Rea

Att gå på rea är INTE min grej. Speciellt om det gäller klädrea.

För det först gillar jag inte då man får söka med ljus och lykta efter parkeringsplats. Och då du äntligen hittar en ruta så får du hålla på i oändlighet med att få bilen parkerad innanför dom vita linjerna, för inte vet jag vem som räknat ut hur mycket utrymme en bil i dagens läge behöver, men dom är pyttehobbit-små. För att inte tala om att få upp dörrarna utan att smälla in i grannens bil.

För det andra för att det inget värre finns än att trängas bland folk som verkar sjukt hysteriska med att roffa åt sej allt-här-och-nu-med-detsamma-mentalitet (ja för jag kör ju inte med sånt över huvudtaget). Men sen OM man hittat något som SER ut att kunna passa (och som dignar av både -30%, -50% och en sista ta-mej-för-helvete-då-70% lappar) så skall man köa till ett provrum där man knappt ryms in. Där speglarna visar horribla mardrömmar så fort man klär av sej och där storlek L verkar ha krymt till S mellan det att man hittat plagget tills stunden man ska klämma in sej i fanskapet. Svettigt, förbannat stressigt, inte undra på att folk lider av panikångest.

Och sen, till sist och slut om man mot all förmodan hittar nåt som kunde tänkas vara någotlunda, så skall man köa till kassan, där man kämpar både med att hitta bankkortet och kedjans eget kort man inte använt på år och dar, undangömt någonstans där man aldrig brukar titta (som om nu ens plånbok skulle vara så ofantlig stor). Men ett kort som MÅSTE dras genom apparaturen för att man skall få den där ynkliga bonusen som sen aldrig blir använd. Ja, för man kommer ändå aldrig upp till minimi.

Då man åker hem är man så totalt slut att man dyrt och heligt svär för sej själv att nu aldrig mer. Tills följande rea ploppar in i postlådan med -70% lysande imot en så man tror att ögonen skall trilla ut.

Ja då har man glömt alla pytteparkeringar, köer, speglar, panikångest och felmärkta XL-kläder, då är man liksom på G igen.

Ps. Fast det här gäller ju inte rea på inredningsattiraljer, där bara rullar allting på och man är både blind och döv för eventuella störningsmoment.

Pps. Fast jag glömde att pengar kan bli ett problem är, rättare sagt för-lite-pengar.,...

Jag vet nog vad jag vet

För några X-antal år sedan så köpte jag en Soda-stream- maskin till min mamma&Co. De var till en början rätt skeptiska till gåvan för de hade (tror jag) aldrig tänkt tanken till slut, att man kunde göra sitt mineralvatten själv. 

Men gåvan var ingen "jag-köper-den-för-den-är-en-in-nu"gåva utan baserade sej faktiskt på att A) vi använde vår egen rätt flitigt och B) jag visste att de drack en hel del kolsyrat vatten som de köpte och roudade hem från Lidl.

Så här efteråt har mamma sagt att det var en väldans bra gåva, nu använder de nästan enbart den. Ja, jag är inte så dum som jag ser ut.

Nu då mamma var upp hit före julen så hade tanken på en ANNAN nyttig gåva redan grott i mina tankar under en längre tid. Fast jag visste inte om de redan hade en sådan så jag konsulterade min syster som visste berätta att hon inte trodde de hade ifrågavarande underverk. Hon lät nu inte heller i sin tur så där värst hej hoppsan, men skam den som ger sej.

Så då mamma var här så vankades det så klart redan första dagen lax. Och inte hurdann lax som helst utan heimrökt lax. Ok, inte i äkta rökugn, men i allafall. Heimgjord är heimgjord.

Så jag fileade, tog bort benen, skinnade och saltade fisken. Satte spån och sockerbitar på undre plåten och filéerna på gallret ovanför den övre plåten och så in med plåtarna och gallret i "sähkösavustin" (hittade inget passligt ord på svenska) som för övrigt står ute på terassen. I med stöpseln, äggklockan på 30 min. och iväg in för att få potatismosen, skärgårdsgurkan och salladen färdig innan klockan skulle skrälla till.

Under tiden jag fixade fisken berättade jag för mamma vad jag gjorde, varför och hur lätt det var att använda "rökgrillen", att det bara att kasta in delarna i diskmaskinen efteråt och att den rökta fisken smakade helt annorlunda än den man köper från butiken. Ja och grlen kunde man ha stående i garaget, på terassen eller balkongen, men så att röken hitar sin väg ut och upp mot det blå. Att ha den inne i köket är alltså inget allternativ.

Ja, de gillar ju att grilla fisken sa hon. Det där med att röka är kanske inte riktigt deras grej, de äter inte så mycket rökt fisk, nej nästan ingen rökt fisk alls, tillade hon övertygat. Men grillat, DET har dom gjort mest hela sommaren (lät det som) och så lite andra förklaringar som jag inte minns längre. Antagligen för att jag hade ångan uppe med köra mitt eget race om alla fördelar med el-rökgrillen (namnet utökas här efter hand nu märker jag).

Då allt till slut var klappat och klart och vivrålhungrigt satte oss till bords för att äta så blev mamma faktiskt mäkta förvånad. Alltså, det var HUR gott som helst, alltså jättegott. Ja, hon måste nog ta lite till faktiskt. 

JAG såg det här komma som tåget på tågrälsen redan då jag började stympa fisken på skärbrädan. Men jag döljde mitt leende bland alla ja-men-visst-är-det-gott, saftigt-och-mört, ja-kan-du-tänka-dej, ja-bara-på-trettio-minuter, ja-ett-underverk-är-det-här-ju-nog-kommentarerna, Hon gillade det precis lika mycket som vi gör, både barn och vuxna.

Så då mamma&Co öppnade paketen på julafton, så fanns där hör och häpnad en påse al-spån och en elektrisk rökgrill. Som ändå inte var enbart julklapp, utan också det här årets födis- och morsdagspresent.

Ja och detta baserade sej också på att jag A) visste att ma&co gillar att laga mat och B) att de gillar att äta GOD mat.

Din dotter vet nog, älskade mamma <3 

Ps. Rekommenderar varmt den här pömpelin åt alla som gillar fisk. Och åt alla som vill göra god mat, enkelt och simpelt.

Här kommer också ett recept på rökt ytterfilé, själv gned jag in salt och färsk timjam i köttet innan jag rökte det (använde elektrisk mätare för att hålla koll på tempen) och det blev alldeles ljuvligt:

Gräddfudge

Jag bestämde mej redan tidigt för att i år så blir det nog varken storstädning, en massa gåvor eller sju(hundra) sorters julbord. För det första så gjorde flunssan sitt, men inom mej har ett litet frö börjat gro redan för flera år sedan; jag skulle vilja komma bort från allt materialistiskt tänkande vill säga. Ge gåvor som BETYDER något, som jag lagt tid och energi på att göra och som framför allt inte blir ställda på en hylla någonstans i mottagarens hem för att samla damm, utan själ, utan värde. Blir nästan nostalgisk och gråtmild över hur jag växt till mej, hur GIVMILD jag i görandets tecken har blivit.....

Nej, mina gåvor var i år till stor del ätbara, åtminstone har jag inbillat mej det eftersom ingen dött, behövts magpumpas eller klagat. Det blev skärgårdslimpor, lingongelé och gräddfudge i år. Varav gräddfudgen var nykomling i gänget.

(bilden tagen från nätet, men NÄSTAN som mina)

Gräddfudgen ja, fylld till brädden av grädde, sirap och socker, så söt och smetigt kletig att man nästan smälte av att bara smaka på den. Gräddfudgen som enligt The Julgodisboken skulle vara väldigt enkel att göra och det skulle BARA ta mellan 20-40min för att den skulle koka klart. Komma upp till +115'C. Med tredubbel sats kunde jag (på förhand) tänka mej att det nu tar lite längre tid, kanske si så där en timme eller en och en halv, MAX två. PRECIS passligt för att fixa en sats med skärgårdslimpor där vid sidan om.

Sagt och gjort, efter att alla ingredienser åkt ner i kastrullen (mamma räknade, jag mätte och hällde) så höll tidtabellen, jag rörde och rörde tills hela härligheten kokade och vi kom snabbt upp till 100'C. Men sedan var det stopp vid 105'C. Vid sidan om jäste bröden, åkte in i ugnen, gräddades i ca en timme, blev färdiga, åkte ut, stjälptes ur formarna och svalnade under duk. Allt det här på ungefär två timmar. men fudgen, den puttrade på där på ettan i allsköns ro. Då tempen steg till 107 grader ropade jag till mamma, nu börjar det hända här, nu stiger tempen med EN grad, jiihuuuu. Men då sjönk den ner till 106 igen. Så jag höll käften. Mitt mod sjönk också och nerverna började få fritt spelrum, förbannade fudge, varför tog jag dej alls med på min julklappslista?!

I ett skede ifrågasatte jag faktiskt om mamma räknat rätt, men det tyckte hon var en absurd tanke, hon räknar ALDRIG fel sa hon. Nähhä, nej, nej, stopp och belägg, inga meningsskiljaktigheter så här inför jul, jag viftade med den vita flaggan tillika som jag snabbt räknade i huvudet om hon missat. Ens NÅT. En liten detalj eller så. Men nej, det hade hon inte. Näpp, ingen att skylla på *suck*. Förbannade fudge.

Då den stått på plattan i tre timmar (tacka fan att man skulle sluta röra då den börjat koka) och klockan närmade sej 22:30 sökte mamma sej i säng. Ok, hon var också flunssig, men kan medge att jag avundades henne, så skulle jag också ha gjort, stängt av plattan och låtit allt vara, om inte fudgen vart en del av de julklappar som skulle iväg med mamma på tåget ner till Helsingfors följande morgon.

Så jag satt uppe och svor ve och förbannelse över tempen som tycktes sega sej uppåt med gummiband fastsydd i rövven. Jag gjorde vackra etiketter, med "Gräddfudge" skriven i gammaldags skrivstil, klippte band, satte fast dem på glasburkarna, packade skärgårdslimporna och kollade klockan var och varannan minut. Tempmätaren kollade jag ännu oftare. Där emellan nickade jag till med lite dregel i mungipan.

(bilden tagen från nätet - inte jag eller min)

Men undrens tid är inte över, då klockan visade 23:45 ropade jag nästan Halleluja, för då var vi uppe i 115¨C, jag, mätaren och fudgen. Ja, för alla andra sov.

Upphälld i plåtar, uppsatta på varmvattensberedaren, så katterna inte kom åt dem, fick de kallna och stelna tills följande morgon, då jag pigg som fan hoppade upp i ottan, redo med smält mörkchoklad för att garnera dem. Sen var det bara att skära i små bitar, sätta i formar och i glasburkarna med de fantastiska etiketterna. Alltså VILKA gåvor!

(bilden tagen från nätet, men väldigt likt mina, fast mina hade choklad!)

Innan mamma for informerade jag henne ändå mellan gäspningarna att ifall, IFALL någon inte gillade fudgen, så skulle det sägas ordlöst, egentligen inte ens tänkas, för de var gjorda med kärlek, OFANTLIG, SJÄLVUPPOFFRANDE KÄRLEK (blandat med svordomar)!

Ja, jo, och ingen klagade faktiskt, mamma&Co gillade dem skarpt (sa hon i telefonen eller var det via mess) och systersonen igen åt upp deras fudges i ett nafs så ingen annan hann få mera än en par bitar, (så han gillade dem i allafall). Min arbetskompis har inte nämnt något om hur de smakade, men lever åtminstone för vi messade idag.

Så i nästa år skall jag kanske utvidga repertoaren, men godisfabriken skall nog köra igång dagtid då.

Ja och ingen, absolut INGEN kan påstå att jag INTE satt tid och energi på mina gåvor.

(MIN bild, tagen innan fudgen kokat färdigt)

Long time no seen

Ja, det är snart en månad sedan jag senast skrev. Vi fick en sådan infernalisk förkylning här i tur och ordning för kanske fyra veckor sedan och jag är inte ännu heller helt i skick utan hostar på nu som dåsom en gammal motor som inte vill starta.

För det är just DET jag tampats med under den här inget-bloggas-tiden. Har legat i sängen, legat på soffan, hängt vid matbordet, vid diskbänken, på vessan. Energinivån har tidvis på NOLL, minus noll, minus hundra, minus hundratusen.

Dottern var också hemma i två hela veckor före jul, just på grund av samma båbba. Så vi missade bla. lucialussandet i skolan, sångstunden vid ett av de svenska åldringshemmet, revy, biblioteksbesök och så klart julfesten där hon skulle vara Maria.

Men det hjälper inte att klaga, tror ändå vi kom lindrigt undan, utan följdsjukdomar eller alltför hög och långvarig feber *pepparpeppar*. Förutom hostan. Och energibrist. Fast energibrist har det ju varit mer eller mindre under en lång tid redan. Kommit och gått i vågor.

Men skam den som ger sej, nog skall vi gå i land med det här också *host-host*

För det andra

Nu hittade och köpte jag äntligen en ny soffa till vardagsrummet. Jo, träsoffan jag ärvt av min mommo, den som hennes moffa hade byggt, den är världens finaste både inrednings- och utseendemässigt, som kökssoffa eller sovsoffa ifall man är under 155 cm lång, men att ha den som myspys-filmtittar-soffa....nej, den klarade inte det kriteriet så där värst bra. I synnerhet då det är flera som vill krypa upp där, min dotter, doggen, katterna och jag själv (som för övrigt tar mest rum), den liksom krymper och man domnar bort och blir irriterad.

Så jag har länge sökt efter en passlig soffa, men endera så har inte modellen passat eller så har inte priset passat min plånbok eller så har den vart så långt borta att jag inte haft en tanke på att sätta mej i bilen för att söka den med släpvagn. Och den borde absolut vara i storlek större, rymma alla ovannämnda + några till, stå ut med all slitage och vara så bekväm att man kunde se en spännande långfilm eller somna där, bland alla kuddar, fårfällar och varma djur. Men som sagt allt klaffar ju inte alltid, så vi trängdes i träsoffan under en lång tid.

Men nu dök det upp en grå divansoffa, med divan i båda ändarna, som verkade rätt hygglig, både med tanke på storlek och avstånd. Men priset, det skulle tyvärr tömma min börs så att inte ens dragkjedjan, fodret eller skalet blivit kvar.

Jag bad nu ändå om tilläggsbilder för de urprungliga var rätt suddiga och då jag fick dem så verkade färgen vara riktigt hyfsad vill jag påstå. Men priset....näe, 490€ för en begagnad soffa, det gick liksom inte ihop. Ja och kanske den nu sen ändå var för stor, över 3 meter lång, med två divaner som var 2 repektive 1,6 meter långa. Jag mätte och måttade, men med priset i bakhuvudet så verkade varken det ena eller det andra "passa".

Så jag glömde bort hela soffan tills hon som sålde den frågade via privat meddelande om jag ännu var intresserad. Jo svarade jag, men priset passar inte min plånbok. Då meddelade hon att jag kunde ge ett bud och att eftersom den nu stod i garaget och tog upp utrymmet så gott som helt och hållet så skulle hon sälja den billigt.

Då bjöd jag 200€ och några dagar senare sökte jag hem den. Körde ca 100 km söderut med släpvagn en halkig vintermorgon, men det var den värd och den var i snyggt skick. Visst var jag tvungen att både tvätta (i maskin) och dammsuga överdragen eftersom de hade haft hundar som rumsterat om i soffan, men annars var den som ny.

Så för det andra, nu har jag en SOFFA där hela, halva släkten och vänner kan bre ut sej så mycket de vill, jag med för den delen :D 

För det första

För det första, jag har liksom inte hunnit uppdatera alls nu, för tiden bara rinner iväg. Men en del saker kan jag kanske ändå få nerplitat nu den här fredagskvällen.

Allra först så skriver jag åter igen om hur jag funderat kors och tvärs på det här med min ekonomi. Hur jag ska få det att gå ihop utan att allt, både hus, hem och även jag själv rinner ner i kvicksanden. Egentligen hade jag ingen hum om hur detta skulle undvikas i verkligheten, för allt verkade så infernaliskt hopplöst.

Men så en dag blev jag kontaktad och tillfrågad ifall jag skulle vara intresserad av ett arbete/en tjänst som var på upptågande.

För det första så blev jag så paff, för det dök upp ur tomma intet så där bara *poff*, ja för jag har ju inte sökt arbete aktivt nu då jag studerar, jag hade tänkt köra det här racet först och sedan se mej om efter ett nytt arbete eller kanske satsa på eget företag. Så summa sumarum, jag visst inte riktigt hur jag skulle ställa mej till alltihopa. Och jag vill poängtera att på inga vis i negativ bemärkelse, utan främst för att jag blev så överraskad. Kanske lite med den mentaliteten att jag, "fröken" dumsnut, vem kommer ihåg MEJ? Men med handen på hjärtat, jag blev nog smickrad också. Och lite stolt vill jag tillstå.

Men ett litet frö började gro inom mej och ca två veckor senare bestämde vi träff för en intervju. Innan dess stressade jag faktiskt inte upp mej utan tänkte jag främst skulle höra närmare sen vad det är frågan om för arbete, vad det skulle innebära ifall jag tackade ja och så klart, först och främst ifall DE ansåg att jag vore lämplig för det här jobbet. Och sedan vad det skulle betyda i praktiken för mej själv, min familj och så klart för min ekonomi.

Så kom då Dagen med stort D, men med handen på hjärtat så måste jag tillstå att den här intervjun nog var den mest avslappnande intervju jag någonsin varit med om. Ok, jag känner den ena av personerna sen tidigare, från en tidigare arbetsplats, men miljön var även den annorlunda än då man blivit intervjuad i kontorsmiljö. Jag satt faktiskt uppkrupen i en fotölj i yllestrumporna och så gick en och en halvtimme bara i ett fläng. Och det bästa var att det fanns rum för både frågor och svar samt en hel del skratt och smalltalk. Och den där känslan att kunna tala rakt på sak och att vissa av frågorna (som var personliga för mej) faktiskt ställdes för att man VAR intresserad av svaret, ingen kliché, ingen rutinagenda, känslan var liksom WAU! Sådana här typer av intervjuer kunde tillämpas på många andra ställen också, jag tror att både arbetsgivare och den som blir intervjuad skulle visa sidor av sej själva som skulle leda till en mycket öppnare och mera givande dialog.

Efteråt var jag ändå inte alls säker på hur slutresultatet skulle bli, men samma kväll fick jag veta att jag var välkommen med i gänget ifall jag var intresserad.

Eftersom jag inte har arbetat på nästan ett år innan detta så visst erkäner jag att nog var ju känslorna i det skedet tudelade. Vad har jag gett mej in på, kommer jag att klara detta, har jag tillräckligt med kunskap, tänk om jag sabbar bort allting, vad har jag glömt sen tidigare...ja, jag vakade en hel natt och grubblade, men sedan bestämde jag mej för att nej nu jävlar annamma, nu skall ändan ur vagnen och jag kan VISST och det jag inte KAN, tar jag reda på. Så jag tackade JA!

Från första början var det klart att jag skulle få så mycket hjälp och stöd jag behöver, både från chef och kollegor, men samtidigt också svängrum att sköta saker och ting på MITT sätt, utveckla allt det jag ansvarar för i den riktning jag anser vara den rätta. Inom vissa ramar förstås, men i allafall. Ja, det är ju så jag arbetat inom olika projekt under många år och faktiskt trivts med det.

Så beträffande de här "för det första" händelserna och tankarna så nu blåser det absolut nya, för första gången varmare vindar och jag känner på mej att det här kom precis i rättan tid. Vilken konstig, NY känsla att få känna att några pusselbitar faller på plats så där av sej själva, kanske är det ödet som gett sej med in i spelet. Vem vet? Men BRA känns det. För första gången på länge.

Singel(liv)

Så här inför stundande singel-liv så är det en del tankar som ploppar upp nu som då. Ja bland annat det där med hur man ser ut och hur gammal  och sliten man blivit. Hur liksom livet är över och man har kastat alla sina B-Ä-S-T-A år åt helvete. 

Man har också omedvetet lagt till en hel massa vanor som bara rullar på, rutiner man nu inte kanske tänkt att man skulle fassna i....än mindre reagera på. Förrän nu.

Man sitter på vessan med dörren öppen. Absolut ingen idé att stänga för både katten, hunden och ungen har något på hjärtat JUST då.

BH:n har för länge sedan mist formen, men om det beror på tusentals tvättar i bykmaskinen eller på att brösten mist sin form FÖRST, det är som att fundera på om ägget eller hönan kom först, ingen idé alltså.

Trosorna har för länge sedan gett upp hoppet om att dra in de allt mer svällande magmusklerna och badrocken har definivt krympt. Använder för övrigt inte badrock längre, utan stora mjuka badlakan man kan sväpa in sej utan att det känns som halva häcken hänger utanför.

Tittar man väldigt noga så har också en del celluliter krupit in under skinnet, emedan benhåren fått för sej att de vill ta sej en titt på världen utanför, längre, grövre och svartare än tidigare.

Men vadå, jag tar en banan och funderar en stund.

Ja ifall jag borde ta tag i saker och ting så vore väl det första att raka benen. Och i den stunden märker jag faktiskt att en del andra hår också fått se världen en god stund där de krullar ut sej utanför troskanten.

Så det blir att investera i en ordentlig karahyvel med utbytbara rakblad för att få bukt på alltihopa. Hittade faktiskt ett Mega-set där man fick två rakblad på köpet. Förutom de fem man då betalade för.

Efter det lyckade inköpet trollar jag mej in i duschskåpet som också tycks ha krympt , eftersom jag på inga vis får mej dubbelvikt i den mån som barberarhyveln hade tänkt sej för att hitta rätt. Men hör och häpnad, efter att ha rumsterat om lite både i skåpet och bland fläsket, så fint blev det ju, singelfint ska vi kanske påstå. Förutom att det gick åt tre av rakbladen, avloppet stockade och lite röda prickar blossade upp.

Och så det där med kondisen. Den ligger väldigt nära noll eller kanske på minus till och med. Men jag investerade i både joggingdräkt och nya tossor. Ja hon där i annonsen, hon såg så belåten ut i sin nya mundering, det liksom LÖPTE bra för henne och jag, jag bara beställde i samma fart.

Sen är det ju en annan femma att få loss tossorna ur asfalten, jag blir helt slut efter bara några hundra meter, joggingdräkten spänner och jag undrar om man kan returnera tossorna pga. dåligt vägunderlag? Lägger förresten staten ny, klibbig asfalt NU, mitt i vintern?

Då jag kommer hem helt slutkörd, med en puls på säkert 300 och med svetten rinnande precis överallt (jaa-aa? Den hittar nog alla skrymslen och vrår skall ni veta ), så sliter jag av mej kläderna som för övrigt inte alls hållit det de lovat, det vill säga att ANDAS, Till och med JAG har problem med andningen. 

På väg till duchen (som fungerar igen) kastar jag en blick på mej själv i spegeln. Hu jeda mej, skrek Krösamaja. Innan hon förstod att det var hon själv som gick förbi. Till och med brösten hade töjt  mer än normalt under den förbannade joggingrundan!

Men då allt det här är klart och man piffat upp sej lite grann, också ögonbrynen, då kommer man ohjälpligt in på singelliv kontra en eventuell ny bekantskap med det motsatta könet. Det är då man borde klä sej snyggt (lite sexigt) och pula in allt fläsk så det inte syns och klämma ut alla pormaskar som lyfter sina svarta huvuden.

Göra en vacker (sensuell) make-up och en rufsig (sexig) frisyr som ser ut att vara naturell, men som man slitit med i över två timmar. 

Man borde verka intressant och också intresserad av vad den andra har att säga. Problem uppstår eventuellt om man inte möts på samma nivå intellektuellt utan plötsligt befinner sej i en situationen där en nutidens Einstein går på högvarv i fysikens dimmor och man själv börjar försynt, men obehjälpligt titta på klockan som tycks ha stannat. Eller en neandertalare som snusar en i armhålorna för att därefter sliter en i håret och försöker dra in en i en grotta någonstans. Jag tror ändå jag satsar på den senast nämnda.

Fast det värsta är väl ändå en date på tumis där man kommit så långt att man bjudit hem den andra, tänt ljus, brasan brinner så där gemytligt i den öppna spisen, man har ätit gott, man sitter och ser varandra djupt i ögonen och funderar på om det kanske ändå skulle kunna vankas någon form av oskyldigt sex. Eller åtminstone tungan-i-halsen-kyssar eller gammaldagshångel. För man håller på att dö av nyfikenhet över om han, den hormonstinna hanen nu alls har något att komma med, så att säga.

Och DÅ, då händer det som absolut INTE får hända i en så känslig situation som denna. Fast efter dagens kål-låda som var så syndigt god att man inte tog till av den bara en, utan TVÅ gånger borde ju alarmklockorna ha ringt och gjort en döv för länge sedan,

För JUST då mullrar osläppt, doftfylld luft ner ur magen, iväg ut i tarmen i berg-och-dalbane-fart. Man glömmer liksom allt utom att fixera tankarna långt bort eller närmare bestämt vid sej själv. Håll-dej-håll-dej-håll-dej-spänn-spänn-mantrat har aldrig haft så stor betydelse som just DÅ. Och man blir liksom så där äckligt svettig igen bara genom att spänna lår-och rumpmusklerna tills de börjar krampa.

Kanske jag sen ändå förblir singel i resten av mitt liv, då kan jag faktiskt fisa hur mycket jag vill utan att enervera en eventuell partner med den ständigt återkommande gasmasken. Jag kan låta bli att raka varken ben, armhålor eller könshår, låta tuttarna dingla hur glada som helst och skita i att joggingdräkten inte andas. Och jag kan sitta på toan med dörren öppen bäst fan jag vill.

Fast vi borde faktiskt iväg till simhallen för att simma med dottern i nåt skede.... kan man ha heldräkt där? 

Bibliotek

Jag drömmer om att jag i något skede i mitt liv skall ha ett riktigt eget bibliotek. Men inget vanligt bibliotek...nej, nej, det skulle bli alltför ödsligt och stelt....

Men ett rum fyllt av bokhyllor, som i sin tur är fyllda av en otalig mängd böcker, sprängfyllda av fantasi, science fiction, äventyr och hisnande sagor som för en in i världar man aldrig beskådat, världar som gömmer sej bakom en tunn rökridå och bara väntar på att få öppna sina dörrar. Ett magiskt rum, fyllt av allt där bara den egna fantasin sätter gränser.

Det rummet skall vara mysigt inrett med öppen spis, höga fönster och kanske har det ett gammalt trägolv som knarrar så där hemtrevligt då jag tassar genom rummet i ullstrumporna på en tjock ryamatta. I det rummet kryper jag upp i en stor mjuk soffa fylld med kuddar och filtar där jag bekvämt kan låta mej föras bort dit jag aldrig varit. Eller återvända till ställen jag trivts ofantligt bra.

Och så skall det finnas inredningsböcker, doftande kokböcker, stämningsfulla julböcker, DIY-böcker, snickeriböcker, trägårdsböcker som väntar på att öppnas till våren och kanske några deckaren och rysaren.

Kanske jag nu då jag blir ensam så att säga, gör om matsalen till ett bibliotek och säljer bort matsalsmöblemanget som jag ändå aldrig gillat. 

Flyttar vitrinskåpen som är fyllda till brädden av kärl till sovrummet, släpar bokhyllorna till matsalen i stället och fyller dem med mina älskade böcker, 

Snickrar ihop en divan, klär över en madrass och dynor i passligt naturfärgat material, lägger de mjuka fårskinnen på divanen, söker yllefiltarna och tänder eld i kakelugnen. 

Så värmer jag lite glögg och låter en liten vägglampa lysa upp min värld precis så mycket att jag kan ta en av mina bästa böcker och bara njuta av att ha den i min hand och inte att förglömma att tacka för att jag framför allt är välsignad med en väldans fantasiförmåga.

Leksakskatalogerna julparad

Under de senaste vekcorna har både en och annan leksaksjulkatalog från olika affärskedjor droppat ner i postlådan. Eller man kan kanske säga TRYCKTS ner i postlådan, för i dessa dagar verkar det som om postbäraren går på högvarv, ALLT-SKALL-IN-LÅDJ*VELN, om man så skall strutta ihop både reklam, tidningar och annat oviktigt, som typ räkningar. Men jag tömmer den snällt (så gott som) varje dag och slätar ut det som slätas kan. Fast iband känns det som om postlådan skulle pricka då en trycker den full och man i sin tur drar UT allting därifrån, i ALLT-SKALL-UT-UR-LÅDJ*VELN-anda. Stackars låda, inte undra på att den ser lidande ut varje gång jag närmar mej den.

Men i allafall.

De här leksakskatalogerna, de är överfulla med den finare och dyrare leksaken än den andra, jag blir helt snurrig av att bläddra i dem, Vissa har jag aldrig hört talas om, andra vet jag inte varför de ens blivit uppfunna, för att inte tala om hur man använder dem. 

Börjar jag bli gammal eller håller utbudet på att explodera i såna ofantliga mängder att det absolut inte finns några som helst möjligheter att ha koll på allt fast man skulle vara hur up to date som helst? Svårt att säga, kanske det är frågan om lite både och....men jag blir bara virrigare och virrigare ju mer jag bläddrar i dem. Veta där sen.

Eftersom sonen redan är 20 år så har det gått en lång tid här emellan då man inte behövt fundera på det här leksaksutbudet i så här stor utsträckning. Visst, julen och julklapparna är ju nog på tapeten alla år, men dottern har vart så liten att man som vuxen kunnat avgöra vad som vore roligt att ha. Och vad som är vettigt.

Men nu är hon så stor flicka att hon själv ringar runt vad hon önskar sej och ringarna ökar i takt med antalet leksakskataloger. Sen sitter vi tillsammans och går igenom dem, för jag MÅSTE få veta vad julgubben hämtar. KANSKE hämtar, påminner mamma mellan varven. Fast vissa leksaker ser faktiskt ut som om de skulle gå i bitar efter första leken, andra antagligen redan då man öppnar paketet, tänker mamma, Fast det säger hon inte högt, för nu är det aaaa och åååå som gäller. 

Med noggrann precision och en tusch som säkert syns har dottern som sagt ringat in allt som är viktigt och behövligt. Hon förklarar varför och mamma försöker hänga med. Prisen är gastronomiska tycker mamma om hon blev tillfrågad (fast det blir hon inte), där ryker julskinkan och där allt i fiskväg, tänker hon. Och skulle plånboken och den "goda" viljan ge efter så skulle vi bestämt få beställa en bulldozer hit för att röja rum bland allt som julgubben skulle släpa hit med långtradare. Fast det säger mamma inte högt, för hon har fullt upp med att säga alla aaaa:n och åååå:n som förväntas av henne.

Då vi läst katalogerna färdigt, säkert en eller två/kväll och dottern gjort eventuella korrigeringar, i praktiken lagt till något hon missat under tredje omgången så sätter vi ut den kvällens katalog på terassen så tomtarna kan ta den under natten. För hur skall julgubben annars veta vad dottern önskat sej om han inte får hennes kataloger vill säga? Julgubben får nog stroke med mindre och med färre kataloger än alla de som barnen returnerar till honom, tänker mamma. Fast det säger hon inte högt, för i samma väva försöker vi komma underfund med var katalogen skall placeras så att den a)inte flyger bort, b)trollen inte tar dem och c)tomtarna säkert hittar den. 

Vi (dottern) bestämmer oss för att det allra, allra bästaste stället, efter att ha flyttat katalogen hit och dit, upp och ner, nog är på den röda gungstolen som står där ute på terassen. Men under stolsdynan så bara en liten del av katalogen syns. Tomtarna har nämligen väldans bra syn vet dottern att berätta. Och hörsel tillägger mamma eftersom det OCKSÅ är BRA att veta att de kollar om det finns några snälla barn. Och vuxna säger dottern, medan hon puffar och vrider dynan i rätt läge. Ja, det hade kanske mamma inte så där AKTIVT tänkt på. Fast en så oväsentligt sak säger hon inte.

Men hör och häpnad, på morgonen HAR tomtarna hämtat katalogen, ja dom har aktivt och utan gnäll besökt vår terass i fem nätter nu, den sjätte är antagligen på kommande. Fast i den här takten skulle nog mamma behöva en ny ryggsäck för snart släpar den i backen av all julgubbspost. Fast det säger hon inte högt för 

det tomtarna tar, 

det till julgubben far.

Dålig dag

Igår hade jag en riktigt förbannat dålig dag. Man hade liksom lust att säga till nästan hela världen:

Det kändes som om hela världens bekymmer låg på mina axlar. Eller åtminstone som om alla mina EGNA bekymmer pratat ihop sej och gemensamt bestäms sej för att grabba tag i mej och retsamt sticka in sina små hårda pekfinger på alla mulliga ställen där de bara kom åt. Och mulligt lull, det finns det gott om på min kropp kan jag säga.

Och farsdag. Så var det ju farsdag också, som bara redan på grund av att den excisterar, direkt på morgonen påminde mej om att jag ingen pappa har att ringa och gratulera. Ingen moffa heller för den delen. Faffa, han kom bort då jag var så liten att jag aldrig haft något minne av honom, men speciellt moffa var väldigt viktig för mej hela mitt liv ända tills år 2005 då det var dags för honom att lämna det jordiska livet. 

Jag har läst någonstans att man så småningom glömmer hur en människa som gått bort tex. såg ut då det runnit tillräckligt med vatten under broarna. Men jag minns ännu min moffa som igår, hur han svarade i telefon då man ringde hem till dem på nummer 61156:

- Hallåååå-ja, hos Rehn.

Eller hur vi skämtade då vi träffades, på födelsedagar, under julhelgen eller annars bara. Och jag minns precis hur han såg ut.  Jag saknas nog honom ännu också alldeles infernaliskt mycket. Min älskade moffa.

Och pappa som jag, efter många herrans om och men, mer eller mindre miste kontakten med under många års tid. Han var länge "pappan som (pga. sina egna problem) nästan inte fanns", men han kom in i mitt liv på nytt då jag redan var vuxen. Min son fick tack vare det uppleva hur det är att ha en moffa och det är jag ännu idag väldigt tacksam över. Jag tror nog att min pappa innerst inne försökte sitt bästa med att gottgöra allt ont som hänt då jag var yngre och i något skede märkte jag, utan att desto mera tänka på saken, att jag hade förlåtit honom. Men då han plötsligt dog 2008 så kändes det ändå som om tiden tagit slut för tidigt, för oss och också för min dotter som föddes först 2010, hon borde också ha haft en riktigt egen moffa. Som jag hade.

Så jag borde nog ha fått en direktlinje till himlen igår. Bara för att få önska dem en bra farsdag, höra deras röster, skratta hjärtligt, men också gråta ut en skvätt och prata en stund för att igen hitta tron på att allt ordnar sej. Ja för den försvinner nu som då, tron, irrar bort och har ibland svårt att hitta hem igen.

För det är det väl det som jag kämpar med allra mest just nu, att hitta tron på att allt ordnar sej. Att den kommade skilsmässan är rätt beslut, att jag på något vänster får min ekonomi på rätt köl, att jag orkar vara en bra mamma och förebild för mina barn, att jag orkar sköta hus och hem och sen få det sålt, slutföra min utbildning och efter det (eller före) hitta ett arbete jag trivs med, som också trivs med mej, börja motionera på nytt, gå ner i vikt, hålla kontakten med min släkt och mina vänner, Och mycket mer.

Igår kändes det ohjälpligt som om jag skulle ha kunnat gått rakt ut i urskogen på den mest ödsliga plats, dragit lungorna fulla med luft och bara skrikit rakt ut till alla gudar, både främmande och kända, alla skyddsänglar som jag ibland känt snudda vid mej och mitt liv, nu ber jag er om hjälp med att hitta gnistan igen, tron, hoppet och glädjen, att hitta mej själv igen. Livet.

Låtit orden eka bland träden, bergen, över åkrarna, upp mot skyn, mot himlen, månen och stjärnorna. Gråtit ut min ilska och frustration över ensamheten och den överkörda kärleken som dött så in i helvetes tragiskt.

Men fast skriet bara växte inne i mitt eget sinne, utom räckhåll för någon annan jordisk varelse, så tror jag de jag kallat på faktiskt hörde min bedjan. 

För just nu känner jag mej alldeles lugn, trött men lugn. Eller så beror lugnet på att jag pratade med mamma idag :)

Hur som helst, det finns nog ingen annan väg än uppåt, för neråt är det stopp. Jag SKA hitta vägen för jag TROR, jag HOPPAS och ännu i något skede kommer jag att ÄLSKA igen.

Men vem det är som faktiskt lyssnar då man behöver det som mest. Säj det du. 

PiuPau

Jag har alltid varit hundmänniska, settermänniska skulle kanske definiera mej till och med  ännu bättre. Jag har aldrig gillat katter, men det har nog berott på att jag ända sen liten varit väldigt allergisk mot dem.

Jag minns speciellt då jag besökte en kompis för länge sedan då vi båda ännu bodde i Kimito (du känner säkert igen dej vännen :) ). I allafall, hon hade tre innekatter, som så klart bodde och rörde sej i hela hennes lägenhet. Jag tänkte inte så mycket på saken då jag kom dit, men jag hann inte sitta länge i hennes soffa innan ögonen började klia och innan allt var färdigt så började jag få väldigt svårt att andas. Ut på backen med mej bara, för annars kunde det ha slutat riktigt illa. Och jag rörde inte ens katterna.

Samma hos lillasyster, det gick en stund, fast kanske ändå bättre, för hennes katter var också ute, men inte att tala om att till exempel bli där övernatt.

Så föddes vår dotter och det visade sej att hon, liksom mamma tycker väldigt mycket om djur. Vi har alltid haft hund och redan som liten fick hon lära sej hur man behandlar dem. Man låter dem äta och sova i fred och man skall inte riva och inte retas. 

Hon var kanske knappt fyra år då hon började prata om att vi nog borde skaffa katt, vi borde HA en katt. För ALLA borde ha katt! Då förstod hon inte riktigt vad allergi betydde, men hon hade klart för sej att mamma inte kan ha katt, för det börjar klia jättemycket.

Men vad hjälpte det då vi borde HA katt? För ALLA borde ha katt. Jag SÄÄÄÄLV skulle nog sköta om den lillalilla pluttiga kissemissen. 

Så nu senaste vår då flickan till min kompis satte ut på Facebook att deras katt skulle få ungar, så gav mamma i ett mycket, mycket svagt ögonblick med sej. Ok, vi skulle skaffa katt. Dottern skulle få en egen katt. Okej, okej. 

Och så började väntandet, och hur vi väntade och väntade och frossade i bilderna vi fick av ägaren. Namn hittade dottern på, det var från det ena till det femte, tills mamma sade att vi kanske skulle vänta tills vi FÅR kissen, så vi ser vilket namn som skulle passa? Jaaa, sa dottern, nå kanske det....men vad tycker du mamma om han hette Hannibal? Punkt, punkt, punkt......

En dag kom dottern ihåg att mamma i nåt skede nu sen ändå kanske nämntatt hon var allergisk och då frågade hon vad vi gör om jag också är algeerisk (hon kunde inte säga allergisk :D ) mot den här katten?

- Ja vad gör vi då, svarade jag. Som ju inte kunde säga att då måste kissen kanske flytta

Dottern svarade efter att ha funderat en god stund på saken:

- Mamma, då måste du nog bo i ett annat rum, mamma, för då kan du inte bo i samma rum som oss. På övre våningen kanske?

Eeeh....okej, var nu kanske inte riktigt det jag tänkt mej.

Men  så åkte vi då, efter en lång, lång, väldigt lång väntan på över 12 veckor för att söka kissen.

Visst, vi hade settt bilder på förhand, men jag hade nog inom mej målat upp en bild på en pytteliten mjuk gosepojk som direkt skulle hitta sin plats i mammas famn och världen skulle vara fylld av en massa *purr-purrrr*.

Men herregud vilket energiknippe. han ville INTE vara i famnen och han ville definitivt INTE  vara still. Full fart var det i deras hus, som om en minitornado var på gång. PAFFLÅDAN jag tagit med så han kunde få ligga och sova i allsköns ro skulle absolut INTE hålla honom på plats under hemfärden. Såg redan framför mej hur han skulle sträcka runt i bilen så att både jag själv, dottern och inredningen skulle vara full av klösmärken. Herregud vilke fart alltså! VAD hade jag gett mej in på?

Men tack och lov fick vi låna deras kattbox (som för övrig finns här ännu), annars vet jag inte vad vi (läs: jag) skulle ha tagit oss till.

Och hem kom vi med ett litet pipande knyte som nog var väldans fundersam då boxlådans dörr öppnades en dryg halvtimme senare och han möttes av våran setter Viivi. Allt var nytt, ALLA var nya, ingenting var som det skulle. Så han försvann och var borta i hela sex timmar. 

(alla bilder hittills är tagna av Sanna, där han bodde under sina 12 första levnadsveckor - https://frubanan.wordpress.com/ )

Och som vi sökte och sökte. Och lockade och lockade. Men hur skulle han kunna lystra till ett namn, han som i de skedet inte ens hade ett namn. Och jag gick ute på backen och kissssskissss:ade för allt vad jag var värd, för tänk om han hade smitit ut? Och jag ringde djurskyddet, som lugnade ner mej och sade att IFALL han hade smitit ut så skulle han nog inte försvinna från backen för han var ändå så liten. Ja, DET lugnade mej nog inte så där värst mycket. Och plötsligt kom jag på att jag ju för helvete hade satt bykmaskinen på, tänk om han var där inne???? In med himla fart så sandalerna flög all världens väg, stanna programmet, ut med all det våta byket. Tacka Gud, han var inte där i allafall.

I nåt skede, då jag satt helt slut i soffan bland alla katastrofscenarion som rusade runt i mitt huvud, kom han sen ändå, ÄNTLIGEN försiktigt pipande, för då hade han blivit hungrig. Och jag som nästan begravt honom redan (hemska saker) kunde äntligen pusta ut.

Och så har det rullat på, han har växt till en ung, ståtlig kille, han är Viivis bästa vän, smyger och attakerar henne och är nog så självständig som någon kan bli. Det där med att ha en gosig famnkatt kan man glömma, han bestämmer SJÄLV om han vill vara nära eller inte. Fast sitter jag på vessan och har dörren stängd, då kan jag vara säker på att det blir ett himla liv ifall han inte får komma in, för då ska det gosas i famnen som bara den :D.

Och så namnet, vi funderade och funderade, det var Pippuri, Knappen, Misse, ja jag minns inte ens alla namnförslag. Utom Hannibal då. Men så kom vi på PiuPau som egentligen figurerar i Nina Pirhonens barnbok "Kumpulaakson PomPom ja iloinen vuosi". Fast våran PiuPau fick nog namnet för att han alltid ropar piiiiiiuuuu då man lockar på honom :D.

Beslutet att han blir en innekatt var klart från första början, jag hade och har inte en tanke på att stå och locka sena kvällar eller tidiga morgnar på honom. Vilket i och för sej inte är så jobbigt, men den oro jag skulle känna ifall han inte dök upp och vad som KUNDE häna....nej, det är inget alternativ. Har aldrig varit och kommer aldrig att bli.

Så nu då vi går ut med Viivi på länk så sitter han i fönstret och tittar ut och väntar på att vi kommer in tillbaka. Men det bästa är nog ändå att då Viivi efter det sätter sej i tamburen och väntar på att få godis ur sin burk så sitter PiuPau på tambursbordet och väntar på att han också ska få godis. Från sin burk.

Och det allra, allra bästa är att jag inte känt någonting av allergin över huvudtaget. Konstigt, men alldeles härligt konstigt :D . Så jag har fått bo på samma våning som alla dom andra :D. Lyckliga mej.

DIY del 1

Det där med att återanvända, det är något jag brinner för. Skulle jag ha möjlighet skulle jag kunna göra sådant på heltid, skapa nytt av gammalt, hitta nya användningsmöjligheter och områden. Ja ge nytt liv till saker som glömts bort, kanske i en garderob eller på en vind någonstans.

Jag har länge haft i tankarna att jag borde måla den gamla byrån jag köpte på loppis för flera år sedan. Den fungerar för tillfället som tv-bord i vardagsrummet från att tidigare stått i dotterns rum, där den var proppfull med kläder. Men eftersom lådorna i helträ var tunga hade hon svårt att få upp dem, därför fick den flytta in i vardagsrummet. Vilket betyder att jag medverkat till att nu öppnas och stängs Ikeabyråns lådor i hennes rum i samma raska takt som hon provar och byter kläder. Och det är minsann inte en gång/dag må jag säga.

I allafall. Tillbaka till den gamla byrån.

Någon hade redan tidigare börjat målningsprojektet, men antagligen tröttnat på alltihopa efter att ha målat (endast) en låda vit och donerat den till loppis. Där hittade jag den, ensam och övergiven, tung som synden, men perfekt i mina ögon. Minns inte ens hur jag fick den hemsläpad, men hem kom den, inburen blev den och här bor den ännu idag.

Jag planerade redan då att måla den med kalkfärg, men eftersom åtmistone Annie Sloans färger är rätt dyra så blev det inte av (och jag har ju haft en hel del annat som snurrat i huvudet så......) Men nu råkade jag av en slump hitta en annan tillverkares kalkfärg i en av de lokala affärskedjorna och då bestämde jag mej för att nu, nu SKA jag måla den.

Sagt och gjort, jag köpte färg, sandpapper samt vax och beställde väldigt förmånliga penslar på nätet. Då de dök upp ungefär en vecka senare så kavlade jag på momanget upp ärmarna och satte igång en regning fredagseftermiddag. Ja, man bör ju smida medan järnet är varmt.

Färgen torkade snabbt och hela tre varv hann jag med den kvällen, men jag tyckte ändå att den bruna färgen sken igenom alltför mycket så på lördagen målade jag den två gånger till, sen vaxade jag den och fixade till den lite så den ser så där passligt gammal och sliten ut. Tadaaa, vad tycker ni? Fin inte sant?

 

Men

...........då passade inte högtalarna längre, de såg alltför moderna ut och de var bruna, inte min favoritfärg precis. Då bestämde jag mej för att måla dem också eftersom jag nu en gång för alla inhandlat flera färger än bara den vita. Så på med tidningspapper på vardagsrumsbordet, upp med högtalarna och så satte jag igång igen.

Gråa skulle dom bli och det blev dom också, FINT gråa. Men högtalarsyddena, de kunde absolut inte längre vara svarta, de var också för moderna, så jag grävde fram en gammal ylletröja, klippte och sprättade och sen klädde jag skyddena med tröjärmarna, måttade, vek och stansade. Och jag blev SÅ nöjd, de passade precis brevid den nymålade byrån.

Men

..........inte kunde jag kasta bort resten av tröjan heller, så jag klädde om en gammal lampskärm som legat inne i förrådet i flera år, eftersom den inte riktigt passat in. Och vips hade jag en jäkligt fin vinterlampa som nu står på pianot och lyser upp vardagsrummet med sitt milda sken.

Så här går det allt som oftast för mej då jag börjar med någonting, Jag börjar med en "liten snöboll" som sen snurrar snabbare och snabbare tills jag har en hel jäkla snögubbe stående i hallen. Men det är så jag funkar, idéerna bara rullar in och då får man endera grabba tag i saker och ting eller kasta ut dem (idéerna) i kylan igen. En fördel är ju förstås att man inte på förhand vet hur mycket man så småningom har på gång. Men bra blev det!

Terapi till 100%.