Galghumor

Jag undrar hur livet tett sig ifall man inte blivit tilldelad en stor portion med galghumor och situationskomik?

Hur många gånger har man inte skrattat i den mest corniga eller mörkaste stund eller då det vart som allra tyngs på jobbet? Ja skrattat med andra både på egen och på deras bekostnad. Vi KAN det där vi, jag och min närmsta släkt, arbetskompisar och bästa vänner.

Min mor har under en tid haft ont i sitt knä och det var det ämnet vi tangerade då vi pratades vid här om dagen då vi ville komma till skott med den överraskningsutflykt vi skulle bjuda henne och E på då hon fyllt 70år i våras. Det skulle inte bli något av den utflykten nu och jag tyckte hon borde boka tid till läkare för att kolla upp knäet, men det tyckte inte hon. Hon skulle följa med lite ännu, min älskade hälsovårdarmamma. Ja, det kan ju hända dom kapar halva benet svarade jag och föreslog rullstol till utfärden och så skrattade vi hjärtligt åt hela eländet.

Min systers yngsta son är precis i den åldern vid 15 år då hela helvetet bryter ut om mamma uppenbarar sig på samma plats där han är ute med sina kompisar. Igår kväll var vi på väg och simma och då vi kom till Sandudden såg vi att han var där med sina kompisar och medan vi långhalsat sniglade förbi simstranden i bilen så funderade vi över hur det skulle bli om vi trampat ut på bryggan i bara våra bikinin och börjat sjunga JA MÅ HAN LEVA? Ja, för han hade ju ändå födelsedag. Och sen skulle vi ha hoppat bomb från bryggan så det sprättat åt alla håll och solat på bryggan bland alla pubertets- och föräldradissande ungdomar i våra bikinin. I synnerhet jag med alla mina 1000kg. Fast vi kom fram till att då skulle allt vara kört för vår del, så vi fortsatte till Lillviken och simmade där i våra bikinin.

Vi var till Lidl i Kokkola med döttrarna och äldsta dotterns (hon är inte biologiskt vår, men vart placerad hos oss och är som en egen dotter för mig och är också Idas storasyster) lillebror. Jag skulle dit och köpa nya trosor för de tre par som jag nu använder är införskaffade i tidernas begynnelse och de har "börjat" tappa både formen och färgen. Då vi kom till trosbordet fanns det trosor i alla storlekar och jag lyfte upp en trepack på 5XL-trosor, dit både jag och min dotter skulle ha rymts. Vi tyckte alla de var i största laget. Men så fiskade min dotter upp en knippe med XL och L-trosor som de också skrattade hjärtligt åt, jag med för den delen, för att höra till gänget. Men sanningen var ju den att jag inte kunde gå ner så mycket i tros-storlek om jag skulle ha passliga trosor, så jag plockade med en knippe M-trosor och tänkte att de här kommer jag fan inte i. Men fina var dom. Nu finns dom här i väntan på lättare tider.

Att sånt. Ni som inte känner till bilderna jag lagt upp så bekanta er med Villfarelser på Instagram eller gilla sidan på Facebook, världens bästa sanningar hittar ni där :D 

Sist, men inte minst. Vi var till Tammisilta för att äta i Hesburger med dottern och min mamma efter en lång dag på TYKS, I kön pratade vi enbart vad vi skulle beställa för vi var riktigt hungriga alla tre. Då svängde sig personen framför oss om sig, såg på mig, hälsade och sade att hon tyckte hon kände igen rösten. Det var apotekstanten från vårt lokala apotek. Ja, lite yngre än mig faktiskt, men hon får kallas apotekstanten nu i allafall, evigt unga är vi ju ändå alla.

Jag svarade ja hej, det var ju "roligt" att du känner igen rösten, nu känner jag verkligen att jag är en av apotekets stamkunder. Mamma och jag skrattade vårt inside-skratt, men apotekstanten tyckte nog jag hade lite konstig humor för hon log bara lite. Tänk, jag som försöker viska fram vad jag skall ha för mediciner i den ekande apoteksgrottan med miljoner öron, jag har i verkligheten pratat med så hög röst att man säkerligen kommer ihåg den. Tur att man slutat med preventivmedel och övergått till mera andliga mediciner.

I fortsättningen skall jag bara lämna fram en lapp och via teckenspråk kräva att vi inte pratar över huvudtaget.