Jag beställde i början av hösten en bok skriven av Ben Furman som handlar om livglädje, om förlorad livsglädje för att vara mera exakt. En bok som kan hjälpa en att så småningom hitta sin livsglädje igen, för att vara riktigt exakt. Boken är till för dem som vill bli frisk från en depression, utbrändhet eller från en svår händelse i livet. Jag vill också tillägga att den är skriven för dem som vill öka sin livsglädje eller förbättra sitt psykiska välmående.
Eftersom jag känner till Furmans passion och expertis beträffande lösningsfokuserad terapi, att han förklarar saker och ting så en vanlig dude kan förstå (läs: jag) samt att detta är en bok fylld av uppgifter, tänkte jag att den eventuellt innehåller användbart material som jag kunde tillämpa i mitt arbete. Inte för att jag har tänkt hålla terapisessioner, utan för att via olika individuella upgifter samt grupparbeten få människor att fokusera på det positiva i livet.
Då boken kom på posten bläddrade jag snabbt i den eftersom jag hade brått med matlagning och dotterns läxläsning, den verkade bra och jag tänkte definitivt sätta mig in i den, men inte just då. Några kvällar senare då vi hade alla kvällsritualer, godnattsagan läst och just den kvällens funderingar kring skolan, pojkar, vänner och livet avklarade, så kom jag ihåg boken. Tillika jag drog ut den ur bohyllan föll ögonen på en stor, inbunden bok i rött, en bok min mamma köpt till mig för många år sedan. En bok med titeln "Min Bok" som dammat till sig ordentligt och som innehöll en massa tomma vita sidor, redo att fyllas av text. Text skriven av mig. Om mig. Av någon anledning tog jag också den med mig då jag kröp upp i soffan under en varm filt för att bekanta mig med Furmans bok.
Citerat från bokens första sida, fritt översatt av mig från finska till svenska:
"Läkarna kallar det för depression (depressio). I det finska språket talar man om "masennus". På arbetsplatserna använder man namnet utbrändhet eller burnout. Folket säger att man är oycklig. Unga säger att man är irriterad/det harmar eller att ingenting nappar. I den här boken används uttrycket försvunnen/förlorad livsglädje.
Människan kan förlora sin livsglädje av många olika orsaker. Han/hon kan förlora den tex. för att han/hon:
- blir arbetslös
- är tvungen att skiljas
- blir sjuk eller handikappad
- blir utsatt för ett brott
- förlorar en människa som står en nära
- känner sig annorluna eller utanför
- förlorar en god vän
- är tvungen att ge upp sina drömmar
- blir oense med en person som står en nära
- måste kontinuerligt känna oro och/eller ta hand om en närastående person
- blir överbelastad av det ansvar och förpliktelser som samlats på ens axlar
- varit med om någonting väldigt uppskakande
Ibland är orsakerna många och ibland försvinner livsglädjen fast det inte finns någon entydig förklaring och allting borde vara okej."
Då jag kommit så här långt och läst lite till väcktes tanken om att jag själv kanske borde göra uppgifterna först innan jag skulle använda dem i mitt arbete? Jag har gått en hel massa tillmötes, väjat, duckat, krupit, sprungit, suttit, legat, snurrat och hoppat och kunde bocka av en hel del av bara de exemplen som fanns nämnda ovan. Jag visste redan då att uppgifterna var krävande och ifall jag inte skulle kunna, ur eget perspektiv sett, reflektera över de saker jag senare kanske önskar ta upp bland andra människor, så skulle jag ingalunda kunna använda någon av dem i mitt arbete. Det kunde ju också komma att sluta så att jag inte använder någonting av detta, någonsin, i synnerhet om detta verkar bli för djupgående.
Nu förstod jag också varför jag av någon orsak tagit fram boken min mamma gett mig. Det var i den jag för hand skulle plita ner svaren, tankarna, drömmarna, ja allt som jag blev ombedd att skriva om.
Jag tog som mål att göra åtminstone en uppgift/vecka och för några veckor sedan startade min färd.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti