Jag har sökt och sökt utan att hittta min gamla blogg jag skrev mellan år 2008-2012.
Man skam den som ger sig, hittade den via diverse sökord i min e-post, men nu har jag ingen som helst aning hur jag ska logga in så jag kunde föra över allt material hit till min nya blogg.
Sätter mig i stället ner och läser en snutt här och där och kan inget annat än konstatera att jag var nog en SuperWoman då, under alla de åren vi kämpade för hans barn rättigheter och möjlighet till ett normalt liv. Herregud vilken show, efteråt har jag många gånger, med facit på hand funderat om jag skulle göra om de val jag då gjorde, om jag skulle satsa så in i helvete på någon annas barn, ja om jag vore i den sitsen på nytt.
Men jag måste nog också tillstå att jag var otroligt lycklig då och förälskad i mannen i mitt liv. Jag kunde ha gått genom berg för honom och för oss, vi två och vår kompicerade familj och bildligt talat gjorde jag nog det också. Men då jag läser texterna idag får jag känslan av att jag aldrig mera skulle ta det anvaret och de berg- och dalbanorna på nytt om de skulle komma emot, som nya händelser alltså. Antagligen skulle varken huvudet eller kroppen palla 😏😅.
Men mycket glädje och skratt innehåller den också, saker som ännu också får mig att skratta, men också händelser som får mig att gråta än idag, förluster, förtvivlan. Stora saker som hänt i mitt liv. Men utan en snutta galenskap och vilda idéer skulle den inte ha varit det den var.
Jag funderade om jag skulle länka den hit, men nu väljer jag att inte göra det, kanske för att inte bli för mycket påmind av det förflutna och i stället ha en chans att blicka framåt via oskrivna blad.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti