Jag har alltid läst mycket. Redan som yngre tyckte jag om att läsa och idag skulle jag kunna ligga och läsa en hel dag ifall jag har en riktigt bra bok.
Min stora passion är fantasyböcker. Jag har av någon anledning alltid haft vild fantasi, jag är kreativ, ritar och skriver gärna och jag antar att detta medfört att jag slukar allt som har med andra världar och väsen att göra.
I mina barndoms- och ungdomsår fanns det hemma en stor frysbox i mitt rum. Jag hade blivit tilldelad den eftersom mitt rum var störst. Inga traumor med det, men ibland på natten så vaknade jag av frysboxlampans gröna ljus och underliga ljud den gav i från sig. Då fick jag för mig att nån stod utanför fönstret och spanade eller att locket på boxen snart skull öppnas och jag skulle se något riktigt läskigt som försökte ta sig ut därifrån. Ja, det gick inte att få stopp på allt som rullade in i min, i det skedet klarvakna hjärna. Så jag fick smyga till syrrans rum och väckte henne, sedan släpade vi endera min madrass till hennes rum eller hennes madrass till mitt rum och då fick jag tag på sömnen igen. Så om vi annars stred som fan, men nattetid var hon nog den allra bästaste syrran :D
Men vem jag ärvt min vilda fantasi av.....det vet jag faktiskt inte. Måste kanske fråga mamma.......
I allafall.
En av de bästa triologier jag läst är Cornelia Funcks böcker: Bläckhjärta, Bläckmagi och Bläckdöd.
De handlar om om Mo och hans dotter Meggie som har förmågan att läsa fram personer ur böcker de läser högt, men också läsa in personer i själva berättelsen. Den här förmågan för dem in den värld som döljer sig bland bokbladen där magin har en mycket större roll än den har i vår värld. Böckerna balanserar mellan det onda och det goda, den handlar om vänskap och svek, om kärlek och hat, om magiska väsen, om dörrar som öppnas och dörrar som stängs, om val här i livet. Jag har läst triologin två gånger och funderar nu starkt på att ge mig in i den världen ännu en tredje gång.
J R R Tolkiens Sagan om Ringen och Frodo triologierna är också nämnvärda, dock i min smak rätt så tunglästa böcker. Men filmerna är fantastiska, de är så otroligt skickligt gjorda att jag kunde se dem om och om igen. Jag ser, om jag har möjlighet de flesta fantasymovies och serierna som är välgjorda och har bra intriger. Finns inget bättre än krypa upp i soffan och kasta sig ut i världar där allt är möjligt och där människan och jorden är bara en del av ett oändligt universum.
Jag förstår väldigt bra att dagens ungdomar och barn (även en del vuxna) i allt större utsträckning försvinner in i de virtuella världar som tex. olika fantasyspel för med sig. Där kan du vara någon annan - vara den du vill, där upplever du helt nya världar, du har vänner världen över och med bra grafik, intressanta och spännande intriger så försvinner vår hektiska värld och real life med både sorger och bekymmer rätt så snabbt. Jag säger inte att det alltid är en bra sak, men jag förstår dem eftersom jag själv kan fördjupa mig i en välskriven bok så till den milda grad att jag inte skulle vilja lägga den ifrån mig.
Lite sorgsen känner jag mig dock, för absolut ingen av mina vänner eller bekanta läser fantasy. Ibland får jag den uppfattningen att de tycker jag är lite konstig som gillar den här genren, men också irriterad över att jag borde förklara mig eller ändra på ett intresse som de inte förstår sig på eller för att genren EVVK. Själv tycker jag det är en styrka att vi är så olika som vi är och där en deckare eller en självbiografi kan få någon annan att dra efter andan av spänning så får de kanske mej att gäspa stort och börja tänka på annat. Men det är helt fine för det, för tänk om vi alla var lika? Det vore ju förbaskat monotont.
I mitt fall går det här också till en del hand i hand med tron på det övernaturliga. Jag tror att det finns någonting mer än bara vi, futtiga 7,7 miljarder människor på jorden, att vi inte på långt när är de enda i universum och och att vi har en själ som på sätt eller annat går vidare då vår tid är kommen. Jag tror att det finns flera dimensioner, det finns dom som gått bort som ännu vandrar på jorden och att det finns tidsresenärer, de som lärt sig resa genom tid och rum. Schamanerna är något som också fascinerar, den viktiga symbiosen mellan människan och naturen, om möten med andar och förfäder, möjligheterna att läkas och insikt om vägarna som finns utstakad för oss var och en att följa.
Skulle jag ha möjlighet att välja så skulle jag vidga mina sinnen mycket mera, läsa och fördjupa mig i det jag inte känner till eller som jag bara skrapat på ytan. Men då jag läser det jag skrivit så får jag känslan av att jag kanske borde radera allting så ingen skrattar mig rakt upp i facet eller får för sig att jag är mer än lovligt galen. Fast vad bryr jag mig om det egentligen? Du är du och jag är jag.
Det är så det ska vara.
Sen KUNDE man ju fråga sig hur jag bott i Sisu i Kimito (jätteläskigt), nära en stor öde fabrik i Kokkola (mörkaste platsen med värstaste labyrinten) och nu i kyrkan i Dalsbruk? Jag med min vilda fantasi 😄. Men det är ett kapitel för sig. Ha det bra.
