Barnbarn

Den här texten skrev jag ursprungligen för många år sedan, men nu känns det som om den börjar bli högaktuell då Isla så småningom blir lite äldre och förstår att hon har en farmor som delvis är lika barnslig som hon är 😁.

I allafall, nu är det dags att damma av den texten och omforma den så den passar in idag.

Nu då jag ÄNTLIGEN blivit farmor så skulle jag vilja vara en riktigt BRA farmor, en så där PASSLIGT bra farmor.

En farmor som finns där för mitt och hoppeligen för mina barnbarn då det är möjligt, leker, berättar sagor, pysslar och kanske också busar lite. För ännu borde jag inte vara så gammal att busandet med stor sannolikhet skulle förvandlas till brutna ben.

Som farmor skall jag berätta SPÄNNANDE sagor, med prinsessor, drakar och kanske något monster. Jag skall göra det med min alldeles speciella sagoröst som får det att pirra i magen och oss att darra av förväntan på vad som komma skall. Jag kommer, om det bara är möjligt, gärna att sova några nätter bredvid dem då vi träffas, fast då får jag kanske tänka lite om beträffande sagoinnehållet så vi sover över huvudtaget. Vild fantasi är nämligen något som jag haft sedan barnsben och det ser ut att ha blivit överfört till både äldsta och yngsta dottern. Så vi får se med innehållet ifall JAG ansvarar för nattsömnen.

Vi skall också baka tillsammans jag och mitt barnbarn. Vi skall göra bulla som vi sedan packar ner i en korg tillsammans med en flaska saft och så går vi på picknick ner till havsstranden. Kanske letar vi lite mask i trädgårdslandet och tar med oss ett metspö ifall vi fick någon fisk. Men det där att sätta mask på kroken är inte riktigt min grej, jag tycker SYND om masken så kanske vi sätter bulla som bete. Så ska vi sitta där bredvid varandra på en rutig filt, kisa (t-j-i-s-a) i solen och berätta hemligheter för varandra. Och så släpper vi ut maskarna i trädgårdslandet då vi kommer hem, för vi har hjärtat på rätt ställe och att släppa ut maskar ur fångenskap är något man alltid kan känna sej stolt över. Och så förundrar oss över hur dom snabbt gräver ner sej i myllan. Antagligen gör dom det i blotta förskräckelsen.

Jag ser det som ett privilegium att få berätta för mina barnbarn om min mormor och morfar. Och farmor. Min farfar kan jag inte berätta så mycket om för jag var så liten då han gick bort att jag aldrig egentligen lärde känna honom. Om min egen mamma behöver jag inte berätta så mycket, för hon skall leva för evigt så hon får själv berätta, om sin barndom och sina mormödrar och morfäder.

Så på tal om MIN mamma, sonens mormor, då hon dyker upp ställer hon inte igång med att städa eller laga mat eller göra andra långrandiga vardagssysslor och för övrigt hatar hon dessutom att torka damm, ja städa är inte hennes grej. Så vi låter skiten vara. I huset alltså, inte min mamma, för hon är bäst just så där som hon är, ingen hysterika som skall ta tag i allting, putsa och feja. Nej, hon har lekt med dotran, spelat spel, läst godnattsagor och andra sagor och ännu fler sagor och spelat ännu fler spel. Och ritat en massa kossor, hus, bilar, cyklar, flickor, grodor och apor, allt mellan himmel och jord som Dottern kom på. Hon orkade ge ännu mera fart då tösen redan gungade nästan ända upp till grantopparna och tjutande bad om meeeera fart. Hon pratade med Dottern i det oändliga, eller kanske främst lyssnar eftersom Dottern är välsignad med en lika stor talartalang som sin mor. Men i allafall, hon gjorde det allra viktigaste en mormor kan göra. Hon fanns där och var närvarande just den stunden, de timmarna och dagarna. Ja, det är hon ju nog idag också, men eftersom Dotran kommit upp i tonåren och inte alls vill varken leka, rita eller läsa godnattsagor så är ju situationen en lite annan.

Men det är ju sånt här en mommo och moffa eller fammo och faffa skall finnas till för när barnbarnet är liten, att göra det där lilla extra, som man sedan, då man växer upp och blivit väldans vuxen och livet är fyllt av en massa "måsten" och "hinnas", kan minnas med värme. Kanske behöver man krypa in i de minnena någon gång då man har det extra jobbigt eller bara annars drömma sej tillbaka. Och som farmor behöver ju inte jag vara så himla förståndig för jag har rätt att vara lite råddig och gammal. Eller kanske lite äldre. Inte gammal. Och ännu är jag ju en bra bit ifrån att bli ens lite äldre.

Att en SÅDAN farmor skall jag också vara. Fast jag skulle så evinnerligt gärna vilja bo närmare mitt barnbarn och två av mina tre barn än jag gör idag. Så där PASSLIGT nära.