Flyttade med sonen, djuren och hela min egendom 550km norrut, för att börja ett liv i en stor, komplicerad nyfamilj. Jag levde till 110% som mor, bonusmamma, sambo och sedan mera hustru, studerande, anställd och vän, långt borta hemifrån.
Det var skönt att lämna ön med dess vardagslunk, små kretsar och människor som rörde och förde i allas liv och leverne, skvallrade och var avundsjuka än på den ena, än på den andra, Dalsbruk-Kimitokonflikten, gnället, marret, nej tack och hej, leverpastej. Vilken frihet att komma till en större ort, med alla dess möjligheter, leva med mannen i mitt liv, se livet le och kärleken bära över alla hinder som kom i ens väg.
Inte för att jag någonsin brytt mig om vad folk pratar, jag har alltid gått min egen väg och kan både nu som då konstatera att den som inte vågar säga sin åsikt direkt till mig utan förtalar bakom min rygg, han/hon kan likväl hålla käften.
Men tiderna förändras, så också jag. I somras flyttade jag tillbaka till ön åter igen för kärlekens skull. Kärleken till mina närmaste släktingar, till mina rötter, till mina goda vänner som alltid funnits där genom alla svängar och törnar och även kärleken till naturen, till havet och skogarna. Till det lilla trygga samhället där alla känner alla, där ditt barn kan få en trygg upväxt, där du själv får lugn och ro. Där du kan be om hjälp utan att känna att du besvärar någon och där alla "morjenstar" på varandra.
Idag är det kanske inte så många som vet vem jag är, inte för att jag på något som helst sätt skulle ha blivit Ä-L-D-R-E, utan främst pga.mitt efternamn. Men vilken glädje jag känner att kunna säga att jag är Barbros dotter och hux flux vet så gott som alla vem jag är. Jag har känslan av att hon gjort bra ifrån sig eftersom ingen tittar på mig som någonting katten släpat in, utan tvärtom, ser uppskattade ut. Fast DET visste jag ju redan!
Känslan kan te sig svår ifall man hela tiden bott här, man har kanske blivit blind för allt det positiva vi har runt omkring oss, men jag kan inte med ord beskriva lyckokänslan då min dotter fått vänner i ortens lågstadieskola, vänner från egen klass, vänner från högre klasser, skolkompisar som vet vad hon heter, hälsar på henne i butiken, vänner som vill träffas på fritiden och leka. En skola med ett fantastiskt Eftis, där hon blivit så väl omhändatagen, scouterna där ledaren söker barnen från skolan och där man vet att alla får vara med. Personal som reagerar ifall man är fundersam över någonting och verkligen gläds då de ser hur bra det går för dottern. Då en av dagistantorna sade att hon är precis en mini-Kiika, då blev jag så stolt att jag nästan sprack :,-D
En väldigt välkommen lyckokänslan sprids också inom mig då min syster bor på avståndet: en-backe-ner-en-backe-upp-en-backe-ner och min mamma samma + några raksträckor och backar till. Min bästaste vänner bor mellan 5-60 km bort, allt är fantastiskt nära, inga problem att åka till Kimito, Kasnäs eller Salo. Förstår inte alls tankegången om hur lång väg det är än hit, än dit, själv körde jag 100km/dag då jag bodde i Kokkola och arbetade i Jeppis. Om inte annat så njuter jag av sätta mig vid ratten och se bekanta och mindre bekanta byggnader, vägskäl, havet, åkrarna och skogen rulla förbi.
Jag känner också stolthet över att kunna säga att jag är hemma från den Åboländska skärgården, från Kimitoön och då jag bodde där "långt uppe i norr" så klämtade en klocka för väldigt många då jag nämnde den saken. De hade besökt ön med dess fantastiska skärgård, de hade bekanta/släktningar som bott/bodde här eller hade en sommastuga de besökt under några fantastiska somrar. De hade besökt festivaler, tagit i land i våra hamnar, ja många minnen dök upp hos dessa människor. Men en sak de flesta nämnde var att de blivit väldigt vänligt bemötta av ortsborna här på ön och många hade fått nya vänner de nämnde med värme. Jag sträckte obemärkt på mig lite extra, för att vara en Kimitoö-flicka med föräldrar och hela generationer före dem som härstammar från "skärin", det kan inte alla skryta med :).
Detta är bara en del jag fåttt uppleva under tiden där uppe och en ännu mindre del som turbulerat inom mig under den här hösten, men idag ser jag vår ö och kommun med dess invånare, barn, ungdomar, åldringar och sommarboende, händelser, företag, skolor, föreningar, sociala struktur, hälsovård, kultur och mycket annat som en plats där man kan förverkliga nästan vad som helst bara viljan att utveckla, kunskapen och förståelsen att dra åt ett håll finns. Vi är alla värdefulla!
Cirkeln slut gott folk, cirkeln sluts, men innehåller så oändligt mycket mera än innan.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti