Tredje fastedagen

Igår höll jag min tredje fastedag.

Redan på söndagen väntade jag på att det skulle bli kväll och jag skulle få köra igång med en "lättare" och mindre "komplicerad" dag. På så vis att det inte skulle gå så mycket tid åt till att fokusera på mat eller på att äta. Nog finns ju en del som oberoende kretsar kring detta i tankarna, men också en skön känsla av glädje över att jag nog klarar den här dagen med lite mindre än normalt.

På dagen åt jag inte så mycket, drack te och saftsoppa samt åt en tomat-brödost-färdigsoppa, som egentligen inte var så pjåkig. Gick helt ok, visst kurrade det i magen, men i allafall rätt hyfsat.

Men då kvällen kom, så var jag fan så hungrig. Hade redan på förhand skrivit upp i den elektroniska dagboken vad jag skulle äta: sallad, fetaost och skivad skinka, men i sista stund böt jag ut skinkan mot räkor, eftersom mängden ökade märkbart i förhållande till kilokalorier.

Eftersom jag inte hade använt alla mina kalorier, så tänkte jag att jag sätter till en skvätt "Lätt italiensk dressing", som jag tidigare tyckt passat bra med kött och grönskare. Ja den är så lätt att man får vara glad om den inte seglar iväg upp mot taket då man släpper av den. Inte stått i min kyl tidigare, men man skall ju vara beredd att vidga sina vyer, så det här är min senaste "vy".

Sagt och gjort, dit med det och så mums-filibabba, det var inte en så liten portion jag skulle få fylla min vrålhungriga mage med. Jag myste, riktigt så där med handgnidas, småleende och allt och så in med hela härligheten i munnen. 

Men hu jeda mig, så surt det var. Alltså alla ovan nämnda ingredienser, förutom salladen är till en viss mån sura och/eller saltiga, men då man kombinerade ihop alltig så blev det....brrrrrrrr.....ryser ännu också då jag tänker på vad det smakade. Och den där salladsdressingen, DEN kronade nog alltihopa, trodde ettikan eller var det nu vinägern skulle svänga och krypa upp och ut ur munnen igen.

Jag blev bestämt lite sur för så HÄR skulle det ju inte bli, jag som väntat och dragit ut på tiden längs med hela dagen, nu skulle jag då äta nåt skit som inte alls smakade?!

Visst, jag hade nog vattenmelon i kylen som helt säkert skulle ha fört smakupplevelsen i mera positiva banor, men skulle jag ha tagit till den så hade ju KALORIERNA överstigit min dagliga ranson! KALORIERNA för F*N!

Så jag åt och jag åt och jag åt. Tuggade och svalde med långa tänder och drack en massa mineralvatten som jag sköljde ner härligheten med. Nå, det positiva i hela eländet var att nu höll jag åtminstone på att få vätskebalansen i rätt rikting. Sade inget här hemma heller, att någon skulle få skratta åt min misär, nej inte i världen heller. 

Men hör och häpnad, mot slutet började det smaka någolunda, jag hade antagligen psykat mig själv till att visst är det, visst är det, VISST ÄR DET GOTT! Då tallriken var tom, magen var mätt och belåten och jag satt med en kopp hett te framför mig, så kunde jag inte annat än skratta, jag må ha varit en vacker syn efter första tuggan :D

Men klarade dygnet, inget övertramp.

Och vilken känsla i morse, hade jag haft vingar skulle jag ha flugit, försökt flyga eller bara viftat på vingarna och dråsat ner med baken i golvet men JESS, känslan av att ha lyckats om än så liten,  den var obeskrivlig!