För det första, jag har liksom inte hunnit uppdatera alls nu, för tiden bara rinner iväg. Men en del saker kan jag kanske ändå få nerplitat nu den här fredagskvällen.
Allra först så skriver jag åter igen om hur jag funderat kors och tvärs på det här med min ekonomi. Hur jag ska få det att gå ihop utan att allt, både hus, hem och även jag själv rinner ner i kvicksanden. Egentligen hade jag ingen hum om hur detta skulle undvikas i verkligheten, för allt verkade så infernaliskt hopplöst.
Men så en dag blev jag kontaktad och tillfrågad ifall jag skulle vara intresserad av ett arbete/en tjänst som var på upptågande.
Allra först så skriver jag åter igen om hur jag funderat kors och tvärs på det här med min ekonomi. Hur jag ska få det att gå ihop utan att allt, både hus, hem och även jag själv rinner ner i kvicksanden. Egentligen hade jag ingen hum om hur detta skulle undvikas i verkligheten, för allt verkade så infernaliskt hopplöst.
Men så en dag blev jag kontaktad och tillfrågad ifall jag skulle vara intresserad av ett arbete/en tjänst som var på upptågande.
För det första så blev jag så paff, för det dök upp ur tomma intet så där bara *poff*, ja för jag har ju inte sökt arbete aktivt nu då jag studerar, jag hade tänkt köra det här racet först och sedan se mej om efter ett nytt arbete eller kanske satsa på eget företag. Så summa sumarum, jag visst inte riktigt hur jag skulle ställa mej till alltihopa. Och jag vill poängtera att på inga vis i negativ bemärkelse, utan främst för att jag blev så överraskad. Kanske lite med den mentaliteten att jag, "fröken" dumsnut, vem kommer ihåg MEJ? Men med handen på hjärtat, jag blev nog smickrad också. Och lite stolt vill jag tillstå.
Men ett litet frö började gro inom mej och ca två veckor senare bestämde vi träff för en intervju. Innan dess stressade jag faktiskt inte upp mej utan tänkte jag främst skulle höra närmare sen vad det är frågan om för arbete, vad det skulle innebära ifall jag tackade ja och så klart, först och främst ifall DE ansåg att jag vore lämplig för det här jobbet. Och sedan vad det skulle betyda i praktiken för mej själv, min familj och så klart för min ekonomi.
Så kom då Dagen med stort D, men med handen på hjärtat så måste jag tillstå att den här intervjun nog var den mest avslappnande intervju jag någonsin varit med om. Ok, jag känner den ena av personerna sen tidigare, från en tidigare arbetsplats, men miljön var även den annorlunda än då man blivit intervjuad i kontorsmiljö. Jag satt faktiskt uppkrupen i en fotölj i yllestrumporna och så gick en och en halvtimme bara i ett fläng. Och det bästa var att det fanns rum för både frågor och svar samt en hel del skratt och smalltalk. Och den där känslan att kunna tala rakt på sak och att vissa av frågorna (som var personliga för mej) faktiskt ställdes för att man VAR intresserad av svaret, ingen kliché, ingen rutinagenda, känslan var liksom WAU! Sådana här typer av intervjuer kunde tillämpas på många andra ställen också, jag tror att både arbetsgivare och den som blir intervjuad skulle visa sidor av sej själva som skulle leda till en mycket öppnare och mera givande dialog.
Efteråt var jag ändå inte alls säker på hur slutresultatet skulle bli, men samma kväll fick jag veta att jag var välkommen med i gänget ifall jag var intresserad.
Eftersom jag inte har arbetat på nästan ett år innan detta så visst erkäner jag att nog var ju känslorna i det skedet tudelade. Vad har jag gett mej in på, kommer jag att klara detta, har jag tillräckligt med kunskap, tänk om jag sabbar bort allting, vad har jag glömt sen tidigare...ja, jag vakade en hel natt och grubblade, men sedan bestämde jag mej för att nej nu jävlar annamma, nu skall ändan ur vagnen och jag kan VISST och det jag inte KAN, tar jag reda på. Så jag tackade JA!
Från första början var det klart att jag skulle få så mycket hjälp och stöd jag behöver, både från chef och kollegor, men samtidigt också svängrum att sköta saker och ting på MITT sätt, utveckla allt det jag ansvarar för i den riktning jag anser vara den rätta. Inom vissa ramar förstås, men i allafall. Ja, det är ju så jag arbetat inom olika projekt under många år och faktiskt trivts med det.
Så beträffande de här "för det första" händelserna och tankarna så nu blåser det absolut nya, för första gången varmare vindar och jag känner på mej att det här kom precis i rättan tid. Vilken konstig, NY känsla att få känna att några pusselbitar faller på plats så där av sej själva, kanske är det ödet som gett sej med in i spelet. Vem vet? Men BRA känns det. För första gången på länge.
Men ett litet frö började gro inom mej och ca två veckor senare bestämde vi träff för en intervju. Innan dess stressade jag faktiskt inte upp mej utan tänkte jag främst skulle höra närmare sen vad det är frågan om för arbete, vad det skulle innebära ifall jag tackade ja och så klart, först och främst ifall DE ansåg att jag vore lämplig för det här jobbet. Och sedan vad det skulle betyda i praktiken för mej själv, min familj och så klart för min ekonomi.
Så kom då Dagen med stort D, men med handen på hjärtat så måste jag tillstå att den här intervjun nog var den mest avslappnande intervju jag någonsin varit med om. Ok, jag känner den ena av personerna sen tidigare, från en tidigare arbetsplats, men miljön var även den annorlunda än då man blivit intervjuad i kontorsmiljö. Jag satt faktiskt uppkrupen i en fotölj i yllestrumporna och så gick en och en halvtimme bara i ett fläng. Och det bästa var att det fanns rum för både frågor och svar samt en hel del skratt och smalltalk. Och den där känslan att kunna tala rakt på sak och att vissa av frågorna (som var personliga för mej) faktiskt ställdes för att man VAR intresserad av svaret, ingen kliché, ingen rutinagenda, känslan var liksom WAU! Sådana här typer av intervjuer kunde tillämpas på många andra ställen också, jag tror att både arbetsgivare och den som blir intervjuad skulle visa sidor av sej själva som skulle leda till en mycket öppnare och mera givande dialog.
Efteråt var jag ändå inte alls säker på hur slutresultatet skulle bli, men samma kväll fick jag veta att jag var välkommen med i gänget ifall jag var intresserad.
Eftersom jag inte har arbetat på nästan ett år innan detta så visst erkäner jag att nog var ju känslorna i det skedet tudelade. Vad har jag gett mej in på, kommer jag att klara detta, har jag tillräckligt med kunskap, tänk om jag sabbar bort allting, vad har jag glömt sen tidigare...ja, jag vakade en hel natt och grubblade, men sedan bestämde jag mej för att nej nu jävlar annamma, nu skall ändan ur vagnen och jag kan VISST och det jag inte KAN, tar jag reda på. Så jag tackade JA!
Från första början var det klart att jag skulle få så mycket hjälp och stöd jag behöver, både från chef och kollegor, men samtidigt också svängrum att sköta saker och ting på MITT sätt, utveckla allt det jag ansvarar för i den riktning jag anser vara den rätta. Inom vissa ramar förstås, men i allafall. Ja, det är ju så jag arbetat inom olika projekt under många år och faktiskt trivts med det.
Så beträffande de här "för det första" händelserna och tankarna så nu blåser det absolut nya, för första gången varmare vindar och jag känner på mej att det här kom precis i rättan tid. Vilken konstig, NY känsla att få känna att några pusselbitar faller på plats så där av sej själva, kanske är det ödet som gett sej med in i spelet. Vem vet? Men BRA känns det. För första gången på länge.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti