Ett gammalt hus har funnits länge. Längre än du och de dina. Sett höstar, sett vårar. Lyssnat till skratt, till sorg och förtvivlan. Skyddat dem som bott där mot regn och hårda vindar, värmt dem under köldkalla vintrar, svalkat dem under heta somrar.
Ett sånt hus förtjänar enligt mig både respekt, kärlek och tillsyn. Och framför allt borde man stanna upp och lyssna vad hon har att säga. Ni vet den där känslan då man för första gången stiger in i ett hus, då man tar till sig de första intrycken, ljuden, dofterna och harmonin. De finns där, lever mer eller mindre i bakgrunden och får en att slappna av, att vilja stanna längre eller så blir man obekväm och får en att vilja svänga om redan innanför dörren.
Då jag för första gången steg in i Furustugan (jo, vi skall flytta till den lilla vaktmästarstugan vid Furulund) hann jag inte tänka så mycket annat än att detta kunde vara något för oss. Men eftersom jag fick nyckeln direkt för att i lugn och ro kunna mäta och fundera så åkte jag tillbaka dit senare samma dag och satte jag mig på golvet i vardagsrummet för att bara lyssna.
Regnet smattrade mot fönstren, vinden blåste kring knutarna, det knäppte i väggarna, men omkring mig kände jag. Tystnad.
En avslappnande tystnad där själen vilar, där man egentligen inte tänker på något utan känner frid och ro. Där man får känslan av att här kunde man krypa upp i soffan under en varm filt, med en bra bok och en kopp hett te, blicka ut över sjön och glömma all världens sorger och bekymmer.
Fast golvmattan borde bytas.
Och hur skulle jag kunna övertyga min närmaste släkt och vänner att jag behöver hjälp med att flytta mina grejer 😅?
Men huset sade jag behöver dej och jag tror du behöver mej.
På den vägen är vi.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti