dag blev jag kontaktad och tillfrågad ifall jag skulle vara intresserad av ett arbete/en tjänst som var på upptågande.

För det första så blev jag så paff, för det dök upp ur tomma intet så där bara *poff*, ja för jag har ju inte sökt arbete aktivt nu då jag studerar, jag hade tänkt köra det här racet först och sedan se mej om efter ett nytt arbete eller kanske satsa på eget företag. Så summa sumarum, jag visst inte riktigt hur jag skulle ställa mej till alltihopa. Och jag vill poängtera att på inga vis i negativ bemärkelse, utan främst för att jag blev så överraskad. Kanske lite med den mentaliteten att jag, "fröken" dumsnut, vem kommer ihåg MEJ? Men med handen på hjärtat, jag blev nog smickrad också. Och lite stolt vill jag tillstå.

Men ett litet frö började gro inom mej och ca två veckor senare bestämde vi träff för en intervju. Innan dess stressade jag faktiskt inte upp mej utan tänkte jag främst skulle höra närmare sen vad det är frågan om för arbete, vad det skulle innebära ifall jag tackade ja och så klart, först och främst ifall DE ansåg att jag vore lämplig för det här jobbet. Och sedan vad det skulle betyda i praktiken för mej själv, min familj och så klart för min ekonomi.

Så kom då Dagen med stort D, men med handen på hjärtat så måste jag tillstå att den här intervjun nog var den mest avslappnande intervju jag någonsin varit med om. Ok, jag känner den ena av personerna sen tidigare, från en tidigare arbetsplats, men miljön var även den annorlunda än då man blivit intervjuad i kontorsmiljö. Jag satt faktiskt uppkrupen i en fotölj i yllestrumporna och så gick en och en halvtimme bara i ett fläng. Och det bästa var att det fanns rum för både frågor och svar samt en hel del skratt och smalltalk. Och den där känslan att kunna tala rakt på sak och att vissa av frågorna (som var personliga för mej) faktiskt ställdes för att man VAR intresserad av svaret, ingen kliché, ingen rutinagenda, känslan var liksom WAU! Sådana här typer av intervjuer kunde tillämpas på många andra ställen också, jag tror att både arbetsgivare och den som blir intervjuad skulle visa sidor av sej själva som skulle leda till en mycket öppnare och mera givande dialog.

Efteråt var jag ändå inte alls säker på hur slutresultatet skulle bli, men samma kväll fick jag veta att jag var välkommen med i gänget ifall jag var intresserad.

Eftersom jag inte har arbetat på nästan ett år innan detta så visst erkäner jag att nog var ju känslorna i det skedet tudelade. Vad har jag gett mej in på, kommer jag att klara detta, har jag tillräckligt med kunskap, tänk om jag sabbar bort allting, vad har jag glömt sen tidigare...ja, jag vakade en hel natt och grubblade, men sedan bestämde jag mej för att nej nu jävlar annamma, nu skall ändan ur vagnen och jag kan VISST och det jag inte KAN, tar jag reda på. Så jag tackade JA!

Från första början var det klart att jag skulle få så mycket hjälp och stöd jag behöver, både från chef och kollegor, men samtidigt också svängrum att sköta saker och ting på MITT sätt, utveckla allt det jag ansvarar för i den riktning jag anser vara den rätta. Inom vissa ramar förstås, men i allafall. Ja, det är ju så jag arbetat inom olika projekt under många år och faktiskt trivts med det.

Så beträffande de här "för det första" händelserna och tankarna så nu blåser det absolut nya, för första gången varmare vindar och jag känner på mej att det här kom precis i rättan tid. Vilken konstig, NY känsla att få känna att några pusselbitar faller på plats så där av sej själva, kanske är det ödet som gett sej med in i spelet. Vem vet? Men BRA känns det. För första gången på länge.