Teskedsgumman

Nu undrar ni kanske vad jag riktigt håller på med,då jag just kommit igång och så byter jag blogg redan efter första metrarna?

Jo, det var så att den HÄR bloggen, den skapade jag redan förra våren då jag tänkte jag borde lufta lite på trycket. Jag skrev faktiskt några texter, men vad jag inte visste (men innerst inne kanske anade) var att livet skulle komma att bli sju(hundratusen)dubbelt värre. Så när den mängd volt slog ner i kroppen blev ingenting publicerat av det som redan fanns och inget mera skrivet. Bloggen låg bortglömd, dammig och ensam någonstans ute i cyberrymden, övergiven, kall och tom .

Men så gick tiden och nu då jag äntligen fick inspiration att börja skriva igen, så smällde jag igång med en NY blogg för det skulle smidas då järnet var varmt! PAM, BOM, SMÄLL!

Ja så gick det till.....ni som känner mig vet att då jag planerar något kreativt som jag faktiskt VILL göra så bidde det inga utdragna planeringar och funderingar, varken ro eller hopas, man funderar, planerar och sätter igång! Och så blev det, för jag hade massor jag ville sätta till pappers, med detsamma!

Men varje dag då jag loggade in på bloggspot.com så såg jag "Teskedsgummans liv och leverne" titta tillbaka på mej med fundersamma ögon, för det var ju klart, två bloggar skulle jag inte hinna hålla igång.

Och varje dag funderade jag på om jag nu faktiskt VILL skriva under bloggnamnet "Bergochdalbanor - Rakt Upp och Ner"? Visst, berg- och dalbanor har det varit, mera än hos mången annan, aldrig kan jag hellerglömma känslan av rakt upp och ner, men ju mera jag mumsade på Teskedsgumman desto säkrare blev jag på att det nog är henne jag vill satsa på!

För sagorna om Teskedsgumman känner ni säkert alla till? Ja Göta Petter säger jag, hon som var så liten,men alltid hittade råd att ta sig ur kniviga situationer. Och aldrig gav hon upp, lyckades inte det ena så lyckades nog det andra.

Okej, jag är ju ingen teskedsgumma precis (kanske "snöskuffarstorlek" skulle sitta bättre i folks mun), men jag VET, nog i ett rätt så annorlunda perspektiv, hur liten man är då alla helvetes demoner står för dörren. Man är så rädd och känner sig så ensam att man tror att ingen kan vara så liten och bortglömd som jag.

Ja Göta Petter, säger jag, här står jag ändå idag, med båda fötterna på jorden efter att så länge krypit på knäna i dyngan. Aldrig att jag gett upp, nej det har aldrig varit ett alternativ för mig, men jag har lärt mig att kunna medge att nu klarar jag inte det här längre, nu behöver jag hjälp. Och förutom all hjälp och stöd jag fått av nära släkt och vänner så vet jag att det funnits en skyddsängel som hållit mig uppe och stöttat mig då jag varit som allra tröttast. Gett mig hopp och tro om en bättre morgondag, en bättre framtid.

Så jag känner mig faktiskt lite som Teskedsgumman, jag har hittat vägen igen bland alla faror ochhinder som kommit i min väg,visst är jag liten på världens stora autobahn, men jag tar mig fram med uppkavlade ärmar, starkare än någonsin. 

Göta Petter, säger jag, nu förstår ni säkert varför jag böt till denna blogg?