I morse då jag skickade ett meddelande via messenger till en väns dotter så såg jag att det senaste jag hade skrivit till henne var då jag delade med mig av min bloggadress till henne år 2016.
Och ni vet ju hur jag är, precis DÅ, typ kl.06:30, då jag ännu låg under täcket så skulle jag förstås för nyfikhetens skull klicka på länken för att kolla när jag senast hade haft något vettigt att säga. Ja min blogg är ju full av vettiga skriverier, men lite roligt och pirrigt är det att gå tillbaka till texterna för att minnas hur jag såg på saker och ting just då. Tyvärr har en del bilder försvunnit, så det känns lite sorgligt, fast vad gör man? Man börjar ju åtminstone inte pilla på gamla texter för att rätta till nåt.
I allafall.
Senast jag skrev något i bloggen var i oktober 2019, så nästan 5 år har passerat. F-E-M ÅR! Jag har inte blivit yngre, jag har inte blivit varken lättare eller vackrare, men jag har blivit farmor, hittat kärleken och ror som bäst igen en gång igenom en fas med en härlig tonårsunge i huset.
Min ekonomi kördes i botten pga. något jag inte kunde påverka även om jag försökte och mitt mående var tidvis pga det inte heller något att hurra över. Men trots allt har jag blivit jävligt mycket klokare och erfarenheterna har stärkt mig även om det satt stora spår och gropiga ärr i själ och hjärta.
Och inte att förglömma: jag har igen hittat glädjen i livet.
Så nu gott folk tänkte jag för hundrafemtioelfte gången åter igen kavla upp ärmarna och börja skriva, hur mycket det blir vet jag inte, men jag provar. Mest på svenska, men kanske också på finska.
Hoppas ni vill hänga med på några turer i mitt liv, i mina berg- och dalbanetankar och ni får så gärna kommentera 💛.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti