Tähdenlennot, man ser dem nu som då, om man råkar titta upp då de flyger en sista gång över en nattsvart himmel. Och enligt sägnerna eller var det kanske mommos påfund, har man under den lilla stunden en möjlighet att ÖNSKA sej någonting, som man sedan ska hålla hemligt, för berättar du det du önskat, då går önskan inte i uppfyllelse.
Ja,jag har följt detta till punkt och pricka och tro mej, jag har under de senaste fyra, fem åren ALLTID önskat att jag och min familj skulle få vara lycklig. Inget mer, inget mindre. Jag har väldans länge önskat att vi kunde få vara så där vardagslyckliga, med allt vad det innebär och kanske med lite festkänsla emellan åt. För det är ju det livet till det mesta består av, vardagar. Och min mun har varit förseglad. För det mesta.
Alltför mycket tid sätter man på att VÄNTA på det som komma skall, väntar på veckoslutet, väntar på semestern, väntar på pensionen (nå det är nu inte aktuellt för min del för jag är ännu SÅ UNG!), väntar på att lånet skall bli betalt, väntar, väntar, en evig väntan. Och sen och sen, SEN skall vi göra det och det....
Denna torsdag, en dag bland många andra, den skulle så gärna ha fått börjat med att någon sade godmorgon, har du sovit gott? Någon skulle sedan, efter att sträckt på sej, stigit upp, pysslat i köket, kanske inte pratat så mycket, men en kram, kör försiktigt och vi ses ikväll och sedan åkt iväg på jobbet. Jag skulle så småningom vakna på riktigt, tassa på i yllestrumpor och tovade tofflor, njuta av tystnaden och nu som då titta till en liten sovande flicka vars ljusa hårslingor söker sej fram under ett varmt täcke. Jag vore helt säker på att hon ännu virvlar fram med John Blund högt där uppe på varma sommarvindar. Ta en kopp hett te, smeka den kelsjuka kissen och krafsa hunden bakom öronen, småprata om allting, men egentligen om ingenting. Fast det gillar dom, när dom tittar på mej med sina kloka ögon, att veta att just nu är allt okej.
Jag skulle klä mig varmt och tillika som hunden gör alla världens språng och krumbukter ute på gården, kissar och snusar, skulle jag söka in ved och tända en brasa i den öppna spisen. Den brasan skulle redan värma gemytligt då en sömndrucken lintott kröp upp i min famn för att morgna sej. Och jag skulle fråga henne samma som någon frågade mej några timmar tidigare, godmorgon, har du sovit gott? Krama henne, dra in hennes härliga doft. Min älskade dotter.
Sen skulle vi krypa in under en varm filt och titta på barnprogrammen tillsammans, för idag blir de ingen förskola då hon dras med en eländig förkylning.
Dagen skulle gå sin vanliga lunk, en del skolarbeten mellan varven, lite pyssel och spel eller bara-vara-tillsammans-tid. Sonen som kommer nerfarande från övre våningen, full fart, ropar hej och iväg till bilhallen för att skruva på en av sina otaliga bilprojekt. Duktig är han, mammas bästaste pojke.
Ja och så matlagning, ugnsfilén tinar som bäst på diskbänken, sen in i bakugnen i flera timmar, med en doft som så småningom söker sej till husets alla skrymslen och vrår. Jag tror vi dreglar allihopa, jag och djuren. Hemgjord potatismos, sallad och härligaste lingon-gelén,
Det mörknar ute, snart kommer någon hem och vi bänkar oss runt matbordet i kökslampans sken. Hur har dagen gått? Hur har du haft det på jobbet? Smalltalk, en känsla av samhörighet, en gammal väggklocka som tickar sitt tick-tack, lugnt och fridfullt i bakgrunden. Lite snö som börjar dala ner och lägger sej som ett mjukt skyddande täcke över gården, träden och buskarna. Jag stänger spjället till den öppna spisen, nu är den så het att man inte kan röra vid den längre och värmen, den brer ut sej, mjuk, skön, sövande. Vi kryper ner under varma täcken, småfnittrar åt något som bara vi förstår, efter att jag krupit in i en varm famn, hittar just MIN plats och innan jag somnar känner jag en oändlig lycka över att den här vardagen varit....JUST så här vardaglig.
Ja så här har det en gång i tiden varit, kanske oförskämt att säga men vi har haft världens bästaste vardagslunk, men på grund av slumpen, otaliga, fatala fel och trötta ben som för länge sprungit runt,runt i ett krympande ekorrhjul, försvann lyckan så småningom. Hon blev bara mindre och mindre tills hon en vacker natt bara blåste förbi tillsammans med den fallande stjärnan, utan att över huvudtaget se att jag stod där nere i mörknet och följde deras vackra men ack så ensliga färd. Stjärnan hade kanske större problem än att ta till sej alla små önskningar som steg mot skyn, hon gick ju faktiskt sin död till mötes.
DET har jag inte tänkt på, lilla olyckliga jag.
Nej, för fan, nu plockar jag bort allt jag skrev med grön text och läser texten på nytt, så är inte den här tordagen kanske ändå så pjåkig, lite sorglig, vemodig, men en vardag jag inte skulle byta bort. En vardag där lyckans låga ändå, trots allt brinner liten och klar. Kanske den fallande stjärnan ändå lyssnat till min önskan?
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti