Förbannelse eller välsignelse?

Jag har sedan många år tillbaka gillat att restaurera gamla saker och/eller hitta nya användningsområden för dem, men fick upp farten ordentligt då openman (avomies) kom in i bilden för några år sedan. 

Vi gillar båda att gå på loppis, fixa gamla möbler och hoppar nästan jämfota av glädje då vi hittar något unikt som i något skede skall återfödas till något helt annat som just VI gillar. Att vi inte just då vet till vad, gör det extra roligt och inverkar inte över huvudtaget på om vi impulshandlar eller inte. Men vi handlar sällan varken dyrt eller något nytt.

 

Men. 

I praktiken betyder detta att vi samlar på oss en hel del grejer och ibland funderar vi om det är en välsignelse eller förbannelse att vi är så lika gällande detta?

Hur skulle det vara om den ena av oss skulle vara minimalist och den andra maximalist? Den ena skulle vilja ha så lite saker som möjligt, tomma ytor med bara några få blickfång och äga bara det man absolut behöver, medan den andra skulle vilja skaffa grejer lite så där extempore, samla på saker, både sånt man behöver just nu, kanske i framtiden eller till sist och slut aldrig.

Definitionen för minimalismen ser ut typ så här: 

• Grundprinciperna innebär att man i stora drag ska göra sig av med sådant som inte ger något värde i livet och skapa utrymme för det som gör det.

Men jag ser det inte som om vi inte skulle ha utrymme för sådant som har värde i livet, utan det här är en DEL av det som ger mervärde åt oss och att vi människor har ju så olika definition på det som skapar glädje för just oss/mig är av stor betydelse.

 

Jag känner tex. glädje och harmoni då jag går igenom alla mina tyger, följer mönstren och färgerna med fingrarna och låter tankarna vandra till olika skapar- och användningsområden, även om jag inte på långt när kan, orkar eller ids trolla fram allting jag drömt om eller hittat på Pinterest. Men skit samma, det är känslan som i det skedet är den viktiga och fina tyger har man nu aldrig för mycket av 😂.

Fast detta har ju också utlöst en del roliga situationer då vi besökt vanliga butiker där vi vanligtvis handlar bara mat eller annat vi inte hittar på loppis:

Minns då vi var och handlade till Prisma, vi hade en lång lista på vad som skulle införskaffas, men så gick vi förstås förbi inrednings-, textil- och kärlsavdelningen. Därifrån skulle vi inte ha något över huvudtaget så dit styrde jag såklart min kosa medan openman väntade en bit ifrån. Jag gick runt och bara rörde vid alla dynor, påslakan, lyktor och korgar, sade "aaah" och "åååååh" och "herreguuud va fina". 

Tills openman till min förskräckelse formade händerna till en megafon och ropade:

"Tuu pois sieltä"!

"Tuu poooois sieltä, emme tarvitse sieltä mitään"!

"Nyyyyt tuut pois sieltä"!

Alltså.

Folk gick förbi med sina kärror, smålog och skrattade och eftersom han ju inte skämdes alls så visste jag att mitt pillande måste ta ett snabbt slut innan alla främmande människor skulle få för sig att jag inte har alla pennor i penalen.

 

En annan gång var vi i Kauppakeskus Mylly och pratade om ditt och datt  medan vi gick omkring. Tills han plötsligt märkte att mina pillanfingrar hade släpat iväg med mig till Hemtex medan han pratade för sig själv och fick backa för att söka upp mig.

Ja men vad GÖR man, halvat on köyhän huvit 😂

Summa summarum, jag ser det nog som en välsignelse att vi båda är likasinnade, ingendera skulle klara av att bo med den andra andra ifall den ena absolut ville, så här bildligt sett, bo på ett kalt fjäll och den andra i en tät djungel.