Inredningstidning

Jag har i början av december förverkligat någonting jag velat göra väldigt länge, men som inte blivit av, närmast pga. min livssituation och för att tiden inte räckt till. Drömmen om att öppna mina dörrar för en inredningstidning, för allmänheten.

Detta är nog en unik upplevelse, en once in a lifetime händelse, för jag skulle inte orka planera, bona och fixa många gånger så som jag och vi nu gjorde. Jag fick faktiskt tillkalla förstärkning för få allt på rätt köl, både min syster och två av mina goda vänner ställde upp, plockade, dammsugade, hjälpte Ida att få hennes rum i skick, tog ut Viivi på länk, diskade mm, ja jag skulle inte ha klarat mig utan dem.

Vi valde kärl, jag bakade skärgårdslimpa, vi funderade på hur det skulle löna sig att duka och inreda och Idas gudmor hade fixat bottnet till en marängkaka och hämtat blommor. Jag hade ingen som helst aning om vad jag skulle ha på mig, men då jag ännu efter midnatt moppade golvet och fortfarande hade en lista på 20 ogjorda saker så kändes klädvalet ganska lång borta.

D-dagen grydde och jag kavlade upp ärmarna redan i gryningen, jag tackade gudarna att reportern meddelat att de skulle komma först vid 11, i stället för 10 som vi först kommit överens om, för jag var på väg i duschen först efter 10 och about 15min. innan fotografen och reportern anlände var laxsoppan färdig. Idas håret började vi locka 10:45 och kakan fyllde jag först då alla redan var på plats och intervjun och fotograferingen var i full gång.

Jag levde kanske i den tron att reportern och fotografen kommer hem till en, pratar lite, går ett varv eller två, fotograferar och så är allt klappat och klart, bad mistake, det här räckte nästan fyra timmar. F-Y-R-A TIMMAR! Reportern sade det nog innan de kom, men det kändes ganska utopitstiskt, vad fanns det att fota här hos oss i FYRA timmar? Eller prata om i FYRA timmar :D ?

Men visst fanns det, allt gick bra, Ida orkade både från början till slut, djuren hängde med hela vägen, var av ena katten följde efter fotografen vart än han gick och Viivi försökte sitt bästa att posera fast tålamodet började tryta. Katterna igen hade inte för avsikt att sitta stilla, men visst kom dom med på bild dom också.

Fotografen tog kanske 400 bilder, jag blev intervjuad om alla grejs och mojs jag har här hemma, vad de betydde för mig, varifrån jag skaffat dem mm. Jag bjöd dem på mat och kaffe, de var verkligen ett bra team och lätta att prata med.

I januari kommer tidningen Meidän Talo ut, väntar med spänning på hur bilderna ter sig i både tidningen och på nätet. Jag har fått utkastet till bilderna och kan bara konstatera att de är verkligen professionella. 

Så vi återkommer till saken då.