Dålig dag

Igår hade jag en riktigt förbannat dålig dag. Man hade liksom lust att säga till nästan hela världen:

Det kändes som om hela världens bekymmer låg på mina axlar. Eller åtminstone som om alla mina EGNA bekymmer pratat ihop sej och gemensamt bestäms sej för att grabba tag i mej och retsamt sticka in sina små hårda pekfinger på alla mulliga ställen där de bara kom åt. Och mulligt lull, det finns det gott om på min kropp kan jag säga.

Och farsdag. Så var det ju farsdag också, som bara redan på grund av att den excisterar, direkt på morgonen påminde mej om att jag ingen pappa har att ringa och gratulera. Ingen moffa heller för den delen. Faffa, han kom bort då jag var så liten att jag aldrig haft något minne av honom, men speciellt moffa var väldigt viktig för mej hela mitt liv ända tills år 2005 då det var dags för honom att lämna det jordiska livet. 

Jag har läst någonstans att man så småningom glömmer hur en människa som gått bort tex. såg ut då det runnit tillräckligt med vatten under broarna. Men jag minns ännu min moffa som igår, hur han svarade i telefon då man ringde hem till dem på nummer 61156:

- Hallåååå-ja, hos Rehn.

Eller hur vi skämtade då vi träffades, på födelsedagar, under julhelgen eller annars bara. Och jag minns precis hur han såg ut.  Jag saknas nog honom ännu också alldeles infernaliskt mycket. Min älskade moffa.

Och pappa som jag, efter många herrans om och men, mer eller mindre miste kontakten med under många års tid. Han var länge "pappan som (pga. sina egna problem) nästan inte fanns", men han kom in i mitt liv på nytt då jag redan var vuxen. Min son fick tack vare det uppleva hur det är att ha en moffa och det är jag ännu idag väldigt tacksam över. Jag tror nog att min pappa innerst inne försökte sitt bästa med att gottgöra allt ont som hänt då jag var yngre och i något skede märkte jag, utan att desto mera tänka på saken, att jag hade förlåtit honom. Men då han plötsligt dog 2008 så kändes det ändå som om tiden tagit slut för tidigt, för oss och också för min dotter som föddes först 2010, hon borde också ha haft en riktigt egen moffa. Som jag hade.

Så jag borde nog ha fått en direktlinje till himlen igår. Bara för att få önska dem en bra farsdag, höra deras röster, skratta hjärtligt, men också gråta ut en skvätt och prata en stund för att igen hitta tron på att allt ordnar sej. Ja för den försvinner nu som då, tron, irrar bort och har ibland svårt att hitta hem igen.

För det är det väl det som jag kämpar med allra mest just nu, att hitta tron på att allt ordnar sej. Att den kommade skilsmässan är rätt beslut, att jag på något vänster får min ekonomi på rätt köl, att jag orkar vara en bra mamma och förebild för mina barn, att jag orkar sköta hus och hem och sen få det sålt, slutföra min utbildning och efter det (eller före) hitta ett arbete jag trivs med, som också trivs med mej, börja motionera på nytt, gå ner i vikt, hålla kontakten med min släkt och mina vänner, Och mycket mer.

Igår kändes det ohjälpligt som om jag skulle ha kunnat gått rakt ut i urskogen på den mest ödsliga plats, dragit lungorna fulla med luft och bara skrikit rakt ut till alla gudar, både främmande och kända, alla skyddsänglar som jag ibland känt snudda vid mej och mitt liv, nu ber jag er om hjälp med att hitta gnistan igen, tron, hoppet och glädjen, att hitta mej själv igen. Livet.

Låtit orden eka bland träden, bergen, över åkrarna, upp mot skyn, mot himlen, månen och stjärnorna. Gråtit ut min ilska och frustration över ensamheten och den överkörda kärleken som dött så in i helvetes tragiskt.

Men fast skriet bara växte inne i mitt eget sinne, utom räckhåll för någon annan jordisk varelse, så tror jag de jag kallat på faktiskt hörde min bedjan. 

För just nu känner jag mej alldeles lugn, trött men lugn. Eller så beror lugnet på att jag pratade med mamma idag :)

Hur som helst, det finns nog ingen annan väg än uppåt, för neråt är det stopp. Jag SKA hitta vägen för jag TROR, jag HOPPAS och ännu i något skede kommer jag att ÄLSKA igen.

Men vem det är som faktiskt lyssnar då man behöver det som mest. Säj det du.