Min sons kloka ord.

Tanken på att flytta hem hade nog mognat inom mig mer eller mindre under hela vintern och våren 2017 fast jag inte visste om det då ännu. Före det velade jag fram och tillbaka med än det ena, än det andra, men våren 2017 då lediganslogs den tjänst jag har idag.

Jag trillade över annonsen på mol.fi om jag inte minns fel då jag nu som då kollade utbudet på ön. Den tilltalade mig direkt och lite i smyg ringde jag kontaktpersonen för att fråga mera. På basen av det bestämde jag mig att "kokeilla kepillä jäätä" och satte lite ännu mera i smyg in en ansökan.

Ja, för jag trodde väl ändå inte att jag skulle få den. Och inte skulle jag kanske nu ändå heller flytta. Men inom mig kände jag ett förväntansfullt pirr. Min ansökan var välformulerad och jag hade stor arbetserfarenhet inom områden, min ubildning kanske inte var riktigt det som söktes, å andra sidan var inte en social utbildning ett krav utan annan lämplig utbildning kunde även tas i beaktande.

Så jag väntade. 

Och väntade.

Och väntade.

Tills det en vacker dag droppade in ett mail där jag blev kallad till intervju. Jag vill minnas att man kallat in 5/9 personer till intervju och jag var en av dem. Jag, som bodde i Karleby, hade min familj där, mitt trivsamma arbete, mitt hus och lån 😏, den enda sökande som inte bodde på ön. Jag blev kallad till intervju.

Utan att berätta något egentligen för någon så bestämde jag mig för att delta i intervjun, fast jag nog  då ännu också tänkte att någon annan får tjänsten. Men intervjun gick bra och det var en fundersam kvinna som körde tillbaka upp till Karleby. Åter igen kände jag det där förväntasnfulla pirret i kroppen och jag började på allvar fundera hur jag skulle göra IFALL OM ATT jag skulle få arbetet.

Nu var det dags att involvera mina bästa vänner, bolla med dem, fundera på vart jag var på väg, på RIKTIGT alltså.

Och åter igen väntade jag.

Och väntade jag.

Och alla väntade, alla vi som visste hur mycket som stod på spel.

Och vi väntade inte förgäves, i slutet av maj kom beskedet, jag var välkommen som ny handledare vid Ungdomsverkstaden ifall jag ville ta emot tjänsten. Beslutet baserade sig på den uppfattning man bildat sig av mig vid intervjutillfället, min breda arbetserfarenhet och kunskap inom området samt på basen av de uppgifter verkställande direktören där jag tidigare arbetat hade gett.

Jag var HELT omtumlad, fast jag fick lov att fundera på saken över veckoslutet. Tack, tack, det fanns all orsak att stanna upp och fundera. Allra, allra mest funderade jag över hur jag skulle kunna lämna min son kvar däruppe. Jag tog honom med här nerifrån som 9-åring till en helt okänd omgivning och nu skulle jag eventuellt ta mitt pick och pack och flytta ner igen. Utan honom. Jag visste nämligen att han rotat sig så bra därupppe, han skulle inte flytta ner. Inte nu i allafall. Så mina känslor av glädje brottades med ännu större känslor av skuld, ångest och förtvivlan.

Och rätt hade jag. Då jag berättade om chansen jag fått, då sade han det jag visste han skulle säga: Mamma, jag flyttar inte ner, men flytta du, om du vill. Då kändes det ännu värre, vilken hemsk mamma jag är som ens tänkt tanken, vilken mamma skulle överge sitt barn och flytta 550km bort? Ingen med ens en liten gnutta vett i huvudet.

Men så ställde han mig frågan: hur länge tror du mamma att jag tänkt bo hemma, jag är snart 22 år och har nog tänkt skaffa mig bostad så småningom? Jo, där hade han en point, min älskade, kloka son, fast själv hade jag inte tänkt den tanken. Ännu.

Men ju mera jag funderade så kom jag fram till att sant var ju det. Han hade studerat färdigt och fått arbete, förtjänade sjäv sin inkomst och betalade själv sina utgifter. Han hyrde en stor varm hall mitt i stan med en kompis där han fick meka på sina älskade bilar, jag såg inte mycket av honom och visst skulle följande steg vara att flytta hemifrån. Men ännu idag, rätt så ofta känner jag ett du-är-en-dålig-mamma-stick i mitt hjärta, han är så oändligt viktig, min fina, duktiga son.

Till sist och slut så var nog hans svar och kloka ord som fick mig att ta mitt slutgiltiga beslut och tacka ja till tjänsten. Min älskade son.

www.hannoli.fi