Ingen som bryr sig.

Jag är med i några grupper på FB där den gemensamma nämnaren är psykisk ohälsa och där du kan delta om du själv har någon diagnos, du är närstående till någon med psykisk ohälsa eller vill fungera som stöd för andra.

Stora grupper leder till både bra och dåliga diskussioner, men det som mest skär i hjärtat är då någon mår dåligt och skriver att de inte har någon som varken lyssnar eller bryr sig. Släkten har vänt dem ryggen, vännerna har försvunnit (om det över huvudtaget funnits vänner) och man har ingen som helst social kontakt med andra.

Jag kan nog inte till fullo förstå den situationen och den känslan, för jag har alltid haft någon som funnits som bollplank, någon som orkat lyssna, som funnits där då jag behövt stöd som mest och själv inte orkat. Jag är evigt tacksam för det, för kan inte ens tänka tanken till slut om hur jag mått ifall situationen varit en annan.

Men ifall du mår dåligt och ingen att vända dig till, vad gör du då? Köerna till någon form av vård är superlånga, om du ens FÅR någon vård eller tex. samtalsstöd, du ska orka kämpa för att få hjälp och ofta räcker det inte på långt när. Eller så ger du bara upp eftersom du inte helt enkelt orkar och dyker allt djupare ner i en oändlig, mörk spiral.

Om du inte i det skedet har någon du ens på något plan kan falla tillbaka på och få stöd av, så hur går det då? Jag har inga svar som skulle lösa detta för oss alla, men hemskt är det och ingen borde någonsin behöva stå i den situationen. Å andra sidan kan vem som helst i något skede i livet landa där eftersom livet är nyckfullt och fullt av oväntade svängar.

Men det var och en av oss kan göra är att vara lyhörd och på sätt eller annat stöda dem som behöver stöd. Man kan tex. fungera som frivillig i olika sammanhang, man kan donera pengar till tex. Mieli (ja ifall man har pengar), man kan stanna upp och prata en stund men farbrorn som alltid sitter i samma park, på samma bänk utan sällskap. Man kan donera överloppssaker och kläder till mindre bemedlade, man kan sätta sig in i hur vårt samhälle faktiskt ser ut idag och ta reda på var ens insats kunde göra skillnad. För möjligheterna finns om viljan finns.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Ta vara på er själva och varandra 💗

(Bilderna är tagna från Bixabay)

Barnbarn

Den här texten skrev jag ursprungligen för många år sedan, men nu känns det som om den börjar bli högaktuell då Isla så småningom blir lite äldre och förstår att hon har en farmor som delvis är lika barnslig som hon är 😁.

I allafall, nu är det dags att damma av den texten och omforma den så den passar in idag.

Nu då jag ÄNTLIGEN blivit farmor så skulle jag vilja vara en riktigt BRA farmor, en så där PASSLIGT bra farmor.

En farmor som finns där för mitt och hoppeligen för mina barnbarn då det är möjligt, leker, berättar sagor, pysslar och kanske också busar lite. För ännu borde jag inte vara så gammal att busandet med stor sannolikhet skulle förvandlas till brutna ben.

Som farmor skall jag berätta SPÄNNANDE sagor, med prinsessor, drakar och kanske något monster. Jag skall göra det med min alldeles speciella sagoröst som får det att pirra i magen och oss att darra av förväntan på vad som komma skall. Jag kommer, om det bara är möjligt, gärna att sova några nätter bredvid dem då vi träffas, fast då får jag kanske tänka lite om beträffande sagoinnehållet så vi sover över huvudtaget. Vild fantasi är nämligen något som jag haft sedan barnsben och det ser ut att ha blivit överfört till både äldsta och yngsta dottern. Så vi får se med innehållet ifall JAG ansvarar för nattsömnen.

Vi skall också baka tillsammans jag och mitt barnbarn. Vi skall göra bulla som vi sedan packar ner i en korg tillsammans med en flaska saft och så går vi på picknick ner till havsstranden. Kanske letar vi lite mask i trädgårdslandet och tar med oss ett metspö ifall vi fick någon fisk. Men det där att sätta mask på kroken är inte riktigt min grej, jag tycker SYND om masken så kanske vi sätter bulla som bete. Så ska vi sitta där bredvid varandra på en rutig filt, kisa (t-j-i-s-a) i solen och berätta hemligheter för varandra. Och så släpper vi ut maskarna i trädgårdslandet då vi kommer hem, för vi har hjärtat på rätt ställe och att släppa ut maskar ur fångenskap är något man alltid kan känna sej stolt över. Och så förundrar oss över hur dom snabbt gräver ner sej i myllan. Antagligen gör dom det i blotta förskräckelsen.

Jag ser det som ett privilegium att få berätta för mina barnbarn om min mormor och morfar. Och farmor. Min farfar kan jag inte berätta så mycket om för jag var så liten då han gick bort att jag aldrig egentligen lärde känna honom. Om min egen mamma behöver jag inte berätta så mycket, för hon skall leva för evigt så hon får själv berätta, om sin barndom och sina mormödrar och morfäder.

Så på tal om MIN mamma, sonens mormor, då hon dyker upp ställer hon inte igång med att städa eller laga mat eller göra andra långrandiga vardagssysslor och för övrigt hatar hon dessutom att torka damm, ja städa är inte hennes grej. Så vi låter skiten vara. I huset alltså, inte min mamma, för hon är bäst just så där som hon är, ingen hysterika som skall ta tag i allting, putsa och feja. Nej, hon har lekt med dotran, spelat spel, läst godnattsagor och andra sagor och ännu fler sagor och spelat ännu fler spel. Och ritat en massa kossor, hus, bilar, cyklar, flickor, grodor och apor, allt mellan himmel och jord som Dottern kom på. Hon orkade ge ännu mera fart då tösen redan gungade nästan ända upp till grantopparna och tjutande bad om meeeera fart. Hon pratade med Dottern i det oändliga, eller kanske främst lyssnar eftersom Dottern är välsignad med en lika stor talartalang som sin mor. Men i allafall, hon gjorde det allra viktigaste en mormor kan göra. Hon fanns där och var närvarande just den stunden, de timmarna och dagarna. Ja, det är hon ju nog idag också, men eftersom Dotran kommit upp i tonåren och inte alls vill varken leka, rita eller läsa godnattsagor så är ju situationen en lite annan.

Men det är ju sånt här en mommo och moffa eller fammo och faffa skall finnas till för när barnbarnet är liten, att göra det där lilla extra, som man sedan, då man växer upp och blivit väldans vuxen och livet är fyllt av en massa "måsten" och "hinnas", kan minnas med värme. Kanske behöver man krypa in i de minnena någon gång då man har det extra jobbigt eller bara annars drömma sej tillbaka. Och som farmor behöver ju inte jag vara så himla förståndig för jag har rätt att vara lite råddig och gammal. Eller kanske lite äldre. Inte gammal. Och ännu är jag ju en bra bit ifrån att bli ens lite äldre.

Att en SÅDAN farmor skall jag också vara. Fast jag skulle så evinnerligt gärna vilja bo närmare mitt barnbarn och två av mina tre barn än jag gör idag. Så där PASSLIGT nära. 

Förbannelse eller välsignelse?

Jag har sedan många år tillbaka gillat att restaurera gamla saker och/eller hitta nya användningsområden för dem, men fick upp farten ordentligt då openman (avomies) kom in i bilden för några år sedan. 

Vi gillar båda att gå på loppis, fixa gamla möbler och hoppar nästan jämfota av glädje då vi hittar något unikt som i något skede skall återfödas till något helt annat som just VI gillar. Att vi inte just då vet till vad, gör det extra roligt och inverkar inte över huvudtaget på om vi impulshandlar eller inte. Men vi handlar sällan varken dyrt eller något nytt.

 

Men. 

I praktiken betyder detta att vi samlar på oss en hel del grejer och ibland funderar vi om det är en välsignelse eller förbannelse att vi är så lika gällande detta?

Hur skulle det vara om den ena av oss skulle vara minimalist och den andra maximalist? Den ena skulle vilja ha så lite saker som möjligt, tomma ytor med bara några få blickfång och äga bara det man absolut behöver, medan den andra skulle vilja skaffa grejer lite så där extempore, samla på saker, både sånt man behöver just nu, kanske i framtiden eller till sist och slut aldrig.

Definitionen för minimalismen ser ut typ så här: 

• Grundprinciperna innebär att man i stora drag ska göra sig av med sådant som inte ger något värde i livet och skapa utrymme för det som gör det.

Men jag ser det inte som om vi inte skulle ha utrymme för sådant som har värde i livet, utan det här är en DEL av det som ger mervärde åt oss och att vi människor har ju så olika definition på det som skapar glädje för just oss/mig är av stor betydelse.

 

Jag känner tex. glädje och harmoni då jag går igenom alla mina tyger, följer mönstren och färgerna med fingrarna och låter tankarna vandra till olika skapar- och användningsområden, även om jag inte på långt när kan, orkar eller ids trolla fram allting jag drömt om eller hittat på Pinterest. Men skit samma, det är känslan som i det skedet är den viktiga och fina tyger har man nu aldrig för mycket av 😂.

Fast detta har ju också utlöst en del roliga situationer då vi besökt vanliga butiker där vi vanligtvis handlar bara mat eller annat vi inte hittar på loppis:

Minns då vi var och handlade till Prisma, vi hade en lång lista på vad som skulle införskaffas, men så gick vi förstås förbi inrednings-, textil- och kärlsavdelningen. Därifrån skulle vi inte ha något över huvudtaget så dit styrde jag såklart min kosa medan openman väntade en bit ifrån. Jag gick runt och bara rörde vid alla dynor, påslakan, lyktor och korgar, sade "aaah" och "åååååh" och "herreguuud va fina". 

Tills openman till min förskräckelse formade händerna till en megafon och ropade:

"Tuu pois sieltä"!

"Tuu poooois sieltä, emme tarvitse sieltä mitään"!

"Nyyyyt tuut pois sieltä"!

Alltså.

Folk gick förbi med sina kärror, smålog och skrattade och eftersom han ju inte skämdes alls så visste jag att mitt pillande måste ta ett snabbt slut innan alla främmande människor skulle få för sig att jag inte har alla pennor i penalen.

 

En annan gång var vi i Kauppakeskus Mylly och pratade om ditt och datt  medan vi gick omkring. Tills han plötsligt märkte att mina pillanfingrar hade släpat iväg med mig till Hemtex medan han pratade för sig själv och fick backa för att söka upp mig.

Ja men vad GÖR man, halvat on köyhän huvit 😂

Summa summarum, jag ser det nog som en välsignelse att vi båda är likasinnade, ingendera skulle klara av att bo med den andra andra ifall den ena absolut ville, så här bildligt sett, bo på ett kalt fjäll och den andra i en tät djungel.

Tjugohundarnitton blev tjugohundratjugofyra.

I morse då jag skickade ett meddelande via messenger till en väns dotter så såg jag att det senaste jag hade skrivit till henne var då jag delade med mig av min bloggadress till henne år 2016.

Och ni vet ju hur jag är, precis DÅ, typ kl.06:30, då jag ännu låg under täcket så skulle jag förstås för nyfikhetens skull klicka på länken för att kolla när jag senast hade haft något vettigt att säga. Ja min blogg är ju full av vettiga skriverier, men lite roligt och pirrigt är det att gå tillbaka till texterna för att minnas hur jag såg på saker och ting just då. Tyvärr har en del bilder försvunnit, så det känns lite sorgligt, fast vad gör man? Man börjar ju åtminstone inte pilla på gamla texter för att rätta till nåt.

I allafall.

Senast jag skrev något i bloggen var i oktober 2019, så nästan 5 år har passerat. F-E-M ÅR! Jag har inte blivit yngre, jag har inte blivit varken lättare eller vackrare, men jag har blivit farmor, hittat kärleken och ror som bäst igen en gång igenom en fas med en härlig tonårsunge i huset. 

Min ekonomi kördes i botten pga. något jag inte kunde påverka även om jag försökte och mitt mående var tidvis pga det inte heller något att hurra över. Men trots allt har jag blivit jävligt mycket klokare och erfarenheterna har stärkt mig även om det satt stora spår och gropiga ärr i själ och hjärta.

Och inte att förglömma: jag har igen hittat glädjen i livet.

Så nu gott folk tänkte jag för hundrafemtioelfte gången åter igen kavla upp ärmarna och börja skriva, hur mycket det blir vet jag inte, men jag provar. Mest på svenska, men kanske också på finska.

Hoppas ni vill hänga med på några turer i mitt liv, i mina berg- och dalbanetankar och ni får så gärna kommentera 💛.